Tomhetskänsla, osocial med socialt beroende?

Sitter ännu en gång här med en enorm känsla av tomhet. Läser andras trådar, själviskt (?) nog så ger det stor tröst att se andra gå igenom samma och mycket värre problem.

Är en kille strax under 30år som alltid känt mig fel, osocial, svårt att passa in någonstans, kanske på gränsen till social fobi. Kan fungera hur bra som helst när jag pratar med en, men värdelös i grupp.
Aldrig varit deprimerad eller mått riktigt dåligt. Bara en tomhetskänsla som periodvis växt sig starkare desto äldre jag blir. Hur många "intressen" eller aktiviteter jag går igenom så har jag svårt att verkligen intressera mig för det, för något. Hittar ingen mening med något annat än sociala kontakter ironiskt nog.....

"bara jag blir av med oskulden så får livet en mening". Det ledde ju bara till att man ville ha mer...
"bara jag får en inkomst, bara jag åker ut och reser, bara jag får ett fast jobb". Hela tiden alla dessa föreställningar om att finna ro bara jag når nästa mål. Efter varje nytt mål jag når så infinner sig denna enorma tomhetskänsla.

Läste att typiskt för introverta är att snöa in på grejer och bli överdrivet intresserad av något. så är det inte för mig... Haft många intressen jag engagerat mig ganska ordentligt i, men ändå samma tomhetskänsla att något viktigt saknas i mitt liv. Något som gör att alla mina intressen känns meningslösa.

Det enda som gett mig lugn har varit i något av de få fasta seriösa förhållanden jag haft. Hur introvert jag än är så har jag insett hur beroende jag är av människor

Det jobbiga är att när jag är i ett långvarigt seriöst förhållande så blir jag helt beroende av tjejen. Hon blir hela mitt liv. Minsta dåliga tecken gör att jag får panik. Jag blir hobbypsykolog och försöker lösa allt och lite till. Jag fortsätter träna och leva sunt men jag bryr mig inte om något annat än tjejen, inget annat är viktigt. Tappar de få ytliga kompisar jag lyckas samla på mig.

Börjar inse att det är där mitt problem sitter. Jag har svårt att skaffa riktiga vänner. Har en bra vän jag haft sen vi var 4 år. Vi träffas sällan de senaste 5-7 åren. Kanske 1-2ggr/månad. Men alltid funnits där för varandra. Annars bara någon ytlig tillfällig vän från något jobb som byts ut på nästa jobb.

Skulle verkligen vilja ha vänner som man bara kan umgås med. Kanske ut och festa nån gång då och då. Vad som. Märkt att jag blir sjukt osäker runt killar och upplever att en del andra svenska killar jag mött har lite samma bekymmer. Nästan som att vi ser varandra som fiender, som ett "hot". Hade gärna haft lite killkompisar...
Funkar rätt bra runt tjejer när vi pratar en och en men blir aldrig vänner av det...

Nu sitter jag här igen med ett nytt förhållande sedan ett halvår tillbaka och får lite smått panik för minsta grej problem som dyker upp i relationen.

De senaste 5-7åren har jag försökt ändra mig för att bli mer social och hitta vänner. Försökt mig på mer sociala intressen men det funkar inte så bra...

Ni andra killar/män runt 30, har ni fortfarande kompisgäng som ni umgås mycket med eller är det vanligt att vänner faller bort med åren och man blir mindre och mindre social?

Vet egentligen inte vad jag vill uppnå med tråden men var väl skönt att "prata" av sig lite...

Mitt liv ser ungefär likadant ut, fast jag har inte någon energi att investera i en flickvän längre. Det tar för mycket på mina krafter, måste ofta tvinga mig att göra saker som jag egentligen inte gillar osv. Dom tjejer som jag faller för brukar ofta vara raka motsatsen, väldigt sociala och extroverta. Försöker liksom att leva utan att vara beroende av någon annan, det blir väldigt påfrestande annars. Förut kunde jag inte riktigt styra det där, men jag har nu lärt mig att kontrollera mig själv på det planet att jag inte faller för någon längre.

Samma sak med vännerna, har tappat kontakten med dom flesta.

Känner även igen det där med att när man nått ett mål så uppstår en tomhetskänsla, så av den anledningen har jag även där tappat meningen med att engagera mig i saker som hobbys och att vara presterande. Jag har kanske satt upp orealistiska mål som jag strävar efter, för att aldrig kanske ens nå dit. Men dom finns i mitt huvud i alla fall och håller mig lite vid liv trots allt. Tror det är själva jakten efter sakerna som driver en, att försöka få det man inte kan få. Sedan har jag även varit med om ett "ras" i livet på vägen till ett stort mål jag hade, vilket drog ner mig ännu mer i meningslösheten.

Försök leva i nuet istället, prova olika saker, snöa in i det ena eller andra.

Jag har varit där ni är nu och jag har nått så många mål så att jag har genomskådat den känslan, jag har mått skit och känt mig ensam fast jag har en egen trevlig familj, lev i nuet och inse att ni kan vara döda imorgon.
Jag tror vändningen kom när jag insåg att jag hela tiden ville imponera eller göra intryck på Andra i min omgivning. åt helvete med andra människor.

