Poststrukturalistiska teorier?

Nej, jag snarare ber att få redovisat exempel på poststrukturalistiska teorier.

Tal om "diskurser" är för mig omedelbart värdelöst, eftersom allt jag sett i den vägen är nonsens, baserat på jargong och utan värde. Jag ifrågasätter inte att ni som är anhängare av diskurs-terrorn ser något värde i den.



Det är ett pionjärverk inom konstruktivismen.

Fast, kommer jag på, i samband med Husbykravallerna skrev Ingrid Carlqvist "Från och med nu gäller krigets logik.".
Ordet "logik" kan användas i den bemärkelsen också. (Jag vill inte påstå att jag kan förklara den bemärkelsen, bara skönja den.)

Jag tror att jag menar något bestämbart.
Jag uttrycker det jag menar.
Själva uttryckandet leder till att det menade får ökad uppmärksamhet,
och oväntade sideffekter upptäcks.
Det som tidigare föreföll distinkt blir diffust, clownaktigt.
Clownigheten är inte avsiktlig, snarare oundviklig.

Om bara en av dom ska kallas clown, vem -
Kejsaren som erkänner att han inte heller kan, eller någonsin har kunnat, se "kläderna"
eller
Kejsaren som håller sig ännu stoltare?

Ja, jag får väl beklaga om inte diskursteorier faller dig i smaken. Men vad bra att vi har kommit så långt att det nu i varje fall verkar existera poststrukturalistiska teorier, även om de inte passar ditt smaksinne.

Om du är intresserad av mer jargongfri prosa om diskurser kan du med fördel läsa David M. Halperins böcker.



Jaha, och? Vi diskuterar poststrukturalism i den här tråden och inte Vad-BaalZeBub-nu-än-må-ogilla-inom-filosofin, om du inte redan märkt det.

The Socia Construction of Reality är också ett pionjärverk, särskilt inom socialkonstruktivismen. För den saken skull så är det ju ändå inte ett poststrukturalistiskt verk. Råkar det vara så att du inte läst något mer än Vansinnets historia av Foucault och därför använde det som ett exempel på "poststrukturalism"?

Vi stöter nästan alltid på poststrukturalister i ett sammanhang, där de utnyttjar kulturpolitiken som nisch för att föra fram sina idér (som inte skulle ha en schans inom ekonomisk eller social politik) och står för en extrem social konstruktivism. Och jag vidhåller att vansinnets historia är viktig, i det närmaste startpunkten för denna riktning. Inklusive de överdrivna, helt ovetenskapliga slutsatserna och populistiska, närmast surrealistiskt korkade hypoteserna.

Det här var en väldigt fattig idéhistorisk förklaring. Vansinnets historia brukar ses, både av Foucault själv och de flesta historiker, som ett förstlingsverk och den fick som störst genomslagskraft hos antipsykatrirörelsen på 60-talet (något som Foucault inte var helt positiv till). Det som Focuault skrivit och som fick en enorm genomslagskraft och gjorde honom känd inom akademin var Les Mots et les choses, samma verk som varit viktigt inom många konstruktivistiska idéer. Betydligt mer viktigt än Vansinnets historia, vars betydelse du grovt överskattar. Det är bland annat Les Mots et les choses som Hayden White refererar till när han pratar om konstruktionen av historia som en slags fiktion, det är också den boken som Edward Said använder sig av i Orientalism när han diskuterade den idéhistoriska konstruktionen av Den Andre i de europeiska kolonierna. Samma bok som lade grunden för New Historicism inom litteraturvetenskapen.

Senare kom Focuault med Vetandets arkeologi, Övervakning och straff och Sexualitetens historia som bröt upp mycket, särskilt metodologiskt, med Les mots et les choses, men som inspirerat akademiker i många olika discipliner till frågor som bl a berör sociala konstruktioner.

Om något är ännu mer viktigare än Michel Foucault i detta ämne, sociala konstruktioner, så är det fenomenologin. Simone de Beauvoir var väldigt inspirerad av fenomenologin, särskilt Husserl och Merleau-Ponty, när hon skrev Det andra könet. Att hävda att Vansinnets historia är startpunkten är, enligt mig, idéhistoriskt ohederligt.

Vad gäller dina påståenden angående att kulturmänniskor är poststrukturalister så orkar jag inte bemöda de ens. Det är så extremt banalt att det blir pinsamt. "Vi" stöter inte alls på poststrukturalister i nästan alla sammanhang där någon som försöker utöva politik, det är ingenting jag känner igen mig i.

Jag tvivlar inte om att du finner de olika verk du tar upp i inlägget stimulerande. Men ovan har jag bara valt ett stycke ur din t ext, eftersom det illustrerar flera av mina observationer.

För att börja från slutet, så brukar jag hävda att poststrukturalismen tagit sig in köksvägen via litteraturvetenskapen. Här ser vi hur man den vägen smygit in anspråk på historieforskning. Det hade givetvis varit omöjligt om historien behandlas seriöst, dvs på institutioner för Historia.

