Historien sätter sina spår?

Det sägs ibland att historien sätter sina spår, men vad är det egentligen som sätter spår?

Vad är historien? Ett händelseförlopp som vi tolkar på olika sätt. Är det inte då vår tolkning av historien som sätter sina eventuella spår? Tolkning som vanligen görs frivilligt eller ofrivilligt utifrån självcentrerade perspektiv.

Så om vår tolkning av historien sätter spår. Och om dessa spår är mindre angenäma eller mindre universella, vore det inte en idé att fundera över hur man egentligen tolkar olika saker?

Historien sätter sina spår i den bemärkelsen att akter utförda av människor eller skeenden som hänt i dåtid kan skådas än i dag i mer eller mindre skala. Låt oss ta hjulet som exempel, hjulet uppfanns, och blev revolutionerande för hela världen och vi använder det än idag, historien har satt ett spår.

Jag tänkte på tankemässiga spår, filosofiska etc.

Till exempel konceptet "den andre". Vem är egentligen den andre? Det är två parter eller fler och de gör varandra till "den andre", det är inte någon enkelriktad process där bara en är "den andre".

Om fler kunde förstå det. Om fler kunde förstå att deras känslomässiga, självcentrerade perspektiv inte är universella perspektiv, utan att de gör precis samma sak själva.

Det finns ju en hel lära i hur man tolkar saker o ting, allt från historia till din telefonräkning. Det kallas hermeneutik och är i princip obligatoriskt på alla humaniora- och samhällsorienterade utbildningar.

Vad hjälper det när det bortses från sånt? Om olika läror bara ses som verktyg till att använda på andra men aldrig utmynnar i någon självreflektion

Fast de gör ju det? Hermeneutiken går till stor del ut på att utvidga sin egen förståelsehorisont och således en ständig självreflektion.
http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6...A5elsehorisont

Mycket inom diskursanalys handlar också om att granska sin egen plats i diskursen och hur detta påverkar ens analys. Eller vad menar du?