Behöver hjälp....

Hej. Jag har tänkt att starta en tråd om alla mina problem ganska länge nu men har aldrig blivit av för att jag trodde jag skulle må bättre längre fram. Men det har inte hänt... Jag har så många problem nu så jag har ingen aning var jag egentligen ska börja.

Bakgrund
Jag är kille på 20 år som, enligt mig lever ett ganska dåligt och patetiskt liv. Min barndom var hyfsat normal. Mina föräldrar skildes när jag var 7 år gammal och sen dess har jag bott hos mamma och pappa mellan regelbundna mellanrum. Hela mitt liv har jag varit extremt blyg och tillbakadragen. De enda gångerna jag kan prata är när jag är full/berusad. Jag är rädd för allting som har att göra med att man ska vara social. Jag var tyst hela grundskolan plus 2 år på gymnasiet, jag var inte direkt utåtgående och social det sista året men det blev en liten förbättring. Jag kan prata med folk en och en, sådär. Så fort det blir mer folk än jag och den andre så är det som det säger STOPP i min hjärna och mun.

Alla problemen...
Som jag nämnde så är det nog det största problemet det sociala och allting som har med det att göra.

På sista tiden har jag utvecklat en rädsla inför framtiden. Jag ska försöka förklara. När jag tänker på framtiden blir jag rädd och deppig för att det känns väldigt mycket som att inget bra kommer hända mig. Jag menar allt med flickvän, jobb, hus, o.s.v. Och samtidigt känns det som att om man inte är social så är det mer eller mindre hopplöst för en. Jag ser inte mycket ljus i framtiden helt enkelt.

Ett annat stort problem är min självkänsla/självförtroende. Det känns som om ingen gillar mig och någon pratar med mig eller vill någonting är för att de måste eller känner ångest om de inte gör det. Jag ogillar mig själv starkt och mitt utseende och mitt liv generellt sätt.

Jag har en fyra år äldre bror som jag är väldigt avundsjuk på. Han har en flickvän sen 8 år tillbaks som är mer eller mindre perfekt, ett jobb som han tycker om, fin lägenhet, kompisar som vill vara med honom alltid och allt annat som behövs för att få ett bra liv. Jag känner mig alltid annorlunda & sämre än alla andra. Jag känner mig inte sämre än en våldtäktsman men ni fattar vinkeln.

Dessutom. I hela mitt liv har jag mer eller mindre gjort ingenting. Jag har aldrig spelat någon sport eller ens gillat något ämne i skolan eller varit bra/haft talang för något eller liknande. Då jag måste söka högskola är det ju bra att veta vad man ska söka in till.

En sak jag bör nämna också. Jag tror jag har ett par kompisar. Eller jag vet inte om den nya definitionen av vänskap är att man aldrig blir kontaktad eller tillfrågad någonting, det kanske det är (även om man kontaktar dem)

Hela dagarna går jag inne väldigt uttråkad och med stor ångest, är inte lika kul som det låter.

Jag har inte skrivit all denna text för att klaga eller få er deppiga eller nåt. Jag skrev den för att jag vill ha hjälp. Jag vill må bättre helt enkelt. Behöver jag prata med en psykolog av något slag? Har funderat på det den senaste tiden.

Att gå till en psykolog å få hjälp är aldrig fel någonsin. Tro alla människor mer eller mindre skulle må bra av terapi.

Tror inte du är ensam om att känna som du gör. Själv har jag varit singel i snart 10 år. Har två döttrar. Jag har inte "vågat" gå in i ny relation. Jag har nu kommit till insikten att det bara är jag själv som kan förändra mitt liv. Detsamma gäller för dig! Känner du att du behöver prata med någon, gör det. Det är inte en svaghet att ta hjälp, det är en styrka! Lycka till och glöm inte att du kan få allt du vill. Men du måste skaffa det själv!

Ja, jag tror att det vore en bra idé att prata med någon. Med risk för att låta som en gammal tant (inte helt osant i jämförelse med dig iofs...) så ÄR just 20 en ålder med mycket press, många val;utbildning, flytta osv. Mitt råd är att försöka bena upp tankarna och sätta lång- och kortsiktiga mål (en samtalskontakt kan hjälpa dig med detta).

Du behöver t ex INTE tänka på hus när du är 20. Inspireras av andra, så som din bror du ser upp till. Han är 4 år äldre, vad är möjligt för dig när du är 24? Väljer du en bra utbildning så har du i vart fall också jobb och bostad då men låt det vara just inspiration. Att jämföra sig med andra leder lätt till att man sällan blir nöjd och du kommer heller aldrig kunna leva din brors liv eller han ditt. Men ditt behöver inte vara sämre!

När det gäller de sociala svårigheterna du beskriver så skulle KBT kunna hjälpa dig. Likaså att få en nystart (högskola/universitet) men det kommer inte gratis. Jag tror att du är på god väg redan eftersom du så väl sätter ord på din situation och dina känslor. Lycka till!

Tack så mycket för det bra och hjälpande svaret. Jo, har seriöst funderat på om jag ska prata med någon om mina problem. Vet du hur man kan få tag på någon att prata med? Var kan man ringa? Behöver verkligen hjälp med detta nu. Vill må bra, som en omväxling.

Hej!

Du kan ringa till din vårdcentral och säga att du vill boka tid hos en kurator/psykolog, ev får du komma på ett läkarbesök först för en remiss. Du kan också vända dig till den psykiatriska öppenvården. Vet inte om du bor i sthlm län men det kanske finns något annat liknande detta också? Värt att testa medan du väntar på en tid, tänker jag

http://www.vardguiden.se/Tema/Psykis...rnetpsykiatri/

Tack för hjälpen. Jag funderar fortfarande på om jag ska göra det eller ej.

Vad tänker du, känns det jobbigt att ringa?
Vad vinner du på att söka hjälp och vad vinner du på att inte söka hjälp...?

Jo, tänkte på det med..

Nu ska jag inte tjata för mycket på dig för det är bara du som kan avgöra hur du vill göra. MEN är det så att tankarna snurrar högt och lågt igen och du har svårt att samla dig så kan det hjälpa med något så konkret som en lista med för- och nackdelar med att söka hjälp. Du kan skriva ner den på ett papper för dig själv eller här i tråden om du vill ha input.

Jo, jag vet. Måste bara göra det någon gång.