Gravitation

Världen existerar i fler än 3 rumsdimensioner. Tid finns inte och är absolut inte en egen dimension. Gravitation mellan t.ex jorden och månen beror på att objekten sitter ihop i rumsdimensioner vi inte uppfattar. Vi sitter allihopa ihop, vi är samma fysiska objekt som gatan vi går på och "planeten" pluto.

Jag har inga bevis för detta påstående.

Tiden är ju faktiskt problematisk. Inte minst som den av nödvändighet tycks enkelriktad. Vi kan ta två steg fram och två steg bakåt i en rumsdimension, men i "tidsdimensionen" tar vi alltid fyra steg framåt; den tycks endast ha en riktning. Det innebär att tiden måste vara en unik sorts dimension, eller ingen dimension alls.

Och jag tror du har rätt i att allting egentligen "hänger samman" såsom en enhet, om vi skulle sett alltinget ur ett högredimensionellt perspektiv. På samma vis skulle tvådimensionella varelser på ytan av en sfär få en "aha"-upplevelse om de fick se sin platta tillvaro ur en tredje dimension - plötsligt skulle de inse att deras värld var utan ände och topologiska handtag. Kanske är det på samma sätt i verkligheten? I vilket fall skall vi nog vara försiktiga med att dra slutsatser om vår värld ur vår inomvärldsliga, begränsade utsiktspost.

Bra förklarat, du tycks funderat på saken längre tid än mig då du verkar ha ord för det mesta jag har svårt att beskriva. Jag tycker det är intressant att du nämner det här med "begränsade utsiktspost" då det är något jag funderat över många gånger. Hela mänskligheten befinner sig trots allt i en näst intill oändligt liten plats i förhållande till hela universum (som vi känner till den). Det kan ju finnas oändligt många krafter, material, unika fysiska förutsättningar och annat därute som aldrig någonsin kommit i närheten av vår lilla bubbla vi befinner oss i.

Ja, just så tror jag det är! Vi är fångar i vår inre, platonska grotta, i kontakt med våra förnimmelser men inte med verkligheten såsom den egentligen är. Å andra sidan (vilket kan vara lätt att glömma) kan vi inte vara några andra; vi är dom vi är. Så emedan vi måste bära med oss denna begränsning (och försöka ha den "färskt i minnet") måste vi samtidigt tänka på att vi inte har något direkt val.

Men jag tror det är en intressant idé att gravitationen inte är en kraft såsom den elektromagnetiska, utan snarare en sorts manifestation av en dold, underliggande enhet. I Einsteins relativitetsteoretiska universum är gravitationen till exempel en krökning av rummet och inte en kraft (om jag inte minns helt fel!)

En tanke som var på modet under 70-80-talet var den om ett holistiskt universum. Precis som namnet antyder undersökte man möjligheten att universum var som ett hologram. Det sjuka med ett holografiskt fotografi är, förutom att det är tredimensionellt, att om du slår det i bitar finns hela bilden i varje bit. Istället för att likt ett sönderklippt fotografi endast visa en del av bilden, så innehåller alla delar helheten. På samma sätt tror jag att universum hänger samman på ett mycket grundläggande plan. Dessvärre tror jag samtidigt att vår begränsade utsiktspost gör det i princip omöjligt för oss att studera detta samband direkt, då medvetenheten i sig kräver ett offer (i form av den grottlika tillvaro jag misstänker alla subjekt tvingas till).

Nej, det beror på att Jordens massa skapar en "försänkning" i rummet vilket får Månen att cirkulera runt oss. Likväl kan man tänka att tomrummet skapar en "förhöjning" vilket får allt att repellera.

Jag känner till den teorin. Jag tycker försänkning och förhöjning är lite förvirrande uttryck. Det borde nog liknas mer vid "högt tryck" och "lågt tryck" för att passa mig, men jag tycker hela den teorin haltar lite.

Kalla det för en "förtätning" och en "utspädning" av rummet om det funkar bättre då. Poängen ar att rumsväven är flexibel.

Varför är funderingar om gravitation en filosofisk fråga? Är det inte en fråga om fysik per definition?

Det tycker jag beror på hur man ser på det. Kategoriserar man det som fysik hamnar man per automatik i diskussion om vedertagna vetenskapliga definitioner och bevis.

Ser man det ur en filosofisk synvinkel kan vi istället fokusera på "det mjuka", det vill säga filosofera kring vad som orsakar gravitation och varför vi vet så lite om det osv.

Det där gav en del att tänka på. Återkommer när jag reflekterat klart. Men jag håller med dig om att det känns lite surt att vi troligtvis aldrig kommer att kunna "ta oss ifrån" vår lilla värld i det stora universum.

Ja exakt, vilket ju är det relevanta om man vill diskutera hur gravitationen funkar! Om man istället skiter i vad vi idag vet, och vilka bevis som finns, då kommer man aldrig kunna säga något relevant om verkligheten. Vilket är varför filosofer nästan aldrig har bidragit med något vettigt till fysiken.
Vadå, vet så lite om det? Du menar kanske att du inte vet så mycket; vilket är en rätt annorlunda sak. Fysikerna vet ganska mycket om gravitation, vi har en precis teori, allmän relativitetsteori, som beskriver hur gravitationen funkar och som stämmer med alla experiment och mätningar. Vidare finns det förklaringar från strängteori och fältteori som visar varför gravitationen måste funka precis enligt Einsteins relativitetsteori. Visst finns det saker vi inte vet, men hur gravitationen funkar över större längder är inte en av dem.

Nej, hade den byggt på t ex fyra rumsdimensioner så hade vi inte haft de banor för planeter och månar som vi har idag. Samma sak om vi hade två rumsdimensioner. Det är just tre rumsdimensioner som ger de stabila banor vi har.

https://www.flashback.org/sp44975378