Livet är borta på Jorden om 1750 miljoner år! Vad är meningen med livet EGENTLIGEN?!

Du tänker för mycket. Meningen med livet finns inte i tanken, meningen finns i livet.

Det är väll en väldigt fint tanke att det inte finns en förutbestämd mening man måste uppfylla. Utan du får, och vi tillsammans får skapa en mening som känns värdefull och givande för den tid vi har.

1750 miljoner år.. och du kommer att leva i? Jusdet.. när du återföds kan du leva på en annan planet vettu så livet slutar aldrig existera.

Varför är det så många som söker efter en mening med livet? Vad är det egentligen ni vill ha? Mottaga stentavlor med lagarna? Föra sitt folk ur den egyptiska fångenskapen? Vill ni erhålla ett uppdrag från en högre makt, som ni ska utföra? Det skulle vara intressant att veta vad ni betraktar som ett värdigt uppdrag, som skulle fylla ert liv med en mening.

Drömmer ni om att förändra livet till det bättre för en annan medmänniska, så kan ni ge lite pengar till en valfri romsk tiggare, som blivit allmänt förekommande i våra storstäder. Filantropi överhuvudtaget skulle kunna skänka ert liv den mening som ni söker. Det saknas verkligen inte uppdrag i denna den bästa av alla världar.

För mig är livets mening i linje med det som min vän Frigjord skriver, med den skillnaden att han representerar Aristoteles och jag Platon. Han pekar ned mot det materalistiska och jag upp mot det översinnliga. Men jag låter honom böka i jorden i fred medan jag funderar över idévärlden.

Var och en blir salig på sin fason...

Kolonisera vintergatan, som första etapp. Sedan ta siktet på andromedagalaxen och andra galaxer i lokala galaxhopen. Under tiden utvecklas från människa till en i princip odödlig 'AI', samt lösa alla existensens mysterier och universums gåtor, för att till slut lära sig skapa mer perfekta universum till alla möjliga varelsers förnöjelse.

Nja, du tänker inte utanför boxen.
Det är rätt glasklart att vi människor kommer bli 1 med teknologin, inte skildras så som på filmer.

Jaså minsann! Funderar gör vi nog alla; och inte sällan svävar tankarna bortom det sinnen eller förnuft helt kan greppa. Men säg mig, hur ser dina funderingar ut om du helt bortser från allt som faktiskt finns till? Hur skiljer du idévärld från fantasivärld? Och är det inte så att du snarare tar den enkla vägen ut; den där det inte finns rätt eller fel, utan du själv kan diktera svaren?

Apropå din tidigare ringaktning av matematik: Är inte just det en djupdykning rakt ner i idévärlden? I matematiken är cirklar just cirklar; och i fysiken blir det någonting annat, någonting fysikaliskt; men genom dessa två discipliner kartläggs både inre och yttre verkligheter. Har du något förslag på en bättre väg att vandra är jag idel öra.

Målet är inte att bli salig, utan att faktiskt nå framåt!

Skillnaden på idévärlden och det du uppfattar som verkligheten är att idévärlden är den sant varande, som aldrig blir till, och alltid varande medan verkligheten alltid är i vardande och alltid i rörelse. De gamla grekerna sade träffande Panta Rei, vilket betyder att allting flyter. Det du uppfattar som verkligheten är i själva verket en fantasivärld, som saknar reell existens.
Men då du vill veta vad idévärlden består av, så säger Platon på flera ställen att det är att se enheten i mångfalden, med vilket han menar att allting egentligen består av en enda sak, som sedan yttrar sig i all den mångfald vi kan se omkring oss. Den gamla skolastiken hade ett begrepp för detta, principium individuationis, som innebär att tiden och rummet är förutsättningarna för all den mångfald vi kan se, men vilket bara är formerna för vår kunskap.
Men vad består då denna enhet av? Hinduismen har ett namn för den och Buddha ett annat, men jag kallar den för vilja, och den synliga världen för föreställning.

Jag ska ge dig en illustration på vad jag menar. Det finns många olika grundämnen, som yttrar sig på väldigt olika sätt, inom kemin. Men egentligen består de av samma saker på atomnivå, med skillnad på antalet elektroner och dylikt. Går man ännu ett steg längre så säger relativitetsteorin att det att materia egentligen är energi och all energi är egentligen samma sak. Så alla dessa grundämnen, som uppträder så olika, är egentligen samma sak. Likadant förhåller sig det med filosofin.


