Skoluppgift: Hur ser du på människosyn och kropp-själ-förhållandet?

Hej!

Jag sitter och skriver en uppgift i filosofi, men har virrat in mig i alla möjliga olika vinklar och behöver lite hjälp.

Uppgiften består i det att jämföra människosynerna till Descartes och Aristoteles, samt få fram hur deras respektive syn är kopplat till dagens uppfattning av vetenskap. Jag ska också kommentera kort om hur deras syner kan ha betydelse för medicinsk praxis.

Mitt problem ligger i "dagens uppfattning av vetenskap". Skiljer sig inte den uppfattningen från person till person? Är det någon som skulle kunna tänka sig att dela med sig av sin mening angående människosyn? Tror du till exempel att vi har en själ, och vad består den i så fall av?

Tack på förhand!

Vetenskapligt talat finns det ju inte någonting som pekar på en själ, utan medvetandet är en funktion av hjärnans aktivitet. Pratar du om dagens hjärnforskning är detta inte något som "skiljer sig från person till person" (så länge du inte går till de som "forskar" om det paranormala, vill säga, eller kanske kristna "vetenskapsmän"), utan det är nog ett accepterat faktum. Det som är personligt är ju vad individer tror, men det har ju inte med vetenskap att göra. Sen baserat på vad vi vet om fysik, neurologi och evolution idag kan man ju enkelt hitta flera stora fel med dualismen. Själv tror jag på vetenskapen, och tycker därför ideen om en själ är ologisk och överflödig.

Tack så mycket för svaret, skönt med ett mer konkret perspektiv! Dock tycker jag det är ganska svårt att förhålla sig till hjärnan, det finns fortfarande så mycket vi inte känner till om den. Och hur ska man förhålla sig till "jag:et", för det är väl ändå något som skiljer oss åt? Vi uppfattar ju fortfarande saker och ting på olika sätt.. eller beror det bara på arv och miljö?

Vi är olika eftersom våra hjärnor är olika. Och arv och miljö känns väl som ett ganska komplett svar på varför, vad mer vill du ha, liksom? Tänk efter i termer av evolution: livet började med simpla 1-celliga organismer (eller egentligen ännu enklare strukturer, RNA-molekyler eller liknande), och utvecklas sen kontinuerligt från det. Var i den här processen skulle en immateriell själ uppstå? Eller tänk efter på hur hjärnskador kan förändra folks personligheter och hur vi ser världen, pekar inte det ganska hårt på att personligheten sitter i hjärnan? Jag kan nog ge fem till bra argument varför dualism är dumt, men det räcker nog med de två för att visa att dualism och modern vetenskap inte direkt funkar ihop.

Väldigt sant. Det hade dock varit intressant att veta hur medvetandet utvecklades. Jag menar, vid narkos till exempel så försvinner ju medvetandet även om hjärnan fortsätter vara aktiv. Så någonstans sitter det ju, men att det är kemiska och biologiska processer som ligger bakom tvivlar jag inte på.

Hur som helst sätter jag stort pris på att du tog dig tid att svara på mina inlägg! Så tack igen!

Det gör den säkert, men en bra utgångspunkt är att utgå från just dagens vetenskap. Antonio Damasio är en neurofysiolog som skrivit en rad böcker i ämnet. Han tar bland annat upp problem kring Descarts dualism.

Jag tycker att frågan om dualism egentligen är passerad idag, eftersom vi vet att vi har en kropp, liksom att vi har ett medvetande. Medvetandet är emergent. Vi vet idag att det finns gott om emergenta fenomen, och att de inte är så värst mystiska. Värme, rum, tid, tryck t ex. Komplexa system har egenskaper som vi kan tala om på en 'hög nivå'. Väder har tex hög och lågtryck. Människor 'mår'. Och så vidare.