Hej!
Det här inlägget kommer med stor sannolikhet att framstå som infantilt och provocerande men jag har under lång tid övervägt att skriva i den här forumdelen. Jag upplever att jag är alldeles för ambivalent i om huruvida jag ska söka hjälp eller stöd hos anhöriga och/eller hos öppenpsyk, eller inte. Ambivalensen medför ångest, vilket är ett självmål i sig. Å ena sidan så har jag problem. En liten kort presentation av vem jag är:
- 27 år gammal och singel. (Har i stort sett alltid varit själv eller ensam, beror på vem du frågar).
- Bor i föräldrahemmet i mindre stad (hos morsan),
- Studerande (utan ambitioner och mål) i inledningsfasen av en utbildning. Ser inte ljust ut hitintills då jag knappt presterar någonting. (Är sedan tidigare en misslyckad student).
- Viss arbetslivserfarenhet (låglönesektorer). (Dock ingenting jag värderar högt).
- Inga definierade intressen eller hobbies som jag kan satsa på.
- Ingen behörighet till finansiering genom CSN. (Betalar inneboende och förnödenheter genom besparingar).
Men å andra sidan upplever jag inte att jag kan ändra eller ens vill (?) ändra på min situation då jag inte anser att det finns något potentiellt värde i min framtid. Såvitt jag vet har jag dessutom alltid varit obstinat mot eventuella positiva förändringar. Jag tror inte att jag kan hantera glädje eller framgång och jag tror att jag vill se mig död till följd av självömkan och brustet hjärta (dramaqueen).
Så hur ska man se på min tillvaro? Är jag ett hopplöst fall eller kan även patetiska individer som jag konkurrera om den få förunnade lyckan i samhället?
I dagsläget ligger jag hemma i soffan och tycker synd om mig själv.
All feedback är välkommen.
Det här inlägget kommer med stor sannolikhet att framstå som infantilt och provocerande men jag har under lång tid övervägt att skriva i den här forumdelen. Jag upplever att jag är alldeles för ambivalent i om huruvida jag ska söka hjälp eller stöd hos anhöriga och/eller hos öppenpsyk, eller inte. Ambivalensen medför ångest, vilket är ett självmål i sig. Å ena sidan så har jag problem. En liten kort presentation av vem jag är:
- 27 år gammal och singel. (Har i stort sett alltid varit själv eller ensam, beror på vem du frågar).
- Bor i föräldrahemmet i mindre stad (hos morsan),
- Studerande (utan ambitioner och mål) i inledningsfasen av en utbildning. Ser inte ljust ut hitintills då jag knappt presterar någonting. (Är sedan tidigare en misslyckad student).
- Viss arbetslivserfarenhet (låglönesektorer). (Dock ingenting jag värderar högt).
- Inga definierade intressen eller hobbies som jag kan satsa på.
- Ingen behörighet till finansiering genom CSN. (Betalar inneboende och förnödenheter genom besparingar).
Men å andra sidan upplever jag inte att jag kan ändra eller ens vill (?) ändra på min situation då jag inte anser att det finns något potentiellt värde i min framtid. Såvitt jag vet har jag dessutom alltid varit obstinat mot eventuella positiva förändringar. Jag tror inte att jag kan hantera glädje eller framgång och jag tror att jag vill se mig död till följd av självömkan och brustet hjärta (dramaqueen).
Så hur ska man se på min tillvaro? Är jag ett hopplöst fall eller kan även patetiska individer som jag konkurrera om den få förunnade lyckan i samhället?
I dagsläget ligger jag hemma i soffan och tycker synd om mig själv.
All feedback är välkommen.