Hur blir man sig själv?

Nej. Eller? Jag är osäker.

Min tanke om detta är skum
Det är lätt att vara dum
När man är lite flum
I universums rum
Men om detta jag har inte ett hum

Så det skall vara
Så sade Sara
Mina tankar är inte klara
När jag blått sitter i kalsonger med benen bara
Jag får se upp så det inte kommer en gubbe som heter Bert som är från Skara

Vem fan har snott mitt fönster
En tjuv med ett konstigt mönster
Det kom en polis men han fick inte upp pistolen från sitt hölster

Jag får då helt enkelt tro att Sigmund freud, då hade en hel del fel då.
Jaget i Sigmund var?

Var det inte din tro om mig?
Vem men skapade min tro om mig?
Polisen?

Jag kan ge dig en sjudjävla bevis om att jag inte är polisens vilja. (om du vill i papper)

Om du är den sista varelsen på jorden så kan du väl ändå vara dig själv? Då kan du väl verkligen vara dig själv? Du kan springa runt och skrika och bajsa på gatan om du vill. Eller? Jag är osäker.

Saras tankar var klara.
Hon sade orden, tankar om orden och allt annat fel.
Sara är en skarp kvinna.
Hon såg.

Sara sket väl som jag i polis eller hölster eller makt?
Däremot började hon bli nyfiken på gud mot slutet.

Bizzarro

Vågar du vara bizzar mot dig själv?
För att föra andra in som offentlighet, som ska njuta av,via din din bisarrhet?

Ta då livet av mig efter din bizzarro. ahaa Bisarro var titeln.

Om jag försöker vara bisarr mot mig själv, om jag t ex häller bajs över min kropp, kanske andra bara tycker att jag är en kul prick. Därför kan det bisarra jag gör aldrig helt och fullt vara bisarrt. Men ja, jag är bisarr inifrån sett. Eller? Jag är osäker.

Bisarr är en tolking det med.
Bajs över kroppen överlever man, om man fryser ihjäl och få ligga i skiten och sova.
Men det händer inte så ofta det.... ovanligt kanske är mer rätt för bisarr ?

Är inte tanken att hälla bajs över sig att försöka uppleva hur det kan vara?
Sen gör vi tolkningar, utefter vad vi upplevt? dvs skapar logik.


Vad du är, känner du själv.
Själv så har jag drömt och levt i saker som både finns och inte finns,
dessa blandas till en verklighet ibland.... tills man inser, att det var ju andras bisarra jag utsattes för.

Kalla dig för vad du vill.
Det finns bara tolkningar på vad sjukt är.
Vid en viss nivå, tycker de flesta att det är sjukt. (och bara dem man lyssnar på)
Vid andra nivåer, inte.

Kanske man hittar sig själv via andra.
Men vem är dessa andra?

Sen tror jag att jag vet vem du är som skriver

Att skriva saker gör ingen skada, man förmedlar tankar, utan handling.
Sjukare tankar än dina och mina har nog existerat....
det värsta jag kan tänka på skulle nog låta värre än att leka med leara som luktar bakterier.
Tvinga andra mina tankar tex... eller inte ens tvinga....

Du är dig själv, frågan är snarare hur vet man vem man är?

Om jag skulle ställa dig och en slumpmässig person bredvid varandra och sedan peka på en utav er och frågat dig: "är det där du?", skulle du då veta vem av er som är du?

Man är sitt medvetande. Ifall en person istället säger: "var dig själv!", så syftar de på ett speciellt sätt som du tidigare agerat på och inte varats varande. Du ser; man kan inte bli någonting som man redan är.

Bra svarat. Och jag tänkte gå in på samma vinkel..

"Att vara sig själv" handlar ju i regel om att man överdrivet mycket ändrar på sitt beteende i sällskap med vissa människor eller i vissa situationer. Man blir högfärdig eller självsäker och beter sig illa.. Man blir nervös och orolig och inte klarar av att prestera..

Så konsensus borde vara att man ska acceptera vem man är. Att sina egna brister inte är sämre än alla andras och att man duger, om bara på sitt eget sätt.

Att sträva efter onåbara ideal osv är ju nånting som förändrar människor mycket och får dom att försöka nå någon slags mållinje man målar upp. För att vara sig själv ska man försöka att vara rationell och kanske lite modig.

Det är ju även så att man förändras hela tiden, jag är inte samma person som jag var för 10 år sen, jag tror jag skulle må illa av att umgås med mig själv för 10 år sen. Men sanning är att den jag vart har lett till den jag är idag osv.. Man lär inse att man hela tiden färdas i en slags "mognad". Och då ska man inte ha bråttom att komma fram.
mvh

Håller absolut inte med dig om att "att vara sig själv" handlar om att 'överdrivet mycket ändra sitt beteende'. "var dig själv" är snarare något (förhoppningsvis) dina närmsta säger till dig inför nya situationer och härrör till att du ska vara både dina negativa och dina positiva sidor (ur deras perspektiv) trogen. Det som menas för dem är alltså: jag tycker om dig och hur du är när du är med mig, var lika dan med de andra.

En inte helt osund tanke om man vill finna nån form mönster i sin varelse. Sen om detta är den samma som du som individ upplever som ditt sanna jag, ja det är en annan historia.