Ironi i skriven text

Jag har en undran kring svenskarnas nuvarande relation till ironi. Jag ser tydliga tecken på att ironiska uttalanden i skriven text inte uppfattas i samma utsträckning som tidigare. Vad som i min värld är uppenbara ironiska uttalanden och som för 15 år sedan utan problem hade uppfattats som sådana faller idag platta till marken hos dem som läser och kommenterar uttalandena.

I tal uttryckt ironi fungerar däremot på samma sätt som tidigare. Kan detta ha att göra med att kroppsspråket är detsamma som tidigare men skriftspråket har förändrats helt som en följd av uppkomsten av av emoticons och användandet av kolo-, kommatecken för att uttrycka känslor eller avsikter kring ett uttalande? Det är i så fall ganska konstigt för i nio fall av tio framgår det av kontexten i vilket ett uttalande är gjort att det rör sig om just ironi.

Ser jag spöken på ljusa dagen eller ligger det något i iakttagelsen? I så fall, hur kommer det sig att kontexten kunnat tappat betydelse som referens?

Detta är ett jätteproblem. Som du beskrev är texten enbart är en liten del av meddelandet, det är därför man har börjat använda emoticons/smileys som ett komplement till det skrivna ordet.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Smiley

Inom vissa kretsar verkar emotikonsanvändningen ha lett till en viss snedvridning utöver inflationen i symbolerna i sig. Om ett meddelande inte längre efterföljs av en smajlande nuna tolkar en del det som om avsaknaden av i sig betyder att avsändare är särskilt allvarlig eller dyster till sinnes, kanske tom arg.

Hur bör man göra; kapitulera inför etablerat faktum eller stå på sig i kampen för ett emoticonfritt skrivande? Jag får ibland goddag yxskaft-svar p.g.a. att min ironi förklingat ohörd och ofta rycker då någon annan användare in och förklarar att mitt inlägg kanske skulle uppfattas som ironi. Själv skulle jag aldrig nedlåta mig till ett sådant förtydligande men jag kanske borde tänka om. Helst skulle jag dock vilja att t.ex. Flashback tog bort skräpet helt och hållet så att användarna fick nöja sig med kommateringar om det nu är nödvändigt. Ett förbud fungerar givetvis inte och i vissa fall kan ju ett tecken vara ganska roligt. Problemet är som sagt inflationen.

Jag har dock svårt att se hur enbart kommatecken kan lösa ironitvetydigheter. Hur tänker du dig att det skulle gå till?

Vad ska detta betyda?

Jag skulle föreslå att sluta skriva ironiskt. Det är för mig uppenbart att det i stort sett alltid är bäst att skriva det man menar. Ett rakt och enkelt språk är att föredra när man vill göra sig förstådd. Ironi innebär att gå omvägar. Jag tycker att ironi tenderar att förstöra språket. Det är ineffektivt att inte veta vad folk menar. I tal framkommer iaf via tonfallet om någon är ironisk. Även i tal anser jag att ironi är överskattat och min erfarenhet är att omfattande ironi kan skapa en otrevlig stämning.

Fast det finns ju något som heter retorik. Ironi är en stilfigur som, rätt använd, kan få fram poänger som förstärker ett budskap.

Kommatecknet fick stå som symbol för alla tänkbara tecken med vilka egenhändiga förstärkningssymboler kan skapas.

Det ska betyda kolon.

Det är inte säkert att du fullt ut förstått innebörden av begreppet ironi. Man kan i alla fall få det intrycket när man läser ditt inlägg. Jag skriver alltid det jag menar även om jag uttrycker mig ironiskt. Jag menar att det är ett intellektuellt tillkortakommande att inte se ironin när den är hyfsat uppenbar och därmed ser jag heller inte någon anledning att anpassa mig efter de som upplever sådana svårigheter.

Vidare kan ju syftet med ironin vara just att skapa litet dålig stämning. Ironi är ju dock ett ganska trevligt sätt att utdela en liten symbolisk örfil jämfört med rena otrevligheter och förolämpningar.

Man får veta mycket när man använder ironi som grepp. Bland annat om lyssnaren är dum i huvudet eller inte. För övrigt skulle det innebära ett beigt språk om vi prompt ska undvika allt som inte har en "rak och enkel" funktion.

Innebörden av ironi är just att skriva och säga sånt man inte menar. Det kanske är viktigt att vi reder ut vilken sorts ironi vi pratar om. Jag syftar mest på sådan ironi där innebörden är kraftigt avvikande från det sagda. T ex om någon säger nej men menar ja.

För mig är det uppenbart att formuleringar som många kan förstå normalt sett är bättre än sådana som bara några få kan förstå. Ibland kan man vilja uttrycka sig vagt och kodat, men då är ju just syftet att alla inte ska förstå och det verkar inte vara den sortens ironi som vi diskuterar här.

Själv tycker jag att ett direkta raka förolämpningar är trevligare då jag ofta upplever ironiska förolämpningar som mer sårande.

Jag tycker inte att man har ett beigt språk om man är rak och enkel. Att ha ett språk som andra förstår är i själva verket väldigt starkt. Nu menar jag inte att man helt måste vara fri från avvikande betydelser, bara att man bör undvika väldigt kraftiga avvikelser.

Nu blir diskussionen litet filosofisk men jag menar ju att jag säger ja när jag ironiskt skriver nej och att detta skall inses.

Nej, jag håller med.

En smaksak naturligtvis men jag förstår vad du menar. Håller dock inte riktigt med. En stilla ironi i ett upphöjt lugn är mer civiliserad än en förolämpning tycker nog många med mig.