Hjälp mig diagnosera mig själv

Hey flashback. Har länge funderat på vad som är fel på mig. Det känns som att nästan alla diagnoser jag läser om passar in på mig (asperger, bipolär, ångestsyndrom, antisocial personlighetsstörning, panikångest, schizofreni t.ex.).

Jag har de senaste två åren sökt efter svar på vad jag kan ha. Det enda jag är helt säker på är att jag är deprimerad. Men jag tror det finns andra bakomliggande psykiska orsaker till det. Växte upp med min mamma, min bror och till viss del, hennes kille. Hälsade på våran farsa en gång om året i princip. Vi brukade vara där om somrarna, han bodde rätt långt ifrån oss. Men ju äldre vi blev desto tråkigare tyckte jag och brorsan att det var att behöva sitta i en trång lägenhet, i en annan stad när alla våra vänner hade kul i hemstaden. Därför minskade tiden vi spenderade hos farsan mer och mer. Vet inte så mycket om hur jag var när jag var yngre, var väl rätt normal antar jag, lite mer innåtvänd än brorsan kanske. Har aldrig haft problem med att skaffa vänner, men som liten så såg jag upp till min bror rätt mycket och tyckte om att umgås med han och hans äldre vänner. I mellanstadiet så föreslog min lärare under ett utvecklingssamtal att jag skulle flyttas upp någon klass, för att utmana mig mer. Mina föräldrar, inklusive jag ville inte det så detta skedde aldrig. Har alltid haft lätt för allt i skolan, glidit igenom den på ett bananskal. Tidigt så började jag strunta i att göra läxorna, jag tänkte bara varför ska jag?. I högstadiet så började jag skolka mycket, har aldrig haft respekt för att passa tider osv. Gick ofta bara ut mitt i en lektion och letade efter någon polare som hade rast i stället. Alltid kunnat få andra att hänga på mig också. "Skit i so:n vi drar till cafeterian istället" osv. Testade alkohol när jag var 11, med en äldre vän som fått tag i vin. Det var äckligt och tror inte vi blev speciellt fulla. Runt den tiden så var vi ett gäng som "busade runt" hela tiden, snattade, eldade, hade sönder glasrutor, beställde pizza utan att hämta, hängde på fritidsgården och ställde till med saker osv. Andra gången jag testade alkohol var med min bror, han var 14/15 och jag 12/13. Han drog med mig ut med sina kompisar en gång och jag hängde med dem på fest ibland. Sen när mina egna vänner kom in i den perioden så var jag ju ute med dem istället. Min bror och jag har en rätt så speciell relation, man kan säga att han blev som en fadergestalt fast det bara var två år mellan oss. I högstadiet så var han väldigt bråkig, slogs på helgerna, drack, översocial, omtyckt. Men han lyckades ändå få mvg i allt under högstadiet! Medans jag, som anser att våran intelligens är jämnlik, struntade totalt i mina betyg och bråkade mest med lärarna. Ändå så var jag i de bästa grupperna, fick mvg på nationella osv. Gick väl ut högstadiet med g/vg i allt. När jag började gymnasiet så flyttade jag till min bror i en annan stad som också gick gymnasiet, Det var mycket spring i den lägenheten, mycket knarkande, säljande och mycket folk där hela tiden. Hade testat hasch i nian, men tackade ständigt nej när någon frågade om jag ville ha. Tillslut så gav jag väl efter och väldigt många varningar ledde till att vi blev vräkta. När jag var 15/16 så fick jag mitt första krampanfall. Sommarjobbade och min chef ringde och ville ha in mig samma dag som jag tidigare sagt att jag inte kunde jobba eftersom jag skulle på en stor festival här i Sverige. Det var väldigt tidiga arbetstider så jag dygnade och hoppade efteråt på tåget mot staden festivalen var. Min vän som jag skulle möta upp var på körskolan så jag fick vänta hos en utav min brorsas polare i den staden. Var orolig och hade en känsla av att jag var i vägen. Sen från ingenstans (förutom en plötslig overklighetskänsla sekunderna innan) så vaknade jag upp, brorsans polare frågade om jag tagit tramadol, eller någonting annat. Jag som inte hade det svarade såklart nej och han ringde ambulans. Andra anfallet kom framför datorn, mitt i natten, 1 år senare. Efter det, ett halvår senare och anfallens takt dubblades i princip. Som värst så var det varannan vecka under en period.

