Citat:
Så, varför betraktas subjektiva upplevelser som något av en helig graal, som måste förklaras för att vår bild av medvetandet skall bli fullständig? Varför detta behov av att förklara något som är en direkt logisk konsekvens av att vi råkar vara med hjärnor utrustade unika människor, som rör oss i unika miljöer som befolkas av andra människor? Borde det inte räcka med att slå fast att subjektiva upplevelser är en biprodukt, som uppstår just till följd av vår unika hjärna och den unika miljön vi rör oss i (en ståndpunkt som jag vill minnas bl.a. förfäktas av Daniel Dennett)?
Jag håller egentligen helt med, fastän jag är antireduktionist som strikt hävdar emergens. Det behövs inget mystiskt mer som behöver förklara det subjektiva, än att det är just det subjektiva.
Men reduktionismen visar sitt fula tryne när du kallar subjektiva upplevelser en biprodukt. De är inte en biprodukt; de är själva produkten. Det är till stor nytta för ett sinne ( jag menar här engelska Mind) att inte bara ha känslor, utan även kunna reflektera över dem.
Du tycks dock vara helt införstådd i att känslor, självmedvetande m.m existerar. Det glädjer mig. Det finns faktiskt riktningar ( Skinners behaviorism) som vill förneka detta.
Även utan att lägga till något mystiskt 'mer' så är det svårt nog att tala om var medvetandet uppstår. Innan liv har medvetande har det nämligen olika egenskaper som för oss ser psykologiska ut. Redan encelliga organismer har analogier till beteende som vi kallar för motivering, rädsla m.m. (Damasio tar upp detta)
En ledtråd finns dock i det faktum att vi är fullständigt omedvetna om det mesta som hjärnan sysslar med. Det finns alltså en skillnad, som säkerligen kan studeras inom neurofysiologi, mellan medvetna och omedvetna processer. Vad den skillnaden är vet vi inte idag, och filosofin har bara misslyckats med att försöka förklara det. Det enda som möjligen kan ge svaret är att helt enkelt studera hjärnan.