Eller så är det signalsubstanser i hjärnan som styr och inget att göra åt.

det lät ganska bittert men jag förstår... Känner du dig olycklig eller lyckas du hitta någon mening med livet?

Tror det är det mycket handlar om. Mening med livet. När vi människor levde som "djur" så var allt enkelt. Vi fann en mening med livet genom att lägga all energi på att överleva och fortplanta oss.
Samma sak för några hundra år sedan. Man föddes, man kämpade, man tog upp mammas/pappas yrke eller roll i samhället. Man hittade tidigt sin plats och sitt syfte. Livet var säkert hårt och hemskt men man hade sin plats och sin uppgift.

Den moderna människan har växt ifrån sin biologiska uppgift. Vi har sjukhus/polis/samhälle/Ica som sköter överlevandet.

Vi utbildas tills vi levt 1/3 av våra liv och även efter det så kan det vara svårt att hitta sin plats i samhället. Det är inte längre självklart vilken yrkesroll man får. Om man får någon. Och ofta är det något inte så konkret yrke där man sitter och producerar pengar bakom ett skrivbord. Pengar som aldrig syns mer än i en dator.

Många kommer längre ifrån sina närmsta familjer. Inte längre samma känsla att kämpa för familjens/släktens överlevnad.

Inte heller att fortplanta sig är naturligt längre. Många lever isolerade och får inte chansen. Många satsar på karriär istället.
Evolutionen får inte längre ha sin gång på samma sätt där den starke, friske överlevaren i första hand får fortplanta sig.

Tror detta skapar många vilsna förvirrade människor som har svårt att hitta en mening med livet i dagens samhälle.

/mer nattjobbs flum

Nej jag känner mig inte olycklig faktiskt. Jag håller med helt och hållet om det du skriver och har också kommit fram till liknande observationer som jag skrivit om i andra trådar, bland annat dessa:

Är det någon som känner igen sig i detta? Hur pallar ni med vardagen?

Låter som du lider lite av anknytningsproblematik. Iaf av det du skriver om att du drabbas av panik när du är i en relation och minsta problem uppstår.

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, att bli beroende av en annan människa. Men ger man varandra bara bekräftelse i sådana situationer ser jag mig som självständig men det är viktigt att finnas där för varandra när någon verkligen behöver det!

Känner igen mig i det här. Det blir värre med åldern när man som du också närmar sig 30 och man i bland kollar bakåt ... och ser alla människor som passerat förbi och nu lever andra liv. Man får som nämnts i tråden i alla fall försöka titta framåt och se små, små vägar framåt. Res och bo i 6-bäddsrum ... fråga om nån vill ut och ta en öl ... så har man i alla fall ett minne och en ny vän på sociala medier om inte annat. Det är svårare att få nära vänner i den här åldern. Försök genom hobbys, jobb, utbildning osv.

Det kan ju vara anknytningsproblem som ligger till grund för det hela. Om man hade en dålig anknytning i barndomen kanske det har lett till att man inte är en självständig individ. Därav kanske också tomhetskänslan kommer med problematiken, om man inte har partnern man är beroende av hela tiden. Det är ungefär som att en del av en annan fyller ut det där tomrummet inom en så att man blir hel själv. Men frågan är hur man tar sig ur detta och blir mer självständig, utan att känna av ett beroende av någon annan. Det kanske svårt, om det gått så pass långt upp i åldern.


Fast om tomhetskänslan leder till någon meningslöshet är det kanske svårt att motivera sig till nya intressen och träffa nya vänner, om man nu inte har lyckats blivit mer självständig som jag skrev om ovan.

Jadu, jag vet inte hur man arbetar med det så här långt upp i åldrarna men jag kommer snacka med min psykolog om det i höst iaf för det här måste jag arbeta bort. Det äter upp mig personligen inifrån, speciellt nu när jag känner mig övergiven av min bästa tjejkompis! Det sjuka är att jag börjar fundera på hur hon egentligen fungerar, är hon så fantastisk som jag trott?

Men jag behöver i vissa situationer klart mer uppmärksamhet och fokus, närhet och ömhet än i andra situationer. Då kan jag ha fullt fokus på andra uppgifter men sätter sig väl smärtan i själen så är den svår att arbeta bort helt själv.

Men terapi är nog svaret på frågan i hur man löser det hela!

Jo, det är ju också ett jobbigt problem om man inte riktigt förstår hur andra är funtade. Det gör ju beroendet av andra bara jobbigare, om dom helt plötsligt visar sig otillgängliga eller liknande helt utan anledning. Men det är ju det jag menar är extremt smärtsamt med beroendet, hela tiden rädslan att någon ska försvinna. Kanske därför man blir mer ensam och isolerad, för att slippa den smärtan, men då är man samtidigt inte fungerande. Lycka till med din terapi, hör gärna av dig om det blir förbättring.