Mitt liv är skit

Okej får väl tro på dig även om det känns rätt hopplöst nu. Det är svårare att få vänner när man är vuxen och jag vet inte hur jag ska göra. Lättaste sättet är nog via Internet, men då måste jag ju också våga träffa dem.

Har du många och hur har du funnit dem? Väldigt många i min ålder verkar ha vänner kvar sedan de gick på dagis typ, men det har inte jag...

Ja tro mig, jag är vis! Det är sjukt svårt, men ja, internet är svaret.

Jag är inne i en liten ensamhetsperiod just nu, men det är helt okej för mig! Gillar att vara själv, jag är konstnärligt lagd och mina föräldrar brukar alltid påpeka att "du är ju konstnärlig, och konstnärliga människor gillar att vara ensamma". Jag har lagom mängd vänner, fast dom flesta bor på andra ställen i Sverige. Även i England och några amerikanare. Dom i Sverige brukar jag hälsa på några gånger om året
Mina "nya" vänner har jag träffat på internet. Man har börjat skriva med såna som målar eller åker skateboard på internet. Sen har man helt enkelt stött på dom på festivaler och fortsatt träffas efteråt
Det borde du testa, dra på festival med dina vänner du ej har träffat än om du gillar festivaler alltså.
Vissa vänner har jag kvar från skolan, men även dom bor i andra städer.

Gillar att umgås med min mormor också.

Börja med att inte tycka synd om dig själv, det är inte synd om dig.

Okej jo så är det kanske, men vad gör du när du känner dig som mest ensam? Jag tycker inte att det spelar så stor roll vad jag gör för jag känner mig ensam oavsett och alltid börjar jag ändå tänka på jobbiga saker. Det enda som jag tror funkar på mig är att vara ute och hitta på saker med andra liksom, men när man inte har vänner blir man ju oftast sittande framför datorn istället...

Har typ aldrig varit på någon konsert så jag vet inte riktigt. Det känns som att det kan bli svårt där för mig eftersom det verkar vara svårt att prata med varandra där pga all hög musik osv. Kanske har helt fel, du får rätta mig i så fall

Skulle önska att jag också hade någon släkting att umgås med, men tyvärr har jag inte det. Eller jo, det finns väl några men vi har absolut inget gemensamt eller något.

Har inte sagt att jag tycker synd om mig själv, men däremot tycker jag synd om alla människor som mår dåligt. Nu när jag själv befinner mig där så vet jag hur det känns och det är inte lätt.

Låter lite så i kommunikationen, du säger ju att ditt liv är skit i topic. Är inte det att tycka synd om sig själv?

Nej så behöver det väl inte vara? Det är bara en bra sammanfattning av hur det känns just nu. Jag söker inte efter någon som tycker synd om mig för det skulle ingen här göra ändå, utan jag söker efter råd

Ursäkta om jag är lite dryg, blir bara så trött på folk som säger att sitt liv är skit.

Men du kanske har något där, du "känner" att ditt liv är skit. Då kanske du måste lära dig att känna att ditt liv inte är skit...du har ju lärt dig att känna att det är skit, då kan du säkert känna åt andra hållet.

Prova att läsa igenom mina länkar nedan (skippa rothschild)...kanske kan hjälpa dig.

Då målar jag. Det hjälper mig sjukt mycket!
Jo man kan ju lätt börja tänka på jobbiga saker, då brukar jag titta på bilder på hundvalpar och sånt

Ja och du vill ju inte må dåligt, eller hur? Du måste verkligen träffa dom där killarna/tjejerna du pratat med. Den enda som kan ändra på hur du mår just nu är du. Ut! Lev! Det är ju bara säga att du är lite blyg och sånt, sen efter att ni har träffats några gånger kommer du säkerligen vara med framåt.

Nejdå, på dom flesta festivalerna finns det ett festivalområde och sen en camping. På campingen kan man prata precis som vanligt Du måste iallafall åka på minst en festival, det skulle vara nyttigt för dig.

Hm, ja det blir ju lite svårt när man inte har något gemensamt. Men man kan ju alltid hitta något, det finns säkert någonting som du och t.ex. din kusin har gemensamt, bara att ni aldrig har pratat om det.
Jag brukar hänga med min kusin ibland, vi är så förbannat olika. Hon är en såndär som bloggar och bleker sitt hår och har massa smink och sånt där, och jag är raka motsatsen. Men det är härligt att träffa såna ibland, som inte alls är som en själv. Så man får lite perspektiv.

Jag har berättat för dem att jag är blyg om dem säger att det är okej, men jag vet inte alls vad dem tycker egentligen. Den ena har jag till och pratat i telefon med ett par gånger och då har han säkert märkt att jag är blyg, så det borde ju inte komma som någon överraskning när vi ses heller. Det är bara så svårt för mig att våga liksom. Jag vill jättegärna ha vänner, men jag vill ju att de ska tycka att det är roligt att umgås med mig också. Jag har väldigt mycket humor, men jag kan liksom inte släppa loss bland folk jag känner dåligt.

Haha jo festival vore nog väldigt bra, men det hade kanske blivit som det brukar bli ändå, att jag hamnar utanför. Jag vet inte varför det blir så, men
Ibland känns det som att ingen ser mig.

Ja du har ju en poäng där, men mina jämngamla kusiner bor ändå rätt långt bort.

Klart dom inte bryr sig om du är lite blyg! Sånt går ju över efter några träffar. Sen är det ju bara charmigt med lite blyga människor
Det är ju skitbra att ni har pratat i telefon! Då blir det ju inte alls lika jobbigt att träffa honom/henne. Varför inte fråga vad han/hon har för sig på nyår?

Förstår att det kan kännas jobbigt att känna sig lite osynlig sådär, men det är du inte som tur är. Jag lovar att det finns minst en person i din stad som blir glad när han/hon ser dig ute och tänker "fasen vad den killen/tjejen är snygg!".

Ditt liv är verkligen inte skit, du är bara lite blyg och inne i en period när du råkar vara ensam. Som tur är går ju sånt att ändra på

Ja jag vet inte. Jag har nog krånglat till alltihop nu