Jag började pendla till skolan i slutet av ettan, början av tvåan. Har alltid varit sur på morgonen, och det skadade min och morsans relation väldigt mycket eftersom hon också är det. Tåget gick 06:20 varje morgon i princip och det blev mycket bråk och tjafs på morgonen mellan mig och hon. Morsan som visste att min bror tagit och sålt droger började misstänka mig mer och mer också. Slutade med att jag fick flytta tillbaks till hemstaden. Köpte en speldator och började en linje som jag inte ville gå där och motiveringen var noll. Från att vara en av de mest högljudda och utrymmeskrävande i mina gamla klasser så var jag en av de mest tystlåtna i min nya, hängde bara med mina vänner från andra klasser på rasterna. Skolkade mycket i ettan också, hade inte studiebidrag någon gång i princip men när jag bytte skola så var jag nästan aldrig där och när jag var där så var jag inte där jag skulle vara ofta. Satt mycket vid datorn hemma. Fick krampanfall då och då men brydde mig inte speciellt mycket. En av mina närmsta vänner hade åkt på lvu och satt på hem. Jag knarkade väl inte speciellt mycket då, även om det hände. Alkohol var det nog rätt gott om. Men har aldrig riktigt gillat alkohol speciellt mycket. Men morsan som inte ville att jag skulle gå i samma fotspår som brorsan, var väldigt orolig för mig. När jag var 17 så fick morsan fnatt en morgon. Skulle hjälpa henne flytta och försov mig. Jag älskar min mamma och hon har gjort sitt allra bästa med oss, men ibland (några enstaka gånger) kan hon fucka ur helt. Bägarn rinner liksom över. Hon körde upp mig till min farsa och där bodde jag i några månader. Min bror som hoppat av universitetet fick jobb här uppe och vi delade lägenhet igen. Min polare med lvu började gymnasiet i samma stad och jag började i samma klass som han, ettan som jag redan hade avklarad, för att kunna träffa honom. Hoppade av rätt tidigt, gjorde inga uppgifter alls i skolan utan satt bara och snackade, skolkade, eller jävlades med folk och tillslut fick han och 3 andra från hemmet, 2 som gick i min klass, två utslussningslägenheter i området jag och min bror bodde och det var mycket rc-knarkande, vanligt knarkande och supandes hela tiden. Brorsan hängde med oss också, någon av oss hamnade ofta i fyllecell när vi var ute och vi var väl inte de mest stabila polargänget direkt. Men kul hade vi! Under den här perioden så fick jag som mest krampanfall också. Jag började göra en utredning men de såg inget på hjärnröntgen och eeg. Fick lamotrigin utskrivet men det hjälpte inte. Självklart så är nog majoriteten utav mina anfall drogrelaterade, kan t.ex inte ta centralstimulanta utan en hög risk för anfall, men många är inte det och många har hänt under långa perioder när jag varit helt drogfri. Är väl kanske 20+ anfall nu någonting. Mina polare fick alla lov att dra tillbaka till hemmet då alla torskade på subutex. Tyckte såklart det här var skittråkigt och satt mer och mer vid datorn. Extrajobbade lite. Dagdrev. Min morsa frågade om jag ville flytta tillbaks och det ville jag så flyttade hem igen. Den sommaren var det mycket droger, mycket brott osv. Den hösten insåg jag, eller snarare min insikt förstärktes, hur meningslös livet är under en svamptripp, tvingade min polare skjutsa mig till min mor för att säga hejdå och sedan ta livet av mig. Morsan frågade vad jag hade tagit och det tog inte så lång tid innan jag kom tillbaks till verkligheten. Nästan alltid fått psykos under påverkan av hallucinogena, förutom dmt då. Självklart så insåg jag att mitt psyke inte klarar av hallucinogena och har nästan inte tagit något sånt efter den där trippen. Bara enstaka gånger med svaga substanser eller väldigt låga doser. Men iallafall, när jag vaknade upp morgonen efter svamptrippen så tog jag ett snack med morsan. Sa att jag inte mådde bra och behövde hjälp. Hon bokade en tid hos någon på sjukhuset där jag bodde och den jag pratade med då tyckte min situation var så allvarlig så jag fick prata med någon annan, samma dag. Han skrev då ut Stesolid 5mg för oro, Zopiklon 7,5mg för sömnen och någon anti-depp. Då var jag 18, nästan 19 år. Känslan när jag tog första stesoliden var för bra för att vara sann. Det var inte något rus som t.ex. opiater kan ge en utan alla mina bekymmer var som bortblåsta. Det jag ständigt sökt efter hade jag nu funnit. Känslan av att kunna vara "normal" var som ett rus i sig. Drog direkt och träffade en polare, han såg stor skillnad på mig och sa att för första gången på länge så såg han mig glad. Och beroendet började. Tog någon dag i princip innan jag började ta för mycket, och när jag hade slut så fixade jag mer, på egen hand. Har testat benzo förut, någon enstaka gång, en gång under påverkan utav amfetamin och oron som jag nästan alltid får på centralstimulanta var som bortblåst. Samma oro som har lett mig till att undvika den typen utav droger.

