Ser ingen mening med någonting.

Hej, vet inte hur jag ska förklara hur jag mår direkt men jag ska göra ett försök.
Jag är en man på nära 20 år, jag går en ganska svår utbildning där jag inte känner att jag platsar överhuvudtaget, känner att jag lever en annans persons liv.
Förstår inte hur jag ens lyckades bli antagen till den här utbildningen, jag antar att jag var smått intelligent förut men kan inte längre lyckas motivera mig.
Av alla lektioner jag har på 1 vecka är jag ungefär intresserad och motiverad på 2, dom andra ser jag ingen som helst mening med att anstränga mig överhuvudtaget.

Nu har den här hopplösheten lyckats tränga sig in i mitt privata liv också, ser inte längre någon mening med att uppföra mig trevligt eller socialt utan vill helst av allt bara lämnas ifred, medans jag förut har varit en väldigt utgående och social person.
Känns som om jag blir tvingad att leva mitt liv och anpassa det efter vad andra vill att jag ska göra, får inte göra det jag vill på fritiden. Känns som om jag är en fågel i en bur, brukade röka gräs förut och det gav mig motivationen att arbeta och vara social på vardagarna och vara fri med en gås på helgen.
Torskade dock och går nu på piss, vilket inte tillåter mig att "ladda om" på helgerna och koppla av.
Känner också ständigt att alla är emot mig och att ingen bara kan låta mig vara utan att alla ständigt måste kritisera och påpeka allt jag gör, skulle helst av allt vilja leva helt fritt, som om jag inte passar in i det moderna samhället där allting styrs av en persons image eller hur den beter sig i sociala sammanhang.

Känns som om det lättaste alternativen skulle vara att gå ut i skogen och bara hänga mig, för jag passar inte in i det här livet, det här samhället.

Tack för mig.

Är du från GBG, 08, Malmö eller annan ort?

Inget av dom, varför?

Kära TS, det låter dels som två saker.

1. Att du känner dig smått som en bluff, nått många människor lider av i hemlighet.

2. Att du utbildar dig till något för någon annans skull än din egna.

Hängning och död löser sällan nått.
Jag skulle däremot rekommendera en omvärdering av vad du vill göra och stärka tron på sig själv och din förmåga.

Om nu människor vill kritisera allt man gör(tro mig det har hänt även dom bästa) så skall man försöka sluta lyssna på dom.
Dom bär på sitt egna bagage och egna erfarenheter som dom inte har tagit itu med, och dom kanske är otroligt rädda med för en förändring(att du kanske blir mer självständig och dylikt) och det gör att dom blir defensiva.

Stå på dig och lev ditt liv som du vill.
Då skall du se att du mår bättre också.

Det är inte bara i min utbildning jag inte ser någon mening, utan det vardagliga livet.
Ser inte meningen med att gå upp på morgonen, gå till skolan, gå klart utbildningen, oroa sig över prov och tentor och läxförhör.
Vad händer när man fixat ett jobb? Samma sak fast man går till jobbet istället för skolan?

Känner att jag behöver byta livsmiljö, bli kriminell och leva utanför samhället i något gäng och bara skita i allt, tjäna nog med pengar för att gå vidare och spendera livet med att göra något som jag tycker är kul, för vad är livet värt att leva om man inte får göra saker som man tycker om?

Men det du känner om utbildningen färgar av sig på din övriga livsstil menar jag.

Du behöver nog knappast bli kriminell för att kunna börja göra nått du gillar.
Börja exempelvis fundera på vad som stoppar dig från att göra det du vill.

Det låter som du är deprimerad.

Det finns ju faktiskt egentligen ingen mening med något. När denna tanke en gång har slagit en, så tror jag det är svårt att bli av med den. Men i brist på annat att göra kan man lika gärna göra det, samtidigt som man kan tänka att det är onödigt att göra det. Man får helt enkelt göra det man mår bäst utav utan att bry sig om vad andar tycker och tänker om en. Man kan ju alltid börja med att bara skaffa mat för dagen och skaffa tak över huvudet. Man kanske nöjer sig med detta och inte behöver mer mening än så.

Om man börjar om från början i sin behovstrappa kan man hela tiden utöka sina behov med vetskapen om att man kan gå tillbaka där man var tidigare (regression). Men problemet i dagens samhälle är att vi föds in på fel nivå i denna trappa, utan att veta stegen under oss och hur vi tog oss dit. Jag syftar på ungar som blir bortskämda och får allt serverat på ett silverfat, bidrag som är lätta att få m.m. Man måste veta grunderna till det man pysslar med i allmänhet och i livet handlar det om att veta vad man har för egentliga behov, annars är det som sagt svårt att förstå meningen med det. Vi behöver liksom inte kämpa för vår överlevnad längre, vilket vi egentligen är skapta för. Där tror jag mycket utav problemen ligger också.

Ååå nej jag har blivit påkommen med en gås livet är slut, ååå nej. Hahaha patetiskt sluta inbillad dig saker så blir det nog bättre, du har inga problem du bara inbillar dig saker för att du har det så bra, kronan har 2 sidor som man måste uppleva ( det är inget konstigare än något annat.)

Deal whit it .

Håller klart med dig. Människor i I-länder blir helt bortskämda och uppskattar ingenting, matrielliserade, beroende av så mycket och de själva inser det inte föränn de förlorat det. Nu gäller inte det här alla såklart, men många skulle jag tro.

Jag ser TS som en god kandidat att vara en person som blir utsatt av "lekarna" i SAW filmerna. En individ som inte uppskattar livet och vill avsluta det, men när livet väl står på spel så kommer den invidividen göra allt i sin makt för att behålla det.

I övrigt tycker jag du måste ta dig en riktig tankeställare, om du inte trivs med vad du gör är det nog bäst du gör något du vill göra. Du gör vad du måste göra för att bli den du vill vara.
Vill du inte vara någon, och allt du gör, vill göra eller har gjort är meningslöst kan det tyda på depression och du kanske ska prata med en psykolog.