Näst sist nämner du den ökända Orientalism. Redan det är en total showstopper. Hur kan man tala om något så galet och väntas bli tagen på allvar? Där har vi återigen den vulgära överförenkligen av Hegel och talet om "Den Andre", som är ett annat kännetecken på poststrukturalister och inte minst feminister.

Historien är givetvis inte en fiktion, utan illustrerar bara att Foucault är en clown.
--------------------------
--------------------------
Några spridda, mer eller mindre relevanta nedslag från tidigare inlägg i andra trådar.

"Det passar sålunda de moderna, superflummiga genusfixerade poststrukturalisterna att ha en föregångare som var ännu mer flummig och förvirrad än de själva, det freudianska flummeriet i frankfurtskolan. Det är också en händelse som ser ut som en tanke att så stor del av dessa riktningar utvecklats i en liten nisch vid sidan av, inte i ekonomin, historien, sociologin, utan i humanistiska fakultuter, framförallt litteraturvetenskapen. "
https://www.flashback.org/sp22868903

https://www.flashback.org/sp34903836
"
Det som händer är att kultursidorna tar över samhällsdebatten. År senare är det en självklarhet att Aftonbladets beryktade artikel om organstölder publicerades på kultursidan. Tio år tidigare hade detta varit en absurditet. Så, kultursidorna tar över, men inte bara det: de är post-strukturalistiska. Men i vulgärtappning. Borta är de möjligen djupa diskussionerna, borta är ironin och lekfullheten från Derrida och Foucault. Kvar är slagorden, som det eviga förenklade pratet om Den andre som får både Hegel och de Beauvoir att vända sig i sina gravar.

Vad jag kan se har samma förändring inte skett i andra länder. I The Guardian är debattsidorna fortfarande en plats där statsvetare och dylika kan yttra sig. Bara i Sverige är samhällsdebatten ett monopol för den som läst litteraturvetenskap och genusvetenskap."
--------
https://www.flashback.org/sp43227646
konkreta exempel på "post-strukturalistiska fraser och post-kolonial teoretisk jargong"
---------------
https://www.flashback.org/sp42739823
om dagens vulgära prat om Den Andre

Fast Edward Said, som var litteraturvetare, fick sin största bildning i Foucaults tankegångar genom amerikanska sociologer och socialpsykologer på Center for Advanced Studies in the Behavorial Sciences vid Stanford som var den största inspirationen för hans arbete och idéer som blev boken Orientalism. Poststrukturalism har inte smugit in sig genom någon köksväg, det låter som något taget från Alan Sokal som får massivt stånd varje gång han föreläser om den hemska poststrukturalismen. Tvärtom så fick Foucault rätt stort genomslag i socialvetenskaplig forskning och han brukar, vid sidan om som filosofi och idéhistoriker, benämnas som just sociolog.

Men å andra sidan ser jag det inte som något konstigt att kontinental filosofi öht är mer populärt bortom de filosofiska institutionernas väggar än vad den brittiska och amerikanska analytiska skolan är. Till skillnad från analytisk filosofi så har den kontinentala traditionen inte varit att göra en filosofi för andra filosofer utan snarare en filosofi som faktiskt är användbar i vardagslivet och i andra discipliner. Att Jürgen Habermas och Pierre Bourdieu, Tyskland respektive Frankrike, har haft möjligheten att använda sig både av historia, sociologi och filosofi har till största del att göra med att i de länderna så finns det en mer tillåtande tradition till eklektisk forskning, särskilt i jämförelse med Storbritannien. Svenska universitet är väldigt påverkade av just de brittiska och har därför -- och detta märks väldigt tydligt inom filosofin -- ett väldigt hämmade förhållande till kunskapsproduktion. Det är inte ovanligt att varken Hegel, Nietzsche eller Heidegger lärs ut på svenska filosofiutbildningar, om man vill nå dem så får man bättre utbildning om man väljer att studera idéhistoria eller litteraturvetenskap.

Så, om nu Foucault och poststrukturalismen tog sig in genom köksvägen som du hävdar ser jag det mer som ett tecken på inkompetensen som finns bland svenska universiteten.


Han nämner inte ens Hegel i Orientalism och mig veterligen så har inte Hegel någon ensamrätt på Den Andre-begreppet. Rousseau -- herregud, till och med Bertrand Russell -- använder ordet diskurs i sina texter och jag tvivlar att de tänkte sig samma sorts diskurs som Foucault...

Du verkar lida av något slags komplex, särskilt med tanke på hur du länkar till dig själv, där du inbillar dig vara någon sorts auktoritet på filosofi och idéhistoria. Jag är absolut ingen expert på poststrukturalism eller fransk efterkrigsfilosofi men den lilla kunskapen som jag har så börjar jag ana att du knappt ens läst de du anser dig angripa. Först slänger du ut dig att Vansinnets historia är poststrukturalistiskt, sedan så är den startpunkten för socialkonstruktivism och nu är Foucault helt fel ute för att historiker, litteraturvetare och kulturvetare har varit inspirerade av honom.

Hayden White behandlar historien som en sorts fiktion, inte Foucault vad jag vet. Foucault, däremot, såg inte historien som den sorts exakta vetenskap vissa historiker ville anse att den var. White var förövrigt, och Said också, lika mycket inspirerad av Giambattista Vico som var aktiv på 1700-talet som hade en än mer radikalare syn på historien än Foucault.

