Deprimerad, ensam och självmordstankar

Det är sjukt hur lika vi verkar

Ja, absolut att det blir stelt men då kan du ta bara några öl så du blir lite flummig så du kan slappna av lite och va dig själv

Hoppas du kommer på några roliga idéer du kan göra.
Vi finns här för dig och du är inte ensam om att må dåligt, det ska du ha klart för dig.

För övrigt så kan du anytime skicka ett PM till mig så får du skriva av dig lite ifall du vill det och jag lovar dig att jag kommer finnas där för dig och stötta dig.
Lycka till!

Om bara ni ensamma skulle ta mod till er att träffa varandra och hänga så har ni hur många vänner som helst. Just saying

Annars så testa olika saker som är någorlunda socialt, som utbildning, jobb, någon form av träning, klubb, hobby eller vad som helst. Ge järnet innan du känner att du måste ge upp! Det finns alltid någon för alla och ingen är egentligen ensam, det gäller bara att hitta de andra, men först måste man börja leta.

Jo har en vän som blev allvarligt skadad efter ett misslyckat självmordsförsök. Det gjorde mig jävligt ledsen. Vill helst inte gå ut och festa och så, känns som om alkoholen kommer bli ännu ett missbruk för mig. Men det var bra skrivet, dock har jag tappat motivationen för alla mina hobbys och när jag tränar på gymmet känner jag mig bara som en fjant för att jag är en nybörjare.



Jo jag har insett att detta inte är någonting man löser på ett tag, jag sitter just nu gråtfärdig och vet inte hur det har blivit såhär. Jag gör allting för att vara snäll mot människor men man får knappt något tillbaks, ingen som hör av sig även fast jag alltid finns där för folk. Det verkar inte uppskattas alls. Sen har man väl kanske inte haft det lättaste livet heller, det påverkar ju en.

Stämmer att det är rätt så svårt att tänka rationellt när man är deprimerad. Man avvisar ju allting, det suger.

Sen att jag känner mig så jävla äcklig för att jag lyckades klanta till ett långdistansförhållande på grund av att jag blev psykotisk och var paranoid, hade humörsvängningar osv. gör inte att jag mår bättre. Jag förtjänar inte att leva när jag märker hur illa jag behandlade en av de få personer som verkligen älskade mig. Det var väl den långa distansen som satte en sådan jävla press på mig, det svider så mycket att älska någon som bor så långt bort, så undermedvetet försökte jag väl få henne att hata mig bara så att jag kunde avsluta smärtan.

Nu blir jag arg på"mig själv att jag inte fortsatte hänga med i tråden. Det du skriver om långdistansförhållandet.. Är du, jag? ^^