Är rymdresorna en del av evolutionen.

När jag ser de senaste bilderna på Saturnus, eller på jorden från ett långt avstånd, kan jag inte låta bli att undra om detta verkligen är avsett för våra ögon. Vi är ju egentligen bara ett litet djur... Som iofs har utforskat hela jorden och sedan börjat blicka uppåt/utåt. Vi spänner fast oss själva eller diverse prylar högst upp på kontrollerade explosioner som besegrar gravitationen, segar sig genom atmosfären och lämnar detta kretslopp. Jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är meningen... Det kan fan inte vara "tillåtet". Man kan likna det med att rymma från ett fängelse. Eller nån form av fusk i ett tv-spel, som när man hoppar över flaggan i Super Mario Bros. Man får egentligen inte vara där.

Hur ser ni andra på det?

Jag tror inte på en gud, så jag tror inte att det finns saker som är definitivt "meningen" eller ej.

Däremot vore det synd att låta mänskligheten dö ut.

Genom att kolonisera rymden så säkrar vi att det enda liv vi känner till ökar chanserna att överleva något enormt.

Lever vi bara på en planet kan det räcka med så lite som en asteroid, ett krig eller liknande för att utplåna allt känt liv. Ser vi till att liv existerar på fler platser i rymden så har vi säkrat vår överlevnad en lång tid framöver.


Skulle religiösa människor ha någonting emot det så är det bara tråkigt och synd.

Haha, ja ta mig fan du har ju rätt. Vi fuskar.
Vi började fuska redan för ca 100000år (eller nått) sedan, när vissa fick för sig att binda fast prylar på pinnar (stenyxa). Hjulet är också ett rätt trevligt fusk. Men nu har det ballat ur helt när vi färdas i metallklossar, går runt med knapptelefoner, skickar signaler via luften, använder olja osv.

Istället för att besvara din fråga exakt med " Ja det är meningen, Eller Nej det är inte meningen ".
Kan jag säga " Gud har skickat oss på ett uppdrag, Detta uppgrag går ut på att upptäcka universum, " Du kanske inte gillar denna historia/svar. Men jag skulle kunna hitta på en bra utförlig historia.
Som låter ännu bättre.. Som du kommer tror på.. Men får " tro " dig att komma närmare verkligheten?
Om du tror på min historia, Kommer du närmare verkligheten/sanningen då? Nej
Om du inte tror på min historia, Kommer du närmare verkligheten/sanningen då? Nej

Tänk om det jag säger är en sant, Även om det är sant så är det bara en historia för dig.
Du kan välja att tro eller inte tro på det.

Vi ska försöka förstå varför sånna här frågor uppsår, Roten.
Känslorna bakom dina frågor säger mer en själva texten..
" Vad är meningen? " samma som " Vad är meningen med livet? " " Varför finns vi här? "..
Det är existentiella frågor,
Skulle du formulera din fråga likadant om du upplevde total lycka och harmoni i ditt liv?

Just nu upplever många att livet är jobbigt, Det är då man frågar " Varför allt liv? " " Varför skapelse? " " Vad är meningen? "...
Ändra upplevelsen, Då kommer de rätta frågorna. Just nu kommer frågan från fel perspektiv.

Jag tycker det är fantastiskt att ur en massa gas, vätska och sten som flyger runt i ett tomrum plötsligt uppstår musik, konst och ordnad teknik, via ordnat biologiskt liv. Hade man kunnat se universums födelse och utveckling "utifrån, hade det nog varit litet otippat, om man inte hade facit. Om ni förstår hur jag menar.

Problemet är att du ser oss som bara djur, eftersom du blev indoktrinerad till det av dina evolutionslärare i skolan. Så det är klart det känns som det måste ha blivit någon bugg i universum om djur kan åka till rymden, men vi människor är inte djur, och Gud/programmeraren skapade våran avancerade hjärna just för att vi ska kunna göra saker som djur inte kan göra.

Profeterna i heliga skrifter gjorde också massa saker som evolutionister skulle se som buggar, till exempel när Moses delade ett hav och Jesus gick på vattnet, men när du börjar fatta att du är mer än bara en överklockad aphjärna och läser lite av instruktionsböckerna som Gud gav oss så kommer du börja inse att vi är skapade i Guds avbild, så vi är skapare, istället för att vara bara skapelser, så som djuren är, och därför kan vi göra alla dessa saker.