Tvärtom så tyckte Focault att man kunde genom historisk efterforskning undersöka begreppens utveckling och på så vis förstå den samtid vi lever i. Bland annat genom konstruktionen av homosexualiteten genom de diskurser som psykiatrin använde sig av och skapade när regeringar ville, med hjälp av kunskap, förstå människors sexualliv; främst i syfte för att kunna skapa starka familjer och om det behövdes: kontrollera födelsetalen för att undvika social oro i städerna.

Snarare är det du som är en clown, så sluta bjäbba och sätt på dig en röd näsa och spring iväg till cirkusen -- du skulle nog trivas rätt bra där i din rätta miljö...

Ser du vad du skriver i första meningen? Edward Said war litteraturvetare. Skulle det motsäga min tes att poststrukturalismen smygit sig in köksvägen, och att litteraturvetare låtsats vara historiker?

Resten av ditt inlägg är mest argumentationen 'hur många böcker har du läst'. Samma vulgära försök gjorde en tidigare anhängare av poststrukturalismen i förra tråden om poststrukturalismen. Det är inte värdigt att genmäla.

Nej, jag hänvisar till de inlägg jag skrivit tidigare i ämnet eftersom vi just nu skriver i en kort tråd, och det inte alltför längesedan förts mer utförliga diskussioner. Länkarna klargör mina åsikter mer utförligt än i denna tråd. Auktoritetstron är nog snarare din.

Om Edward Said inte nämner Hegel kan det möjligen beror på okunnighet från hans sida, och att han fått termen genom andra. Kanske Simone Simone de Beauvoir.


Följande text från wikipedia visar hur litteraturvetaren Saids vulgära arv från Hegel måste lanseras i en rad snäva, ofta nyskapade discipliner, eftersom ingen skulle ta i dem med tång i seriösa akademiska sammanhang.

"Orientalism concluded that Western writing about the Orient depicts it as an irrational, weak, and feminised Other, an existential condition contrasted with the rational, strong, and masculine West. This binary relation derives from the European psychological need to create a difference of cultural inequality between West and East; that cultural difference is attributed to immutable cultural "essences" inherent to Oriental peoples and things.[44] Orientalism has exerted great intellectual influence upon the academic fields of literary theory and cultural studies, human geography and history, and Oriental studies."

Om du slutar läsa dina brittiska science fiction-romaner och börjar bekanta dig med det svenska språket igen så ser du kanske också att jag skrev att det var på en institution för beteendeforskning som Said blev bildad i Foucaults idéer -- alltså så hade poststrukturalistiska idéer redan etablerats inom bl a sociologin. Foucault har haft ett inflytande över sociologin i princip sedan Vansinnets historia och kom inte in i akademin (enbart) genom litteraturvetarna som du verkar påstå.


Jo, jag har förstått att det är populärt för dig att gissa dig fram till hur andra tänkare påverkat världen och hur deras teorier är uppbyggda genom svenska dagstidningars kultursidor. Nej, vi bör inte läsa de vi kritiserar vi läser istället en kulturjournalist och därefter bestämmer vi oss för hur vi ska angripa tankegångarna. En utmärkt strategi för att låsa in sig i sin lilla fantasivärld. Tack.


Ja, kanske var han okunnig. Eller så fick han idén från Michel Foucault och Les Mots et les choses -- varför man måste hänvisa till Hegel varje gång man diskuterar Den Andre är för mig obegripligt. Det tillhör inte heller vanligheten att de som diskuterar intersubjektivitet alltid måste nämna Edmund Husserl, eller för den delen de som använder sig av (Foucaults) genealogiska metod att alltid hänvisa till Nietzsche (där den har sitt ursprung.) Koncept utvecklas, om du inte lärt dig det än.



Oriental Studies är ju ingen nyskapad disciplin, den har ju funnits i typ 200 år. Human geography, på svenska kallad kulturgeografi, är ju inte heller purungt, över 50 år på nacken. Cultural Studies och literary theory har du rätt i, de är inte många är äldre än Orientalism.

Däremot så används ju Edward Saids arbeten också i historia, sociologi, socialantropologi, medie- och kommunikationsvetenskap och, ja, arkeologi. Så visst tas de seriöst -- både utifrån ett positivt och negativt perspektiv. Det verkar snarare du som inte riktigt hänger med.

Var det från kulturjournalister på DN och SvD som du syftade på när du skrev:

"Tal om "diskurser" är för mig omedelbart värdelöst, eftersom allt jag sett i den vägen är nonsens, baserat på jargong och utan värde."

Eller har du ens öppnat en akademisk bok som innehåller en diskursanalys? Vad vet jag, du kanske inte har läst en fackbok på 20 år utan enbart använt kultursidorna som ditt fönster ut mot världen. Du verkar ju väldigt fäst vid kultursidornas institutionella betydelse i utformningen av den offentliga politiska diskursen... sorry, jag menar "hegemonin" (eller är marxistiska begrepp också tabu? Har de använts för mycket på kultursidorna?).