Forklaringen till denna perverison maste vara kristendomens skadliga inflytande da jag for narvarande befinner mig pa en starkt kristen plats. Mitt vaderkorn reagerade genast nar jag kom hit!
Annat var det nar jag for nagra veckor sedan atervande fran ruinerna av det antika sparta, dit jag hade vallfardat for att utfora min religiosa plikt, vilket det visade sig vara. Pa en mindre ort som i tiderna avfoll fran det attiska forbundet, fortfarande pa fastlandet, traffade jag pa den mest fortjusande peloponnesiska hund - en attlig i rakt nedat stigande led till dom for sin intelligens i hela den civiliserade varlden kanda lakedaimonska hundarna ( det har var fore den kristna forstorelsen ).
Han lag och dasade i solen med sju andra utanfor den lokala matvaruaffaren tatt intill busstationen var dom vanligen holl till. Genast nar vi sag varandra hyste vi en slags sjalens sympati, en samhorighet, en kansla av att tillhora en battre for-kristen ras som nu p g a sakernas tillstand lever ett liv i det fordolda, val medvetna om fiendens allstadesnarvaro.
Svansen indikerade exalterat och taktfast ett kart aterseende aven om vi aldrig hade traffats tidigare. Jag delade givetvis med mig av maltiden som intogs utan glupskhet pa ett ioogonfallande forfinat satt.
Nagot senare narmade sig samma hund, jag strackte ut handen, varefter han placerade sitt huvud pa mitt kna. Aldrig har jag traffat ett sa omsint och belevat djur, men han luktade forskrackligt.
Det adla djuret var helt oforstort av kristendom och darfor aven fullstandigt sanningsenlig till sin varelse. Han blev kvar i mitt sinne flera veckor, och jag var overtygad om att jag hade traffat en gud vid aterkomsten fran vallfardsorten.
Som ni forstar kan jag inte namnge orten da det ju vimlar av kristna kollaboratorer och angivare overallt och da dom i sin forstorelseverksamhet ar globalt organiserade. Till och med det har inlagget inger mig farhagor da jag vet hur sallsynt akta frihet ar idag. Kanske ar det jag kanner karlek i motsats till hatets apostlar - dom kristna. Vad sager ni?
Annat var det nar jag for nagra veckor sedan atervande fran ruinerna av det antika sparta, dit jag hade vallfardat for att utfora min religiosa plikt, vilket det visade sig vara. Pa en mindre ort som i tiderna avfoll fran det attiska forbundet, fortfarande pa fastlandet, traffade jag pa den mest fortjusande peloponnesiska hund - en attlig i rakt nedat stigande led till dom for sin intelligens i hela den civiliserade varlden kanda lakedaimonska hundarna ( det har var fore den kristna forstorelsen ).
Han lag och dasade i solen med sju andra utanfor den lokala matvaruaffaren tatt intill busstationen var dom vanligen holl till. Genast nar vi sag varandra hyste vi en slags sjalens sympati, en samhorighet, en kansla av att tillhora en battre for-kristen ras som nu p g a sakernas tillstand lever ett liv i det fordolda, val medvetna om fiendens allstadesnarvaro.
Svansen indikerade exalterat och taktfast ett kart aterseende aven om vi aldrig hade traffats tidigare. Jag delade givetvis med mig av maltiden som intogs utan glupskhet pa ett ioogonfallande forfinat satt.
Nagot senare narmade sig samma hund, jag strackte ut handen, varefter han placerade sitt huvud pa mitt kna. Aldrig har jag traffat ett sa omsint och belevat djur, men han luktade forskrackligt.
Det adla djuret var helt oforstort av kristendom och darfor aven fullstandigt sanningsenlig till sin varelse. Han blev kvar i mitt sinne flera veckor, och jag var overtygad om att jag hade traffat en gud vid aterkomsten fran vallfardsorten.
Som ni forstar kan jag inte namnge orten da det ju vimlar av kristna kollaboratorer och angivare overallt och da dom i sin forstorelseverksamhet ar globalt organiserade. Till och med det har inlagget inger mig farhagor da jag vet hur sallsynt akta frihet ar idag. Kanske ar det jag kanner karlek i motsats till hatets apostlar - dom kristna. Vad sager ni?