Det finns vissa saker som vi inte har tillåtelse att göra, som att åka till andra stjärnor och galaxer, och därför skapade Gud massa tomrum mellan dom, så att vi behöver utvecklas och mogna innan vi har tillräckligt med hjärnkapacitet att åka så långa sträckor snabbt.

Alla djur och chimpanser är ateister, så ateister är folk som försöker gå bakåt i evolutionen och bli som apor igen, och därför tror de att det finns buggar i universum, eftersom apor kan inte bygga rymdskepp som åker till rymden.

Du säger att jag tror att det finns buggar i universum?

Jag har aldrig någonsin hört någon yra om "buggar" i universum förrän nu när du började yra om det
Varför säger du att vi ateister tror att det finns buggar?


Du menar också att vi ateister inte vill åka i rymden för att aporna inte gör det?
Ärligt talat, hur fasen tänker du? Skulle du kunna länka till när jag eller någon annan ateist sagt detta?

Anar att du trollar, om inte så borde du inse att du blivit programmerad att tro på din gud.

På vilket sätt skiljer sig människan ifrån ett djur i din tro?

(Lägg märke till att jag skriver din gud/tro eftersom det finns ett antal, givetvis antar vi att du tror på sanningen.)

Ja och ja. Det är en del av vår utveckling. Läs på om projektet "Mars one".

Det är ett projekt som går ut på att bygga samhällen och tillslut en atmosfär på Mars för att sedan kunna ge människor en enkelbiljett dit.

Redan idag är det möjligt med den teknik vi har att börja bygga. De i Mars One tror att de första människorna ska kunna flytta dit 2022 typ.

Vår jord håller på att gå sönder och mänskligheten kommer att behöva flytta.

Jag jämför inte den här grejen med "meningen med livet". Jag tror inte att det finns någon mening, helt enkelt. Jag är fortfarande stark i min övertygelse om att vi är djur... Som kallar oss för människor.

Det jag hakar upp mig på är att vi har lämnar jorden, detta slutna kretslopp... Att vi har utvecklats finner jag oundvikligt, men att besegra gravitationen?!? Tänk på det en stund. Det är ju fullkomligt galet... Att komma på tanken bara?

Lite som att "Ja, ja. Låt dem hålla på och uppfinna och utvecklas. All skit de kommer på kommer ändå att förstöras och bli till något annat... De kommer ju ändå ingen vart..."

Om vi vänder på det. Förutsätt att människan skulle försvinna (eller aldrig funnits?). Skulle någon annan organism då till slut komma ut i rymden? Eller är det bara människan som kan få de egenskaperna eller det "intresset"? Är det nån jävla mutation?

Inte mer galet än livet självt

Nu lite låter det som att du pratar om en gud igen. Eller vem är det du "citerar" här liksom?

Antagligen. Har det hänt här så kan det nog hända på andra ställen också.
Vår nyfikenhet och stävan efter kunskap kan sägas bero på att människan gavs en fördel i evolutionen när denne snabbt kunde analysera omgivningen runtomkring sig. Därför är det en instinkt vi har att alltid försöka pussla ihop en bild av någonting, även om den kanske inte logiskt är rätt. Det är svårt att nöja sig med att inte veta någonting. Därav vår nyfikenhet. I takt med tiden så gynnades mer och mer abstrakt tänkande som möjliggjorde vapen, strategisk jakt o.s.v.

Men det är ju evolution, så visst rör det som om ett antal mutationer.

Så helt osannolikt är det kanske inte att sådant liv kan uppstå på fler ställen

Jag citerar ingen alls faktiskt. Bara ett sätt att beskriva det utifrån, liksom.

Ang. om någon annan organism skulle utforska rymden, så menade jag en organism här på jorden, typ en dovhjort, kamel eller motsvarande...

För att förtydliga mina tankegångar, så handlar det nog om att vi har brutit oss fria från våra bojor (läs instinkter) och börjar göra saker som våra kroppar inte är utformade för, t ex åka bil i 300km/h, dricka sprit osv. Alltså sysslor som inte tar oss och/eller vår utveckling framåt över huvud taget...

Jag får bara en känsla av att vi gör en massa som vi borde, som vi sedan måste fixa till för att inte gå under.