Citat:
Tack för tydliga besked!
Är du helt säker på att det är oetiskt?
Om vi pratar om osociala ätstörda tjejer som undviker att visa sig så håller jag med, och om vi pratar om ätstörda tjejer som likt smygalkisar döljer sin problem medan de lever ungefär som alla andra så känner jag att vi rör oss in i en gråzon.
Men i ytterkanten av denna gråzon, eller eventuellt bortom den, finns det ju rikligt med lättillgängliga extremister. Sådana människor som gör politik av skiten. "Pro-ana" osv. De hävdar att ätstörningar minsann är livsstilsval och inga sjukdomar, de söker aktivt upp sjuka tjejer och driver dem närmare döden, de sprider kvacksalveripropaganda, och sådan skit.
Utanför nätet stöter man ju regelbundet på motsvarande puckon som hyllar fetma, och som ofta kallar sina vanföreställningar feminism. Sådana som väldigt ofta säger "riktiga män gillar kurvor".
Om man för sådana stolpskott föreläser om pluralformen så blir man hyllad som hjälte, och ses inte som någon oetisk skitstövel. Dessa jävla tjockisar minimerar ju antalet kvinnokurvor genom att sas fylla dalarna med fläsk, och att framhålla sådana sjuka lallare som sunda ideal föder ju liksom diabeteskultur osv.
Det är ju rent tekniskt samma skit som de smalare tokskallarna ägnar sig åt.
Jag känner att den grundläggande galenskapen sas ursäktar vad de gör med sin egna kropp, och människor som bara skadar sig själva bör man lämna ifred eller hjälpa efter bästa förmåga. Men hur mycket missionerande kan ursäktas?
Jag menar absolut inte att mitt projekt är bra och vettigt på alla sätt och vis, men jag känner att det kanske rent praktiskt är OK om jag håller mig till de politiskt ätstörda tjejerna. Lite på samma sätt som det är OK att t.ex. verbalt kränka många pedofiler, även om den bakomliggande orsaken till deras verksamhet är någon sinnessjukdom.
Är du helt säker på att det är oetiskt?
Om vi pratar om osociala ätstörda tjejer som undviker att visa sig så håller jag med, och om vi pratar om ätstörda tjejer som likt smygalkisar döljer sin problem medan de lever ungefär som alla andra så känner jag att vi rör oss in i en gråzon.
Men i ytterkanten av denna gråzon, eller eventuellt bortom den, finns det ju rikligt med lättillgängliga extremister. Sådana människor som gör politik av skiten. "Pro-ana" osv. De hävdar att ätstörningar minsann är livsstilsval och inga sjukdomar, de söker aktivt upp sjuka tjejer och driver dem närmare döden, de sprider kvacksalveripropaganda, och sådan skit.
Utanför nätet stöter man ju regelbundet på motsvarande puckon som hyllar fetma, och som ofta kallar sina vanföreställningar feminism. Sådana som väldigt ofta säger "riktiga män gillar kurvor".
Om man för sådana stolpskott föreläser om pluralformen så blir man hyllad som hjälte, och ses inte som någon oetisk skitstövel. Dessa jävla tjockisar minimerar ju antalet kvinnokurvor genom att sas fylla dalarna med fläsk, och att framhålla sådana sjuka lallare som sunda ideal föder ju liksom diabeteskultur osv.
Det är ju rent tekniskt samma skit som de smalare tokskallarna ägnar sig åt.
Jag känner att den grundläggande galenskapen sas ursäktar vad de gör med sin egna kropp, och människor som bara skadar sig själva bör man lämna ifred eller hjälpa efter bästa förmåga. Men hur mycket missionerande kan ursäktas?
Jag menar absolut inte att mitt projekt är bra och vettigt på alla sätt och vis, men jag känner att det kanske rent praktiskt är OK om jag håller mig till de politiskt ätstörda tjejerna. Lite på samma sätt som det är OK att t.ex. verbalt kränka många pedofiler, även om den bakomliggande orsaken till deras verksamhet är någon sinnessjukdom.
Ja, det du skriver om är ju post-modernistisk politik. De som medvetet väljer bland kakor när folket hungrar efter bröd.
De gör politiken till en ytlig livsstilsfråga för en urban medelklass. För tonåringen kan politiken bli en fråga om de mest absurda subkulturer, som de du nämner kring ätstörningar.
Kontrasten blir oerhörd när en sådan t ex självsvältare ställs mot en svältkatastrof någon annanstans i världen. När de får makt över vår utrikespolitik eller våra krav inom EU blir absurditeten en ren happening. Sverige framstår som en hoper världsfrånvända Marie Antoinettes som inte kan begripa en enda verkliga politisk fråga.
Så, i sådana fall är det ju fritt fram att angripa. Men på rätt sätt. Man vill inte alienera de ungdomar som tillfälligt har hamant i post-modernismens klor, eller skada de som verkligen har ätstörningar. Det bästa vapnet är nog parodi.
