Fråga om hyfs och stil/Ribbing

Fråga: Häromdagen skulle jag och min dotter besöka fjärilshuset i Hagaparken i Stockholm. Vi var inte ensamma. Det nya hajakvariet lockade stora skaror barnfamiljer. Vi åkte runt i en febril jakt på en p-plats, alltid brukar det dyka upp något. Men inte den här gången. Folk blev allt mer desperata vad det verkade. Och tålamodet i baksätet från sjuåringen blev allt sämre. När jag till slut lyckades spana in en familj som packade ihop barnvagn, ställde jag mig i position för att ta över.

Ungefär samtidigt hade en dam i 60-årsåldern, till fots, tagit sig fram till familjen som höll på att packa ihop sina saker, och frågat om hennes sällskap kunde ställa sig där. När den andra bilen hade backat ut, ställde hon sig mitt på platsen för att bevaka och markera tills hennes sällskap anlänt. Hon såg besvärad ut, som att det hela var ganska pinsamt. Jag hade två val – att köra mot henne och sakta stöta bort henne med bilen (men det kändes lite väl grovt, vi skulle ju ha en trevlig dag och helst undvika dålig energi) eller helt enkelt strunta i platsen. Jag tutade på henne och gjorde en gest, ”det där är inte okej”, innan vi åkte vidare.

Finns det egentligen några etikettregler på en parkeringsplats, får man markera p-platser ungefär som man markerar ett bord på en restaurang eller solstolen på beachen?

Svar: Detta intrikata problem kan jag inte lösa. Kvinnan som sökte parkeringsplats hade väl, förmodar jag, samma goda skäl som du att få stå på denna eftertraktade yta. Hon tyckte kanske att hon hade lika mycket rätt till platsen som du. Hur ni skulle ha löst detta vet jag alltså inte, inte heller vem som hade mest rätt till platsen. Kanske det finns oskrivna regler för parkeringspassning? Att markera plats på krogen är en företeelse som åstadkommer debatt när frågan tas upp i min spalt.
Tänk om liknande problem kunde lösas med lite mer generositet från alla sidor? Som du visade när du åkte vidare. Visst gav det dig en bättre känsla än om du hade ställt till bråk om denna plats?