Benzo var min räddning då, kommer ihåg att en brud jag var på g med då sa att hon tyckte jag blev känslokall på benzo, kommer ihåg hur irriterad jag blev och påpekade att jag är mer känslokall utan benzo. Vilket är sant, iaf i min hjärna. Men med ett benzoberoende så följde såklart en massa problem. Sökte mig till liknande människor, torska för rån, vapenbrott, våld mot tjänsteman osv. Fick LVU när jag fyllt 19. Kom till ett 12stegshem som jag sedan rymde ifrån efter 6 månader. Åkte på stryk utav en äldre kille helt utan anledning, killen var psykopat. Har varit i många slagsmål, knivskuren av min bror t.ex. och slagits med de flesta vänner i min närmsta krets och självklart andra också men den där gången förstår jag inte varför, träffade han samma dag. Det var han som hjälpte mig och polaren på 12stegshemmet att rymma. Min polare som är mycket äldre hade en lillebror som dog under ett krampanfall, han svalde sina spyor. I bilen så gjorde min polare klart för hans polare att han såg mig som sin lillebror. Vi kom bra överens, skulle krita lite grejer av han, hjälpa han med ditten och datten, snorta cola hela natten, käka benz, hade kul. Men när vi gick ut jag och han för att göra en grej så smällde han till mig utan förvarning, fick sprucket ögonbryn, han sa åt mig att gitta därifrån, plankade från Stockholm till Örebro och hamnade på sjukhus. Har dåligt minne eftersom jag käkat benzo men hade typ däckat på stationen i Örebro och fått åka ambulans. Det var inte någon dålig pärla han gav mig :P Stack ifrån sjukhuset eftersom jag fattade att polisen skulle komma morgonen efter, drog till en polare som fixade mer benzo åt mig, vi rökte lite, snacka lite, jag kollade tågtider sen stack jag. Den här gången lyckades jag inte planka (sitta på toan) så blev utslängd vid någon random station och blev tagen av polisen för någon hade ringt in när jag satt på vägkanten när jag försökte lifta. Fick spendera sommaren på instutition, lite ironiskt att man blev mer frihetsberövad när själva tanken var att va ute över sommaren bara. De bytte placering på mig, fick va på en instutition närmare hemmet och på det stället så kom det tillbaka en kille som hade varit på samma hem som jag varit och instutitionen vi var på nu. Han kom dit när jag stack och nu var han tillbaka där han var förut eftersom att det hemmet suger stenhårt. Vi alla tycker det. Precis som med andra privatägda företag så går det ut på att tjäna pengar. THC stickor till horsare, 8 pissprov på de 6 månaderna jag var där. Ingen nämnvärd behandling och de ljuger i hvb guiden om vad de har och kan erbjuda. Sen så tycker jag att religionsfrihet borde gå båda hållen, är man ateist som mig så ska man inte tvingas att gå religiös behandlingsterapi. Något som jag påpekade för min soc hela tiden. Men har man en soc som alltid vet bäst så blir det ju som det blir. Killen som kom från hemmet jag hade varit på berättade att en snubbe från min hemstad kommit dit. Jag har bråkat med den här personen direkt och vägrade bo under samma tak som honom. Jag visste ju att det skulle ske så jag försökte prata med alla de berör, sa till min soc t.ex. efter en lugn konversation där hon ignoerar det jag säger att jag rymmer om de skickar mig dit igen, då la hon på och jag fick inte tag på henne tills dagen jag skulle förflyttas. Stack samma dag. Och har varit efterlyst och på rymmen nu i snart 5 månader. Är orolig för att kriminalvården ändrar mitt straff till fängelse, som jag dock hellre har än lvu. Och det mesta är bara skit. Hälsar på hos min far nu, som jag märkt har schizofreni. Hans bror har det och käkar antipsykotiska och åker in och ut på psyket. Och när jag diskuterade med honom igår (när han var packad) så visade han mig någon dagbok där han tydlingen bland annat skriver misstänksamma grejer. Han tror, eller nej han VET att min morsa knullat hans farsa och att vi kanske är hans farsas barn. Han tror min morsa knullat hans bror. Han tror stället han är på fas3 ställe kanske skulle kunna mörda honom för att han vet grejer. Han tror att där han jobbade förut för 10 år sen (en högskola) finns det SÄPO osv. Allt verkar vara en stor konspiration mot honom och han har en grandios självbild samt självvald isolering. Misstänkte förut att han hade Asperger men tydligen så beter ju sig schizofrena likadant i stort sett. De är mer känslodrivna dock, vilket han är. Han gråter fan hela tiden och jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att höra på. Det är så synd om honom, alla i hans familj är psykopater och han är så jävla smart alla andra är dumma i huvudet. Han kan lacka ur för ingenting, t.ex. om han hört någon säga något om han. Så kan han slänga stolar eller skrika eller ja, ni fattar. Jag vill hjälpa min farsa men han inser inte sina problem. Jag är bra på att argumentera lugnt och fint när jag verkligen vill få fram något viktigt men det går liksom inte in i hans hjärna. Men nog om han, det är ju jag som ska bli diagnoserad. Tänkte bara att hans arv kanske hjälper er att hitta svaret på mina problem, så som jag försökt göra.

