Självömkande eller nedstämdhet resulterar i värdelöshet.

Hej!

Det här inlägget kommer med stor sannolikhet att framstå som infantilt och provocerande men jag har under lång tid övervägt att skriva i den här forumdelen. Jag upplever att jag är alldeles för ambivalent i om huruvida jag ska söka hjälp eller stöd hos anhöriga och/eller hos öppenpsyk, eller inte. Ambivalensen medför ångest, vilket är ett självmål i sig. Å ena sidan så har jag problem. En liten kort presentation av vem jag är:

- 27 år gammal och singel. (Har i stort sett alltid varit själv eller ensam, beror på vem du frågar).
- Bor i föräldrahemmet i mindre stad (hos morsan),
- Studerande (utan ambitioner och mål) i inledningsfasen av en utbildning. Ser inte ljust ut hitintills då jag knappt presterar någonting. (Är sedan tidigare en misslyckad student).
- Viss arbetslivserfarenhet (låglönesektorer). (Dock ingenting jag värderar högt).
- Inga definierade intressen eller hobbies som jag kan satsa på.
- Ingen behörighet till finansiering genom CSN. (Betalar inneboende och förnödenheter genom besparingar).

Men å andra sidan upplever jag inte att jag kan ändra eller ens vill (?) ändra på min situation då jag inte anser att det finns något potentiellt värde i min framtid. Såvitt jag vet har jag dessutom alltid varit obstinat mot eventuella positiva förändringar. Jag tror inte att jag kan hantera glädje eller framgång och jag tror att jag vill se mig död till följd av självömkan och brustet hjärta (dramaqueen).

Så hur ska man se på min tillvaro? Är jag ett hopplöst fall eller kan även patetiska individer som jag konkurrera om den få förunnade lyckan i samhället?

I dagsläget ligger jag hemma i soffan och tycker synd om mig själv.

All feedback är välkommen.

Allt går att förändra. Men motivationen måste finnas. Så de enda hopplösa fall är de som VILL vara hopplösa fall.

Jag gissar att du innerst inne vill att saker ska bli bättre. Du är bara rädd för att försöka och bli besviken.

Det är jobbigt att göra något åt en situation som din. Det är jobbigt, det tar tid och det känns hopplöst. Men om du redan nu inte är speciellt lycklig finns ju inget att förlora.

En flickvän skulle väl vara guld för dig? Har du haft något riktigt förhållande innan? Om inte så kommer du absolut förstå mig när det händer.

Ta ett skitjobb, slit röven av dig ett par år. Sen kan du flytta till Thailand eller vad fan som helst. Om du inte trivs med ditt liv, gör det kanske inte jättemycket om du inte trivs med ditt jobb. Visst, det kommer suga, men skaffa en plan för att göra något du inte har möjlighet till nu, sen börja spara.

Att du inte har några hobbies gör inte så mycket, det är inte svårt att snöa in på nya områden. Leta hobby. Leta tjej. Leta jobb. Börja fiska. Börja träna. Börja läsa. SLUTA SOFFA.

Sen kommer dina destruktiva tankebanor försvinna successivt när depressionen lägger sig. Så ditt sätt att tänka nu reflekterar inte ditt egentliga "jag". Skriv ner på en bit papper vad du tycker att du själv är värd, hur du mår just nu och hur du tror ditt liv kommer vara om 2 år. Om 2 år när du mår mycket bättre och har ordnat upp ditt liv läser du vad du skrev då och förstår vad jag menar.

Ber om ursäkt om jag inte överhuvudtaget skrev något av värde och hoppas att det går bra för dig.

Lycka till!

Jag tycker att du sammanfattade mitt dilemma på ett träffsäkert sätt. Motivationen finns dessvärre inte och jag är alldeles för apatisk för att rycka upp mig och komma in i matchen (ja, jag gillar att leta efter ursäkter). Därmed inte sagt att jag vill vara hopplös, innerst inne vill jag att saker ska bli bättre. Förr eller senare kommer jag att stå vid ruinens brant och stirra ner i avgrunden. Där och då kommer jag att tvinga mig själv till att söka en sysselsättning som jag mäktar med. På senare år har jag insett mina begränsningar och att jag förmodligen alltid kommer att befinna mig någonstans mellan AMSåtgärder och tillfälliga visstidsanställningar, om ens det. En sämre average-joe som saknar yrkeskompetens och som alltid kommer att ha dåliga livsutsikter.


Jag har bara haft ett fåtal korta romanser och min lärdom av dem har varit att jag inte har varit en bra partner/bra pojkvänsmaterial. Jag har svårt att se mig själv träffa en partner, eftersom jag inte rör mig i miljöer som fungerar som mötesplatser. Datingsiter är inte aktuellt eftersom jag inte har något attraktivt att skriva om mig själv och vad jag har läst och hört av andra är att tjejer har rätt mycket att välja och vraka på som det är. Jag faller garanterat bort i det urvalet.


