Från vilket perspektiv är moral viktigt?

Ja, som frågan lyder...
1. Är en god moral viktigt att eftersträva?
2. Isf varför?

för att svara själv...

1.Jag tycker en rätt/god moral är viktigt att eftersträva.
2. Varför?
Oftast förknippar jag moral till vad som är "rätt och fel" när ingen/bara gud ser mina handlingar.
Kortsagt; "Rätt" = Det jag kan/vill ta ansvar för. "Fel"= något jag inte kan/vill ta ansvar för.

Jag har många gånger undvikit trassel av min goda moral för någon har sett mig fast jag trott att jag vart ensam.

Jag skippar det med 1 resp 2. Som Nietzschefantast är det en frågeställning som ligger mig varmt om hjärtat. För mig personligen handlar moral inte så mycket om hänsyn till andra eller något så´nt "fint" (och tror inte det handlar om det för andra heller) utan en värdighet inför dig själv. Men också en värdighet inför andra men då mer i benämningen en strävan efter att klättra som människa - man ser t ex andra som slickar uppåt och sparkar neråt. Man vill vara bättre än dessa och beter sig därför inte som de gör, men man gör det då för att visa att man är "bättre", inte så mycket för andras skull. Vilket innebär att det är för sin egen skull ändå ju.

"Brydde sig Moder Teresa mer om sina medmänniskor än vad andra gör eller fick hon en enorm kick av det hon gjorde?" - typ.

Det kan vara bra av rent egoistiska skäl om inte annat. Gyllene regeln och så.

Ja, det är det jag menar. Det blir en "självisk osjälviskhet".

Jag själv har skitsvårt att tänka så...
Men jag är iofs fast i något självoffrande-tänk där 100% moral = 100% Rätt(mot mina medmänniskor)

och på något sätt så ser jag syftet med moral att ha så hög kvot "rätt" som möjligt mot medmänniskor.
och där någonstans på toppen ligger "osjälvisk"...

Så jag blir lite ambivalent i frågan för "självisk osäkerhet" implicerar att man är osjälvisk.
Missförstå mig inte, jag håller med er båda fullt ut...(och lever efter det=) "du kan inte hjälpa någon annan om du själv behöver hjälp"


Men jag blir fundersam hur kan jag ha en "god" moral och samtidigt hävda att "god moral" är en del i att vara osjälvisk... Det i sak kan ses som ok även för mig ... ibland kan god moral innehålla "lite spår av nötter".

Men moral är inte en nöt, moral är en sorts respekt? Och att ljuga för en "non-nöt" är definitivt respektlöst i dubbelbemärkelse, dels att jág satt ett "värde" på en människa som en "nöt" dels att jag behandlar människan olika beroende på värdet

Det är ju helt sunt att vara självisk till en viss grad. Det är inget fel med det.

Jag instämmer helt och fullt. Allting är själviskt, även osjälviskhet. Det gäller bara för oss att lära in dom beteenden som finns i vår mänskliga natur. Dessa beteenden belönar oss med en känsla av välbefinnande. Det är ju vetenskapligt belagt att osjälviskhet gör oss lyckligare, alltså måste det vara en del av den mänskliga naturen.

Beträffande moral så föredrar jag att se den som en omtanke om andra människor, och den högsta moral vi kan ha är att följa den "gyllene regeln".