JUST NU är jag 20 år. Litar inte på många, har blivit övergiven och sviken för mycket för att kunna lita på folk hundra procent. Jag blir aldrig glad. Mest bara arg och irriterad. Kan hända att jag blir så arg i muntliga bråk att jag slår sönder dörrar/saker som är nära. Brytit handen på en vägg en gång, då var jag dock full men ändå. Slår aldrig människor dock. Har mest blivit utsatt för våld och sen svarat på det. Självklart har jag förtjänat det ibland men är inte aggresiv på det sättet att jag är en fara för andra. Slår i garderober, väggar, dörrar osv för att det är lättare att handskas med fysisk smärta än den psykiska. Oftast så har jag så mycket ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Kan tycka att sönderslagna knogar kan ge mig ett rus. Eller det handlar mer om att känna något som inte är det man känner för tillfället. Bär på mycket självhat, tycker jag är ful, för smal eller för stor. Har ingen aptit ibland. Hatar att ta emot hjälp ifrån andra, får dåligt samvete. Vill kunna ge lika mycket som jag får, men jag kan inte just nu. Pratar knappt med vänner längre, eller jo det gör jag men jag inleder nästan aldrig en chatt eller ett samtal. Kan inte lita på min morsa längre, hon var och hälsade på min bror när jag var där och jag hyrde en stuga den helgen med en polare :P Rädd för att hon anmäler mig. Vet att hon bara vill väl men jag tror inte att hennes omdöme är det som gynnar det jag vill just nu. Livet står helt stilla, var absolut värt att rymma men den här månaden har varit seg. Är tacksam innerst inne gentemot folk som hjälper till men har svårt att visa det för folk. Kan vara rätt respektlös. Kan ligga på madrassen här hos farsan och bara stirra in i väggen i flera timmar utan att gå upp. Kan inte sova ibland. Kan tänka på saker jag vill ska hända, typ ny tatuering, jobb, brott, osv (viktigare saker också, såklart) i flera timmar men tänker mer på slutresultatet än vägen dit. Skrattar aldrig längre och när jag gör det så är det för att alla andra gjorde det. Orkar inte bry mig om något, säkert så lär folk fatta hur falskt mitt (hehe/haha är). Men vad fan ska man göra då.. Pallar inte med att träffa tjejer osv som skriver för att jag inte har några pengar just nu och vill inte att de ska träffa mig när jag är på botten liksom. Skrev en lång text om hur jag tycker världen fungerar på facebook, folk tyckte jag skulle skicka in den till tidningar (hade aldrig gjort det utan uppmaningar, det hade känt för "självgott" i min hjärna). Men jag gjorde det iallafall eftersom det blev så stort på facebook och randoms skrev till mig osv. Fick den publicerad som debattartikel i en relativt stor tidning, aldrig skrivit någon sån text förut. Men ändå så blir jag inte glad över det. Jag antar att jag bara hade tur och ser det inte som en stor grej alls. Min farsa grät av lycka när han hörde det då han är insatt i den tidningen.. Men själv så ler jag inte ens. Kan inte motivera mig själv till något, hatar mig själv för mycket. Ser benzo som lösningen men inser också att det bara förvärrar. Men ibland så orkar jag inte bry mig om det, Ibland så vill jag bara ta livet av mig.. Folk ser mig som lat, vilket jag är just nu så inåt helvete. Orkar ingenting för jag har ingen energi. Att jag inte har några pengar just nu och umgås inte med någon till stor del pga det så gör det att jag mest sitter framför telefonen eller nåt som en zombie. Pallar knappt gå ut med farsans hund. Kan inte heller gå och få professionell hjälp eftersom att jag är efterlyst men ska flytta neråt i landet till en polare och börja beckna så därför vill jag veta mer om mig själv så jag kan självmedicinera. Nu menar jag inte med benzo eller med något annat skit utan riktig medicin som folk med samma problem får utskrivna. Kan ju inte veta helt säkert men inställningen till droger nu är att jag inte kommer ta det nå mer. Har varit nykter nu ett bra tag och till och med cannabis kan fucka upp ens psyke tillräckligt mycket om man har något redan. Det lockar liksom fram det. Andra droger med. Därför ska jag avstå men måste ju tjäna pengar på något sätt. Har redan en massa dumma grejer som folk vill att jag ska göra åt dem men orkar inte bry mig om riskerna så det får väl tro att de manipulerat mig.. Egentligen så bryr jag mig bara inte.