Svårt att säga. Jag har mer eller mindre alltid varit soffliggande lipsill. Även om ditt förslag är 'rätt ände' att börja på så har jag svårt att se mig tillämpa en sådan metod. Att sätta mål och konsekvent fullfölja strategier och handlingsplaner för att nå målen, är som sagt inte en av mina styrkor. Jag vet inte vad jag vill se mig själv i framtiden och jag kan med all säkerhet säga att Thailand inte är ett alternativ. Jag är värd någonting för mina anhöriga, men när de går ur tiden så lär jag snart följa efter eftersom jag då inte lär uppbringa tillräckligt med livskraft för att klara av tillvaron.


Du och föregående skribent skrev en hel del av värde och det är jag tacksam för.

PS. Vill tillägga att jag förmodligen är mer menlös och arbetsskygg än den unga tjejen vi ser ikväll på Lyxfällan. Jag kan identifiera mig med hennes misslyckande. Jag ogillar dock att döma folk utifrån deras privatekonomi. Folk kan fara illa av olika anledningar och jag anser att alla bör bli behandlade med en viss värdighet.

Jag känner igen mig lite i det där. Kan inte låta bli att bry mig om vad som händer med många andra och blir nedstämd när jag ser att det kommer gå dåligt. Sedan tvivlar jag på mig själv för att jag av nån anledning haft svårt att prestera i olika sammanhang

Har väl inget direkt vettigt att säga annat än att jag lovar dig att du absolut kan må bra och känna dig lycklig. Det kan alla. Men det kommer inte hända över en dag och du kommer behöva kämpa för det. Du kommer tappa hoppet flera gånger på vägen, men när du väl fått känna på lyckan så kommer allt slit ha varit värt det.
Men jag tycker verkligen att du ska söka hjälp hos öppenvården och om du kan så också prata med dina anhöriga om hur du mår. Det betyder mycket att ha människor omkring en som stöttar eller i alla fall vet om.
Lycka till med allt, och kom ihåg att du är värd att må bra.

Vissa emotionella problem kan orsaka handlingsförlamningar, särskilt vid stress. Är det något du känner igen?

Absolut men jag är för lat för att bearbeta mina emotionella problem. Detta utlöser mer stress och än större emotionella problem. Så fort jag ska försöka bearbeta någonting idag så känner jag mig paralyserad. Något av en mes, för att använda ett nedsättande epitet om mig själv. Jag kan exempelvis inte med gott samvete titta andra människor i ögonen idag. Det blir ett skamfyllt ögonblick.

Jag förstår din känsla på ett sätt, har en närstående som verkar vara väldigt lik dig (jag har även varit likadan i perioder).

Det du måste inse är att du kan inte bemöta varje möjlighet med negativitet..

Jag säger skaffa en flickvän.
Du säger jag är inte attraktiv på den marknaden.

Jag säger plugga upp dina betyg och läs en utbildning.
Du säger jag är för dum för att klara av det.

Jag säger bjud hem lite vänner och ha kul.
Du säger - jag har inga vänner.


Sluta vara så negativ, jag lovar - det gör skillnad.
Gå och lägg dig tidigt en dag - så du är utvilad nästa.
Stick till gymmet och träna - fastän du inte tror de hjälper - bara prova, kör på - fast du är svag.
Ge alla ett leende när du går runt på stan, jag lovar - bara prova.

Om du försöker vara mer positiv kommer det positiva komma till dig också. Det låter som en jävla klyscha men det är faktiskt så, om man själv är positiv så kommer positiva saker tillbaka.

Ge det ett försök, fastna inte i någon negativ spiral!


Mvh BB

Tackar naturligtvis samtliga skribenter som har bidragit till tråden, det betyder mycket att ni ögnar igenom det jag har skrivit och delar med er av era erfarenheter och tips. Angående det du skriver Betongbarn så är jag lite kluven. Du har absolut rätt i att jag alltigenom har ett negativt förhållningssätt till saker och ting pga. mitt självförtroende och eventuell syn på existensialism och människans mening med livet. Jag är en bortskämd och missnöjd individ som har svårt att motivera mig själv till att tänka mer positivt. Att tänka positivt blir förknippat med en plikt och plikt kan absolut vara en relevant mening man ger sitt liv. Däremot är det inte särskilt motiverande. Jag har exempelvis aldrig varit riktigt kär och vet inte vad det innebär. Jag har exempelvis aldrig haft någon dröm som jag vill ska gå i uppfyllelse och vet inte vad det innebär att se fram emot någonting. Ad infinitum. För att citera (ännu en klyscha) Tyler Durden i Fight club: "We have no great wars, our war is a spiritual one. Our crisis are our lives". [....kan eventuellt behöva redigeras].

Det skulle delvis kunna vara sån du helt enkelt är och att det därför inte går att komma över helt och hållet, men däremot mildra så att det är mer hanterbart.

Det kan mycket väl vara så att det är så pass gjutet i mig att det är en del av mig. Min fråga blir då: Orkar man med det? Orkar man vara den som människor ser som emotionellt och mentalt ofullständig? Människan som människor suckar åt när det blir jobbigt att behöva ha att göra med den?