Graffiti - en aktivitet för vit medelklass?

Hej!

Kanske finns någon tråd om detta sen innan. Jag hittade hursomhelst ingen.

Min uppfattning av graffitikulturen, framförallt i Sverige men även i Europa, är att det främst är vita ungdomar/vuxna som ägnar sig åt denna extremsport. Varför är det så få invandrare som utövar och intresserar sig för kulturen?

Har inga källor för mina påståenden, jag tvivlar på att det finns forskning på detta område. Jag kan väl inte vara ensam med denna observation?

Diskutera!

Jag motsäger mig din teori då jag känner människor från de flesta kulturer och samhällsklasser som klottrar.

Om jag får låna tråden lite så slänger jag även in en liten uppfattning jag har fått.
Att majoriteten av graffitimålare har separerade föräldrar (!,?)

Ja det tror jag nog stämmer antingen separerade föräldrar eller vuxit upp med enbart en (oftast modern) säger nu inte att det är så med alla men säkert 90% utav alla jag känner iaf.
Tror att man har mindre koll på sitt barn om man har delad vårdnad.

Jag är vit medelklass med skilda föräldrar. Men jag har inte lidit av det då jag alltid bott hos båda.

Vit medelklass, uppväxt med min moder.

Vit medelklass har ej skilda föräldrar. Dock en farsa som jobbat runt om i hela landet under min uppväxt, dvs han var sällan hemma.

Det är som violador säger, barn till separerade föräldrar har väl friare tyglar. Vilket leder oftast till bus och nästan alla har ju lekt med en burk någon gång under sin uppväxt, vissa fastnar och vissa inte.
Håller med om att det är väldigt många writers som har separerade föräldrar.

vit medelklass och bor hos mamma

Vit medelklass, skilda föräldrar. Kan nog instämma om att de flesta är i samma situation. Jag tror det har och göra med att målare (i alla fall i Sverige) söker sig till graffen som en form av ''titta på mig, jag finns också här, jag är också duktig'' medan invandrare hittar den bekräftelsen på andra sätt.

Förlåt men jag måste leka lite moderator här: Gör detta inte till en listtråd! Bidra med era åsikter och skapa diskussion!

jag har försökt att sätta mig in i varför vissa människor fastnar för graffitin och andra inte, och jag anser att det möjligen kan ligga i psykodynamiska perspektiv.
Det betyder att händelser som vi haft som små kan ha haft större inflytande än vad man tror, kanske på grund av en ensam vårdnad, kanske på grund av något annat men som vi alla delar men inte känner till.

Något som orsakade existentiella problem, tvångsberoendet att få synas, känslan att få ge igen på något.

Som graffitimålare anser jag att vi på något sätt är "skadade", även fast graffitin har gett mig otroligt mycket så har den även tagit och det går inte förneka att det är ett destruktivt beteende.

Graffitimålare försöker ofta måla upp en fasad av att vara stora och farliga, man vill synas och droger är också något som ofta förekommer.
Flödder och starkpangare är ju nästan en kodex för vissa innan action.

Det är beteenden som stämmer bra in i många psykologiska termer för beteendestörningar.

Är vi egentligen så tuffa och hårda bakom våran tag?

Jag har ofta i mitt liv drabbats av personlighetsklyvningar, jag vet inte vem jag är och vart jag hör hemma och har ofta resulterat i depressioner.
Nu kanske inte alla har drabbats av detta men det vore intressant att få höra någon annan åsikt eller tanke på detta.

Intressanta teorier! Jag kan också tänka mig att de flesta målarna har något gemensamt som lett till denna 'karriär'. Droger, någon psykisk störning och allmänt negativt+aggressivt beteende känns typiskt inom många målare. Självklart vet jag att alla inte är såhär och om någon tänker berätta att behöver det inte betyda att så många andra målare är som honom.