Att komma nära

Om jag uttrycker "Det byggs upp ilska inom mig",
uttrycker jag då ilska?


(Trådstarten ändrad efter 4 inlägg. Originalet var :
Om jag uttrycker att det byggs upp ilska inom mig,
uttrycker jag då ilska?)

Ja, gör det verkligen det?

Din ilska inom dig är samma sak som allt annat inom dig. Om du känner hur ilska byggs upp inom dig och du uttrycker att ilska byggs upp inom dig så kommer väl det som byggs upp inom dig att hänvisas till som "ilskan", inte sant?

Om du säger att det är ilska så kan det samtidigt vara inte alls ilska. Det är vad det är oavsett vilket namn vi sätter på det, så kallar du det för ilska behöver det inte vara ilska. Eller så är det inte alls ilska för att om du kallar det för ilska så har du begränsat vad det faktiskt är till just ilska, det blir till ilska, det är inte ilska.

Kanske trasslade jag in mig lite nu

Annars får du gärna utveckla din fråga lite.

Antag att du inte hade inlett med att citera det första inlägget.
Hade det då varit svårt att veta vilket inlägg du svarade på?

Om jag säger till en 12-årig flicka "Jag får inte lov att prata sex med dig",
pratar jag då sex med henne?

Det är intressant att notera, att då det gäller sådana här frågor ("sådana här" inte definierat),
så är "det beror på vilken hudfärg du har" en delmängd av det sanna svaret,
men inte en delmängd av det svar
som gäller som det sanna svaret (Sådant till namnet, ehuru inte egentligen).

(Dvs, när vi diskuterar så måste vi utgå ifrån att vi är vita som pratar med och om vita.
Åtminstone om vi vill hålla den redan oerhörda komplexiteten så låg vi bara kan.
Om en icke-vit kommer in i diskussionen så gäller helt andra regler för den personen,
och vi måste börja göra upp 4 olika tabeller för vad som gäller för
1. vit till icke-vit
2. vit till vit
3. icke-vit till vit
4. icke-vit till icke-vit)

Det beror lite på vad du menar med 'uttrycker'.
Att uttrycka sig kan man göra på olika vis.

Om du i nuet visar dina uttryck öppet utan hämning,
Då är du väl ganska nära.

Om du berättar på ett lite mer kyligt trevligt sätt om din ilska i nuet,
då är du väl inte så nära äktheten i känslan.
Orden känns inte äkta och är långt ifrån.

? Nära skjöt inte en hare.

Jag var medveten om att "uttrycker" inte nödvändigtvis betyder "uttrycker i ord".
Men å andra sidan - finns det något annat sätt än ord
att uttrycka att ilska byggs upp inom?
(Det är naturligtvis viktigt att orden uttryckes affektlöst osv.)

Nå. Om jag, affektlöst, säger till en, dittills okänd, man "Är du arg?",
och han blir rädd...Vänta. Det är kanske inte försent att ändra trådstarten.

Såja. Och han blir rädd, är det då ett symptom på att någonting är fel?

Eller,

Tanke och känslan är skilda åt.
Tankeprocessen i medvetandet, hanterar något föregående.
Där kan avståndet vara nära, som långt ifrån, och oändligt ifrån.

Du uttrycker egentligen att du förstår att du är arg.
Tanken kommer att närma sig känslan. Känslan blir då singular i tanken.

Någonstans kommer tanke och känsla vara väldigt nära,
lite som svarta hål.. där vi inte kan avgöra vad som är vad.

I detta fallet blir orden och känslan i någon form som vi inte känner till.

>> finns det något annat sätt än ord
att uttrycka att ilska byggs upp inom?

Man kan kroppsligt visa att man är på väg att bli arg och tappa förståndet.
Barn brukar vara bra på att läsa av signaler eller tillstånd.

Det skulle dock problematisera utsagans sanningsvärde.

Det torde vara möjligt att, affektlöst, uttrycka "Det byggs upp ilska inom mig",
utan att uppbyggandet av ilskan påverkas.

Medan ett öppet visande utan hämning, i samband med uttryckandet av utsagan,
rimligen torde innebära att ilskan, åtminstone tillfälligt, sjunker en smula,
och därmed falsifieras utsagan.

("sjunker en smula" = "övergår i annan form")

Orden är tillstånd och beskriver tillstånd.

Beroende på hur bra man känner ett beteende i en person,
Då kan man lista ut om denne kommer att förändra tillstånd till I eller L.

Att beskriva ilskan med ord och meningar,
är väl att försöka uttrycka sig via ett fattigt medium.

Kanske matematiken kan bli mer precis i att uttrycka sanningshalten i din fråga : )
Men jag tror matematiken med logiken blir redundant känslan.

Varför jag tror den blir redundant,
beror på att intelligens med logik inte kan skapas artificiellt utan att bygga in känsla. (troligtvis)

Det finns faktiskt en annan möjlighet.
Att den som uttrycker "Det byggs upp ilska inom mig" inte befinner sig under högt inre tryck.

Dvs att utsagan kan uttryckas med affekt,
och ändå vara tämligen affektfri.

Dvs den som uttrycker utsagan kan, från ett tillstånd nära noll (noll ilska),
notera dom första tecknen på att det börjar byggas upp igen,
och välja att föreslå (eller att öppna möjligheten)
att denna omständighet beaktas.

Kan det vara så
att om vi ställs inför en situation där vi ges tillfälle att föreställa oss en person
som uttrycker "Det byggs upp ilska inom mig",
så tenderar vi att föreställa oss denna person som full av ilska,
vid randen?

Att vi finner det svårt att förstå
varför någon skulle vilja fästa uppmärksamhet på ilska,
om ilskan inte för tillfället utgör ett akut behov?

Absolut : )
Det är som när krigsmakten inte väljer att använda ordet människa, utan objekt eller fiende.
Där 1 kan vara fiende eller människa.

Vi har svårare att identifiera oss med 1 än med människa.
Därför försvinner affekten. Men egentligen så är här då 1 som människa.

Att du beskriver ilska som 1 och framtidens ilska som 2 (enkelt uttryckt)
1 > 2
1 går mot två.

men det beror ändå på hur väl pass du känner dig själv.

Kanske svaret på din topic kan bli.

Beroende på hur väl vi förstår oss själva och andra,
så vet vi om svaret är sant eller falskt.

Förståelse och tolkning är då det viktigaste.

Att se ett ord eller annat som eget... blir här då svårt.
1 är inte 1 (och framtida 2)
1 som 2 är en symbol för något.