Är självmordsbenägen

Ett tag nu har jag mått dåligt. Det har att göra med att jag har asperger och inte vill det. Folk pratar om mig bakom ryggen dom pratar om mig som om jag vore annorlunda ett exempel jag stör mig mycket på folk som pratar om hur man ska bemöta mig för att jag har asperger (dom där "normala" som förstår allt och minsann vet hur vi "onormala" ska hanteras) jag är trött på att bli behandlad annorlunda jag är trött på att folk vill att jag ska söka hjälp. Dom vill ge mig stöd heter det att jag ska gå till en psykriatiker som om det var något fel på mig. Dom vill förnedra mig skada min självkänsla kränka min personliga intregritet. Ingen gillar mig, ingen vill vara med mig, dom tycker jag är konstig. Jag önskar att jag aldrig hade fötts med den här diagnosen. Alla tror att det medför svårigheter och problem med asperger det gör det inte det är bara det att folk har fördomar mot mig. Jag vet egentligen inte så mycket om mig själv, vad jag vill med mitt liv, jag har inga framtidplaner. Jag orkar ingenting och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag orkar inte gå upp ur sängen på morgonen längre. Jag har muskelryckningar, andningsnöd, det känns som en stort hål i halsen och ett stort tryck över bröstet jag mår ofta illa utan anledning jag får även huvudvärk ofta.

Jag växlar hela tiden mellan olika tillstånd ena dan är jag jätteuppåt nästa dag är jag jättenere jag har identitetskriser hela tiden, jag byter politiska uppfattningar från dag till dag.

Jag saknar också en som stod mig nära som numera är död.

En annan sak är att jag ångrar väldigt mycket dumma saker jag har gjort dom kommer aldrig att bli ogjorda och jag kan inte leva med det.

Det känns som om dom bara ger mig diagnosen för att trycka ner mig kontrollera mig och säga att jag är sämre. Jag minns en pedagog hon behandlade mig som ett barn jag kokar när jag tänker på det.
Jag blir illa behandlad varje dag. Jag har ingen närstående förälder eller så som jag bryr mig om så jag är självmordsbenägen.

Jag känner mig så ensam

Det känns lite som jag det här. I alla fall då det är mörkt och dystert ute. När andra skriver om det hajar man till och vaknar ur sin egen dvala, konstigt nog.

När fick du din diagnos?
Vet många som känner som du känner just nu, men finns det ingen du kan prata med?
Tar du mediciner? Hur gammal är du? Alla vi människor går igenom olika identitets kriser i livet och det är inget som är lätt, det finns nog många sidor hos dig som ingen annan har och många uppskattar nog detta.
Strunta i dessa idioter som pratar bakom din rygg dem är bara avenssjuka och dem har ingen fakta om Asperger
De där om att di inte vet vad du vill i ditt liv, det är nog många som inte vet vad man vill göra och vad man vill bli, kolla upp olika saker du är intresserad av och pröva dig fram. Man blir bara rikare på erfarenheter.
Jag tycker att du ska kontakta psykiatrin för där finns det hjälp, om du inte tycker att dem du pratar med kan hjälpa dig på ett sätt så kan man alltid byta person för det har man rätt till. Men i nuläget låter det mer som du har oro/stress/ångest?

Problem är bara problem om man väljer att dom ska vara det, oavsett om det är medvetet eller omedvetet. Släpper man allting har man alla dörrar öppna. Släpp egot, låt det förgångna vara där det hör hemma och gravelejs senap.

Det kommer ljusa dagar, tro mig och mina ord!! glöm inte det!

Jag är 25.Tar ingen medicin.
Jag tänker inte ta kontakt med psykriatrin sist jag hade det så fick jag prata med en pedagog som behandlade mig som ett barn, det var på habliteringen. Jag har ingen framtid har varit arbetslös i flera år. Jag sover inte på nätterna längre. Om jag ska ta mitt liv tänker jag först göra massa olagliga saker sånt som man inte kan stå för en massa roliga saker helt enkelt, tänker bli rikskänd.

jag är också efterbliven och vill inte vara det och jag har också tänkt på att göra något innan jag tar livet av mig.

har föreställt mig att jag dykt upp med svarta byxor och en svart skottsäker väst mitt i stan och börjat skjuta ihjäl människor med automatvapen. sedan så ger jag upp när polisen dyker upp och förvandlar mig själv till en hysterisk person som skrattar åt allt hela tiden.

äger du skjutvapen?

För det första är jag inte efterbliven. För det andra äger jag inga skjutvapen och jag tänker inte döda någon annan människa. Jag tänker nog inte göra något olagligt jag ångrar mig, man kan ju bli känd på andra sätt tex va med i nån dokusåpa, innan funderade jag på att råna banker men då kan ju dom som jobbar där få men,så jag skiter i det.

Hej
Hur gammal var du när du fick din diagnos?

Vad spelar det för roll?

Näe, det spelar väl egentligen ingen större roll - jag bara kände det som att du kanske fått din diagnos bara för ngt år sedan och inte riktigt funnit dig till rätta ännu.