Vill tillägga att jag kommer bäst överens med människor med personlighetsstörningar. Många av mina närmsta vänner har någon typ utav diagnos. Asperger, bipolär, borderline, narcisistisk personlighetstörning osv.

Skrev så mycket jag orkade för att ge er så mycket information som möjligt. Skriv inte anmäl dig själv för det kommer aldrig hända och det jag vill diskutera är, vad jag kanske har, vilka mediciner som är bäst, era egna erfarenheter och hur man kan underlätta för sig själv psykiskt.

Ja, man kan ju ha flera diagnoser samtidigt; ex Aspergers och ADHD.

Det leder också ofta till olika ångestsjukdomar och missbruk om man inte blir utredd och får behandling.

Be din psykiater om en utredning eller remiss till neuropsykiatrin.

Gäller tystnadsplikten för folk som är efterlysta med? Kommer man dycka upp i något register? ADHD/ADD glömde jag skriva att jag misstänkt att jag har. När jag pratade med läkaren som skrev ut benzo så frågade han om de hade gjorts någon utredning om det.

Är verkligen ingen expert inom området men jag tycker absolut inte det låter som Asperger iallafall. Mycket möjligt att du har nån form av adhd/add, även om det säkert är lika stor chans att du är helt felfri!

Jag själv hade en period då jag ständigt letade fel på mig själv och precis som du tyckte jag att allt passade på mig. Asperger, add, bipolär, schizofreni, fan, ett tag misstänkte jag mig själv vara psykopat. Hypokondri på hög nivå! Började göra tester på internet och fick höga poäng på det mesta. Insåg hur korkat det var, började säkert anpassa mig efter diagnoserna också.

Deprimerad var jag också under alla mina år som tonåring. Det som hjälpte var att jag bytte ut alla negativa tankar (hade väldigt dåligt självförtroende) mot positiva tankar och jag blev "botad" inom några dagar. Helt sjukt hur lätt det var egentligen.

Okej nu blev det lite mycket om mig själv (du bad ju faktiskt om egna erfarenheter haha) men du fattar vad jag menar! Tänk över din situation, är du fortfarande säker på att något är fel så tycker jag att du borde få dig själv testad så du kan få den hjälp du behöver! Hoppas det blev läsbart, är lite trött.. Lycka till!

Har också funderat på om jag är psykopat. Gjort tester på internet och fått höga resultat. Men det har jag fått på asperger också och andra tester. Eq hade jag lågt på så empatin verkar ju inte vara speciellt hög. Fast resultatet blir ju manipulerade nästan när man snöat in sig på en diagnos. Och egna erfarenheter uppskattas mycket Men kan verkligen adhd/add påverka en så mycket psykiskt? Blir inte speciellt lugn på concerta heller. Bara tagit det i löjliga doser för att knarka dock. Men angående asperger/autism så läste jag att var tredje person har epilepsi. Åtta gånger högre risk att Schizofrena har ep med.. och att min farsa samt hans bror är det inget snack om varav den som pundat bort sitt liv är den med diagnosen. Droger utlöser ju latenta psykoser hos såna människor. Men finns samband med schizofreni och autism också. Riktig jävla gåta det här. Utvecklar fan psykiska störningar bara av att läsa för mycket om psykiska störningar.