Hur mycket Uran och Thorium finns i Sverige?

Hur mycket Uran och Thorium har vi i det svenska berget? Lönar det sig att bryta det? Då man även kan använda U-238 & Th-232 i sk. bridreaktorer, så kanske det kan löna sig?

Europas största Uran-fyndighet finns utanför skövde.
Produktion skedde på 60- talet.

Läs detta -> http://sv.wikipedia.org/wiki/Ranstad

Thoriumreaktorer är ju hyfsat spännande. https://www.youtube.com/watch?v=uK367T7h6ZY

I medeltal runt 3 ppm, dock finns det ställen som innehåller avsevärt mycket mer. Det finns klippor i Bohuslän som lokalt kan innehålla flera tiondels procent. I Skövde-trakten finns det mycket riktigt alunskiffer med mycket höga halter men Skövde är inte ensamt om dessa fyndigheter.
Men varför bryta nytt berg? Finnarna tycker det är lönsamt att hämta hem uran (tillsammans med andra mineraler) ur malm som håller 30 ppm. LKAB:s skrothögar uppe i Kiruna kan innehålla 50-300 ppm.


Mja ur teknisk synvinkel är det de. Sorenssen överdriver dock fördelarna med LFTR rätt mycket och underskattar de tekniska utmaningarna. Men Thorium är inte kärnkraftens "silverkula". MSR:er kan köras på både Thorium och Uran/Pu. Thorium går även att köra i vanliga lättvattenreaktorer (demonstrerades i Shippingport 1977). Dock är den allvarligaste spiken i kistan för Thorium denna;
Norrbagge-jäv***na sitter på sju-i-helsikes massa Thorium i sina berg...

Bortsett från att du är lite skämtsam, än sen? Som du skriver kan ju thorium utvinnas ur de flesta jordarter och i Sverige har vi omfattande gruvdrift. Vi behöver inte importera ett gram thorioum om vi inte vill - vi får det som biprodukt!

Kommer lite sent in i racet här, men detta med flytande saltreaktorer verkar ju överlägset ur alla synvinklar: resursmässigt, ekonomiskt, driftsäkerhetsmässigt, ur kärnbränslelagringssynpunkt, distributivt/logistiskt etc. Det framstår som 50-talslöftet om "energy to cheap to meter", fast på riktigt. Dessutom är teknologin känd sedan 60-talet och prövad.

Peakdebatten tvärdog för några år sedan, men snart kommer frackingvågen att kraschlanda i USA och då börjar alla prata om peak oil igen...

Något sent svar men saltsmältreaktorerna har en del tekniska problem/utmaningar att övervinna innan de kan bli kommersiellt gångbara. Material är den mindre biten men processutformning är en stor puck. Fördelen med fast bränsle som vi använder idag är att fissionsprodukter sitter fast inne i bränslematrisen. Detta leder till att radionuklider endast migrerar runt i anläggningen i begränsad omfattning. Är bränslet dock i smält form får man en helt annan mobilitet av de flyktiga fissionsprodukterna vilket gör att underhållet blir mycket knepigare att utföra på kritiska system.
Det smälta saltet måste renas från neutrongifter kontinuerligt, denna del av processen kommer vara komplicerad, kräva underhåll och vara svårt kontaminerad av fissionsprodukter. Du kommer också ha betydligt högre utsläpp av radioaktiva ädelgaser så som argon, krypton, xenon som annars till större del hålls kvar i ett fast bränsle.

Jag har ännu inte sett någon som kommit med en vettig och gångbar lösning på detta problem.