Sverige är ett jämställt samhälle dvs män och kvinnor har samma rättigheter. Jag är ingen feminist men förstår feminismens betydelse dels historiskt i Sverige och fortfarande i olika delar av världen, därför väcker det lite frågor när jag läser Alexandra Pascalidous gripande artikel i metro:
http://www.metro.se/kolumner/alexand...2meuxl7gepsuc/
Vad tänker ni svenska feminister när ni läser en sån här artikel här? Känner ni hur er egen kamp att införa "hen" som nytt pronomen och att kvotera in kvinnor på de 0,01% högst betalda jobben tappar betydelse? Eller blundar ni för kontrasten mellan riktiga problem i länder där feminism behövs och era I-lands problem?
http://www.metro.se/kolumner/alexand...2meuxl7gepsuc/
”Jag dog när jag födde barn” läser Sima Samar. Flickan var bara nio år när hennes fem gånger äldre man gjorde henne med barn. ”Dockmammorna” kallas de. De unga mödrarna. Barnen som får barn. ”Plötsligt var jag värd något för min familj” säger barnbruden som såldes för en sedelbunt. Precis som oskulder från Syrien nu säljs för 300 dollar i flyktingläger.
Det här är inte kvinnofrågor. Det handlar inte om mens och klimakteriebesvär. Det här handlar om mänskliga rättigheter i en värld som fortfarande behandlar kvinnor som en minoritet. En värld som gör statistik av våra sorger.
Det här är inte kvinnofrågor. Det handlar inte om mens och klimakteriebesvär. Det här handlar om mänskliga rättigheter i en värld som fortfarande behandlar kvinnor som en minoritet. En värld som gör statistik av våra sorger.
Obs - jag är ingen anti-feminist men känner mig lite illamående då jag tänker på att svenska feminister kanske bråkar om att pojkar ska vara klädd i rosa och leka med dockor i årets leksakskatalog samtidigt som flickor i andra länder kanske inte har rätt att gå i skola. Jag blir arg och ledsen för att svenska feminister bara tramsar och bråkar om skitsaker, jag skäms för er.