Hallå! Har försökt skriva ner vad som hänt de senaste 18 månaderna så kortfattat jag kan, men vill samtidigt inte utelämna något som skulle kunna vara en ledtråd. Därav: en jävla roman till inlägg.
Mina problem började för drygt 18 månader sedan med en fjällvandring. Första dagarna gick allt bra men dag 3 började jag ha lite ont i ljumsken. Natten mot fjärde dagen vaknade jag av att ljumsken värkte och samma dag haltade jag grovt. Kunde inte köra själv eftersom jag knappt kunde flytta högerbenet mellan gas- och bromspedalerna.
Hade ont i ett par dagar efter hemkomst innan det började ge sig, men värken fortsatte att komma och gå. Efter en månad fick jag nog och besökte min första sjukgymnast. Han konstaterade att jag hade snett bäcken, knäckte till det samt nämnde snapping hip efter att jag berättat att jag hela livet haft knäppningar i höger ljumske. Som liten var jag dessutom underviktig och dansade i 11 år. Framstår tydligen som rena skolboks-exemplet för snapping hip.
Så fick en stretchövning, körde på med det och försökte komma igång med träning när det kändes bra, men kastades hela tiden tillbaka. Så två månader senare besöker jag sjukgymnast två. Han rekommenderar styrketräning typ sparkövingar med gummiband. Jag upplever att det snarare försämrar. Byter stad, värken och huggen av smärta forsätter att komma och gå. I mars åker jag skidor, när jag skatar mot liften känner jag att det hugger till ordentligt, och efter det blir det sämre. Dagen efter att jag fått väldigt lätt mjukmassage på området av sjukgymnast nr 3 händer något. Jag får under dagen mer och mer ont, och på kvällen får jag söka upp jouren. När jag väl får träffa läkare sprutar tårarna bara hon nuddar vid området. Får citodon för den akuta smärtan och en Naproxen 500mg kur i 10 dagar för att häva eventuell inflammation, samt remiss till ortopedien.
Där träffar jag en läkare som inleder med ”ja, det här med höfter är ju verkligen inte min specialitet”, forsätter med en 5 minuters undersökning där han konstaterar att jag inte beter mig som en inpingemet-patient varpå han skickar mig till röntgen, som inte visar något. Vidare till MR, som inte visar något. Nu väntar jag på Arthrografi nästa vecka. Träffar dessutom en sjukgymnast som nu har en teori och som gett mig ett träningsprogram. Fokus bålstabilitet, stretching av mig stela iliopsias och småmuskler i rumpan som jag tydligen knappt kopplar på alls. Senaste dagarna har det dock blivit värre (tar Citodon för att kunna sova). Ska jag gissa har det med stretchingen att göra.
Finns det NÅGON som har en aning om vad det här kan vara? Senast jag träffade läkaren sa han att ”det är mycket möjligt att magnetröntgen inte visar något, och då är det som det är och vi har gjort det vi kunnat”. Jag var på väg att börja grina. Är 25 år gammal, har varit fysiskt aktiv i hela mitt liv och nu kan jag inte ens promenera 30 min två dagar i rad utan att få ont. Det börjar tära ordentligt på psyket och jag känner mig smått desperat.
Mina problem började för drygt 18 månader sedan med en fjällvandring. Första dagarna gick allt bra men dag 3 började jag ha lite ont i ljumsken. Natten mot fjärde dagen vaknade jag av att ljumsken värkte och samma dag haltade jag grovt. Kunde inte köra själv eftersom jag knappt kunde flytta högerbenet mellan gas- och bromspedalerna.
Hade ont i ett par dagar efter hemkomst innan det började ge sig, men värken fortsatte att komma och gå. Efter en månad fick jag nog och besökte min första sjukgymnast. Han konstaterade att jag hade snett bäcken, knäckte till det samt nämnde snapping hip efter att jag berättat att jag hela livet haft knäppningar i höger ljumske. Som liten var jag dessutom underviktig och dansade i 11 år. Framstår tydligen som rena skolboks-exemplet för snapping hip.
Så fick en stretchövning, körde på med det och försökte komma igång med träning när det kändes bra, men kastades hela tiden tillbaka. Så två månader senare besöker jag sjukgymnast två. Han rekommenderar styrketräning typ sparkövingar med gummiband. Jag upplever att det snarare försämrar. Byter stad, värken och huggen av smärta forsätter att komma och gå. I mars åker jag skidor, när jag skatar mot liften känner jag att det hugger till ordentligt, och efter det blir det sämre. Dagen efter att jag fått väldigt lätt mjukmassage på området av sjukgymnast nr 3 händer något. Jag får under dagen mer och mer ont, och på kvällen får jag söka upp jouren. När jag väl får träffa läkare sprutar tårarna bara hon nuddar vid området. Får citodon för den akuta smärtan och en Naproxen 500mg kur i 10 dagar för att häva eventuell inflammation, samt remiss till ortopedien.
Där träffar jag en läkare som inleder med ”ja, det här med höfter är ju verkligen inte min specialitet”, forsätter med en 5 minuters undersökning där han konstaterar att jag inte beter mig som en inpingemet-patient varpå han skickar mig till röntgen, som inte visar något. Vidare till MR, som inte visar något. Nu väntar jag på Arthrografi nästa vecka. Träffar dessutom en sjukgymnast som nu har en teori och som gett mig ett träningsprogram. Fokus bålstabilitet, stretching av mig stela iliopsias och småmuskler i rumpan som jag tydligen knappt kopplar på alls. Senaste dagarna har det dock blivit värre (tar Citodon för att kunna sova). Ska jag gissa har det med stretchingen att göra.
Finns det NÅGON som har en aning om vad det här kan vara? Senast jag träffade läkaren sa han att ”det är mycket möjligt att magnetröntgen inte visar något, och då är det som det är och vi har gjort det vi kunnat”. Jag var på väg att börja grina. Är 25 år gammal, har varit fysiskt aktiv i hela mitt liv och nu kan jag inte ens promenera 30 min två dagar i rad utan att få ont. Det börjar tära ordentligt på psyket och jag känner mig smått desperat.
