Ironi i skriven text

Visst, men vem avgör vad som är kraftigt avvikande? Det är t ex svårt att avgöra hur avvikande en metafor är. Om du tittar lite närmare på hur språket är beskaffat, så inser du ganska snabbt att det finns få meningar/ord som har en entydig betydelse. Det är klart att det är viktigt att undvika missförstånd i vissa sammanhang, men det går inte att, som du gjorde i ditt föregående inlägg, brännmärka allt bruk i alla sammanhang.

Med kraftigt avvikande menar jag t ex att säga ja och mena nej. Det är vare sig trevligt eller framgångsrikt att ha ett sånt språk. Den som möter många olika slags människor måste kunna uttrycka sig så att alla förstår.

Den ironin jag tar avstånd från är den kraftiga ironin.

Nu avviker du ganska rejält från trådens ämne. Tanken var inte att här skulle diskuteras det positiva eller negativa med ironi eller vilken grad av ironi som är gångbar i din värld utan hur det kommer sig att allt färre tycks förstå sig på ironi i skriven text.

Jag försöker diskutera varför folk ogillar ironi, och det kan vara för att den är onödig, krånglig och okänslig. Jag tycker det är relevant när vi ska diskutera varför dina ironiska kommentarer inte går hem.

Det är fullkomligt irrelevant! Ämnet är inte mina ironiska kommentarer hur du nu kunnat få för dig det. Inte genom att läsa första inlägget i alla fall. Ämnet är återigen inte heller varför folk ogillar ironi. Min frågeställning är relevant oavsett vad folk anser om ironi, tråden handlar snarare om läsförståelse och förmågan att uppfatta nyanser med hjälp av en kontext. Om du inte ställer upp på dessa diskussionspremisser får du starta en egen tråd om gott och ont vad avser ironi.

Inte riktigt säker på om du med "kapitulera" menar att gå in i efterhand och förklara att du varit ironisk eller att börja använda emotikoner. En klar brist med emotikonerna i sammanhanget, förutom att de infantiliserar och förenklar, är ju att de tar bort udden från ironin. En , som jag antar ligger närmast till hands, tycker jag säger inte bara "jag är ironisk", utan även "jag retas lite men gillar dig egentligen" och det kanske inte alls är det man vill säga.

En viktig poäng vad gäller om folk fått svårare att förstå skriftlig ironi tycker jag annars är att den typ av text du menar, tankeutbyten mellan "vanliga" människor, ju inte har funnits särskilt länge, emotikoner eller ej. Du skriver att du märker en skillnad mot hur det var för femton år sedan, men för femton år sedan förekom väl inte ens nätdiskussioner i någon större skala?

Med kapitulera tänkte jag i första hand på att anpassa mig genom att använda emoticons. Mest som en teoretisk lösning eftersom jag inte har någon lust.

Bra poäng. Jag tänker dels på mailslingorna i e-postens begynnelse men även på ironin i andra sammanhang. Jag har aldrig uppfattat att ironiska kommentarer i litteratur eller i reklamtexter eller var som helst inneburit tolkningssvårigheter för människor tidigare men där kan jag ju naturligtvis ha fel. Helt klart är i alla fall att idag verkar emoticons vara nödvändiga i sammanhanget och det tyder ju på en försämring av förståelsen av ironi.

Reklamtexter är det väl inte många som tar seriöst. Litteratur läses inte heller av så många och jag kan inte precis säga att jag sett speciellt mycket ironi inom litteraturen. Om man vill beskriva att någon är ironisk i litteratur så borde det kunna göras t ex så här:

-Nej, sa Kalle ironiskt.

Litteratur innehåller alltså ofta betydigt mer än bara orden någon säger. Istället för att skriva

-Hej sa Kalle.

Så står det kanske

Hej, sa Kalle glatt.

Jag tänkte kanske inte i första hand på Anderssonskans Kalle när jag talade om litteratur. Över huvud taget inte på litteratur som skriver läsarna på näsan vad någon avser med sitt yttrande faktiskt.

Och en ironi i en text kan väl uppfattas även om texten inte tas seriöst. Eller vad menar du?

(OT: Vill du ta del av ironi i litteraturen kan jag rekommendera t.ex. Proust. Bra läsning ö.h.t. om man vill få beskrivningar av stämningar och avsikter utan att författaren redogör för dem på sätt du beskrev ovan.)

Men du kanske har rätt i att inte så många läser litteratur. I min bekantskapskrets förekommer det i alla fall men det har dessvärre inte hindrat utbredningen av emoticons inom den.

Väl talat. Ironi är slöseri med tid om man talar till en vid publik. I 9 fall av 10 är ironi bortkastat.

Vi lever även idag i en tid när samhälls"eliten" beter sig märkligt och rent ut sagt illegalt. Då ska man påtala det, "klart och utan förbehåll". Ironi ger i sammanhanget ett svagt intryck. Ett intryck av defaitism.

För övrigt anser jag att man bör vara sparsam med smileys mm. De är effekter och effekter ska brukas sparsamt. Detsamma gäller för övrigt ironin som företeelse: den är en effekt, bra när den passar, men bör generellt undvikas.

Den sortens formuleringar finns ju i all möjlig litteratur. Jag behövde bara slå upp några sidor på måfå i en bok av Dostojevskij för att hitta mängder av beskrivningar av känslor, tonfall och liknande.

Det är ju svårt att veta, då det knappast är så att folk går runt och diskuterar reklamtexter.

Du verkar vilja göra kommunikation till något svårt. Men i vilket syfte? Min uppfattning är att kommunikation är svår nog som den är, även med smileys och utan ironi. Jag förstår inte alls varför smileys skulle vara fel. Att förenkla något är ju positivt. Vill man göra svåra saker, vilket jag anser att man ska, så bör man ta sig an uppgifter som är svåra från början, inte göra något enkelt till något svårt helt i onödan.

Det beror väl på hur svårt man som läsare har att fatta. Och att författa en text med ironiskt innehåll tar knappast längre tid än en utan. Dessutom tror jag att det är författaren som bäst bedömer huruvida hans formulering är bortkastad eller inte. Det beror alldeles på vad han har för avsikt med sitt uttryck.

Jävelberg vad OT! Tillräckligt klart och förbehållslöst?

Kan jag hålla med om men fortfarande en bit från topic diplomatiskt uttryckt.