Du skulle bara veta hur bra stödet [inte] fungerar för oss med de "bokstavsliknande" syndromen. Jag har fått en förklaring till varför mitt liv ständigt skitit sig genom att få diagnosen Aspergers syndrom. Och fått rätt till en massa hjälp. Och i vissa delar får jag väl hjälp, men bara vissa, och bara på några områden i taget, aldrig så att jag får hjälp med allt på en gång så att jag på allvar kan få en rejäl nystart i livet och skulle kunna gå tillbaka ut i arbetslivet...
Utan man duttar lite här och sedan lite där, och det finns aldrig någon tanke eller linje i något. Ska jag resa mig från att sitta med sjukersättning nu till att ta mig ut på arbetsmarknaden igen, och kunna funka där, vill det nog till ett smärre mirakel...
Med min ekonomiska situation, som ju uppstått p g a de problem jag aldrig ens haft diagnostiserade förrän nu, har jag inte ens något incitament att försöka börja tjäna mer pengar än jag just nu har i sjukers. Den är så låg att jag måste få "bostadstillägg för pensionärer", men det är ju villkorat och minsta lilla extrainkomst jag skulle gå och dra in vitt ska då till att börja med bara minska bostadstlilägget.
Tjäna lite mer pengar på ett bräde är praktiskt taget omöjligt att göra med vanlig A-skattsedel eftersom det då måste tillkomma en jädra massa avgifter för den som ska avlöna mig... och jag kan inte få F-skattsedel och regga firma så länge jag både sitter här och faktiskt är sjukpensionerad och har sådana skulder som jag har.
Och det enda instrument som finns för att börja ta tag i de gamla skulderna är en vederbörlig skuldsanering, vilket innebär att jag för fem år framåt inte får tjäna mer än ett förbehållsbelopp som är dryga tusenlappen mindre per månad redan än vad jag sitter med idag, med sjukpension och bostadstillägg.
Skulle jag dra igång skuldsanering har jag alltså för ytterligare fem år i mitt liv absolut inget incitament att lyfta ett finger för att bara betala av mer än jag redan gör på min skuldsaneringsplan, det är ett groteskt Moment 22, som berövar mig alla möjligheter att känna livsglädje och ambition att börja försöka göra mer aktivt själv.
Med Sveriges osäkra ansvarsfördelning och dåliga rättsskydd för en enskild att försöka stämma myndigheter osv är det inte självklart att riktigt alla möjligheter att kanske kunna komma åt någon form av kompensation för alla förlorade år ät uttömda, men det är inte lätt att veta, och det är framför allt ytterligare ett Moment 22-läge till där. Det gäller med andra ord att ha is i magen att vänta med någon eventuell skuldsanering, eftersom en påbörjad skuldsanering
först och kanske få någon tröstpeng någonstans ifrån
sedan skulle innebära att jag aldrig skulle få se röken av de pengarna själv.
Skulle något sådant komma i den andra ordningen kanske jag åtminstone skulle kunna prioritera att investera i lite nödvändiga utgifter för att kunna påbörja något egenföretagande, och sedan faktiskt ärligt kämpa på för att tjäna riktigt, riktigt bra och faktiskt betala av på allt gammalt då, och det skulle jag föredra. Men det känns långt ifrån säkert att något sådant skulle kunna vara möjligt...
Väldigt off topic, men kan aldrig vara fel att försöka föra fram. När man minst anar det kanske något om min märkliga sits råkar bli läst av någon som faktiskt har en bra idé om hur man skulle ta och göra. Det kan ju hända att något seriöst går att göra, och att det t o m finns någon som vet hur man gör och skulle kunna ha lust att tala om det. Fast jag borde väl inte hoppas på det...