Feghet och smarthet. Modighet och dumhet.

Stämmer det att Feghet går hand i hand med smarthet och modighet går hand i hand med dumhet?

Jag menar en feg person ger sej inte in i ett slagsmål och stoppar det bara sådär. Det är smart att inte göra det för sin egen säkerhet och hälsa.

Men modig person stoppar bråket och riskerar sin egen säkerhet och hälsa.

Så en dum är alltid modig

Och en smart är alltid feg.

Stämmer min filosofi?

Ja stämmer om man vlil skydda si själv å sitt eget liv, men om man bryr sig om sina medmänniskor?

Det beror ju på, varför man ens vill stoppa ett bråk i första hand. Låt folk slåss, om de vill.

Ett bättre scenario vore väl, en människa misshandlar en annan människa, utan att den andra gjort något.

Att ställa sig i vägen är väl inte dumhet, då man agerar för att stoppa våld och således mot att skapa liv, vilket inspirerar omgivningen till detsamma, vilket skapar en bättre värld. Och aa, man kanske dör på kuppen eller så, men då dog man ju för det rätta?

Nu kan jag ju inte säga att jag skulle agera just så, men teoretiskt.

Det är ju inte dumt eller smart heller, som du uttrycker det, utan snarare själviskt eller osjälviskt, som jag ser det åtminstone.

För det första är "alltid" är ett starkt ord att använda.

För det andra; I min erfarenhet tar inte smarta personer dumma vardagsrisker. Fast det är antagligen för att de är bättre på att väga för- och nackdelar.

Slutpoäng: Smarta och dumma blir ungefär lika rädda av skräckfilmer, i min erfarenhet. Det borde ju betyda att de är ungefär lika modiga. Inte så vetenskapligt, men ändå bättre än att jämföra hur sugen man är på att slåss. Att se skräckfilm har ju alltid risken noll, det förstår både dumma och smarta. Att gå in i ett slagsmål har en risk som dels är svår att beräkna, och dels varierar från person till person. Det kan ju lika gärna vara så att smarta människor har mer att förlora på att slåss, och att det är därför de inte är lika sugna på slagsmål.

Låt mig ta ett exempel.

Du har ett gäng kustjägare som ska till att landstiga på en strand.
De är första vågen som skall försöka bereda väg för nästa.
Den är väl försvarad med nedgrävda soldater och täckt av artilleri...

Så frågan är då, dessa skittuffa och modiga soldaterna, bör de vara skitsmarta över lag eller mindre så?

Smarta soldater landstiger inte, de är väl medvetna om att runt 80% av dem dör garanterat omedelbart. Har de otur dör de alla. Man behöver lätt förenklat intelligenta psykopatiska befäl som inte känner rädsla och kan hålla sig lugna under extremt utsatta situationer, soldater som inte är så smarta men känner en väldigt utpräglad gruppkänsla och är lojala mot befälen i det längsta.

Jag håller bara med delvis. Inte ordet "alltid".

Jag tänker så här:
En riktig korkskalle fattar inte riskerna och fördelarna, och kan göra nått farligt, så att det ser modigt ut.

Det finns undantag. Mahatma Gandhi var både mycket klok och modig som en samuraj.

Egentligen är det korkat, att ge sig ut i krig frivilligt och riskera livet, då man inte ens vet varför det vore bra. En korkskalle kan springa ut i krig, bara för hatet, visa att han är modig man och döda okända människor.
Kanske desertören är den smarte ibland, som vill öka sannolikheten för överlevnad och slippa meningslösa kriget, där alla parter är förlorare.
Men urfascismen blommar vid krig och verkar hata desertörer mer än fienden. Under urfascism kan högre befäl ge order om att avrätta desertörer, utan rättegång. Även det högkulturella Frankrike band desertörer vid pålar och avrättade dem under WW1.

Här passar en text från 50-talet, nära orginalet som förbjöds i Frankrike ganska länge.


Bertrand Russell var en stor tänkare, men fick buren för vapenvägran.

Christer

Hmm, därför man vill ha unga rekryter? Lättare att styra? Man har ej växt upp än.