Jag går gärna igenom de olika vetenskaperna och i synnerhet matematiken, men det kräver en längre utredning och jag diskuterar med fördel en sak i taget. Vad jag menar är att matematiken är värdefull i denna världen men oduglig för att dra några filosofiska slutsatser.


Jo, målet är faktiskt att bli salig och inte att nå framåt. Buddha kallar det för Nirvana och Platon talar om sanna filosofer. Något framåt gives inte i denna världen, bara insikt om dess beskaffenhet.

Verkligheten är fantasi, och fantasi är verklighet? Vi får nog reda ut en hel del begrepp så vi inte missförstår varandra; verkligheten är så vitt jag vet en beskrivning på den värld vi tycks ha någorlunda gemensam uppfattning om och som upplevs via våra sinnen - oavsett dess egentliga status i förhållande till andra teoretiska verkligheter eller overkligheter.

Att du sätter ett ord på någonting svårbegripligt skapar ingen större förståelse. Kan du beskriva egenskaperna hos din "vilja" förklarar du däremot någonting. Om "viljan" hos materien är att attrahera annan materia, kan vi beskriva det som gravitation och tillskriva en hel del karaktärsdrag hos denna inneboende "drivkraft"; och i den kontexten skulle din "vilja" kunna modelleras enligt F = (Gm1*m2)/(r^2). Med en sådan konkretisering skapas en djupare förståelse för denna verklighet, så som den ter sig för oss.


Nästan rätt! Det vi kallar grundämnen baseras på antalet protoner i atomkärnan. Antalet elektroner skapar olika isotoper. Men, som sagt så är själva orden enbart beskrivningar; och dessutom väldigt ytliga sådana - en djupare förståelse fås genom att exempelvis lära sig avläsa det periodiska systemet och undersöka hur atomer och molekyler samverkar med varandra. Med tanke på världens komplexitet kan man såklart djupdyka i ett valt ämne i en hel livstid och ändå bara skrapa på ytan. Och det är däri dilemmat ligger för den som är hungrig på visdom: människan (vissa av oss åtminstone) vill svälja mer kunskap än vad som i dagsläget är möjligt. En livstid är för kort och en människohjärna för ineffektiv.

Insikt är för mig synonymt med ett kliv framåt - och det vore trevligt med en förklaring på hur du når insikter om idévärlden, om den helt och hållet är metafysisk och onåbar i din mening.

Om filosofiska insikter inte är förankrade i denna värld, var finns de då och varför är de relevanta? Behövs ett imaginärt berg som är högre än Mount Everest, eftersom jag vill ha någonting högre att bestiga för att mätta äventyrslustan? Jag är inte så säker på det. Universum har rejält med mysterier som väntar på att bli lösta, och ju fler vi löser desto färre utrymme tycks finnas i förklaringsmodeller som ligger utanför vår förnimmelse; en förnimmelse som dessutom ständigt utökas via förfinade verktyg och tankeverksamhet.

Du besvarar själv frågan vad du är; du vill någonting, såsom alla andra. Motiven må växla men alla vill något. Vad är din innersta och mest ursprungliga känsla? Svaret är du vill leva, alltså vilja till liv. Du kan säkert redogöra för dina val och varför du agerar som du gör, men om jag frågar dig varför du överhuvudtaget vill leva, så blir du säkert svarslös. Det bara är så men du vet inte varför.

Har du funderat på varför en blomma lever? Den saknar medvetenhet och ändå strävar den uppåt. Jag är övertygad om att du kan redogöra för orsaker hämtade från biologin och genetiken och i förlängningen matematiken, men vad som innerst inne driver den är onåbart för intellektet. Den inre kraften är vad vi är överens om som das Ding an sich men det jag kallar vilja. Likadant förhåller sig det med djurens instinkter.


Jag är ingen expert på naturvetenskapliga ämnen men jag vill ändå ge några ytterligare liknelser. Som du säkert vet så kan energi inte skapas eller förstöras utan skapades i begynnelsen. Det innebär att antalet atomer är konstant här på jorden och därmed att allt som har skapats och kommer att skapas är samma byggmaterial. Dina atomer i din kropp kanske har tillhört ett djur en gång i tiden och nu är en del av din kropp för en liten tid, för att senare vara byggstenar för något helt annat. Vi är som bilder ritade i sanden, för att snart suddas ut av havet och ge plats för nya bilder av något helt annat. För att tala med Shakespeare så är vi of the same stuff as dreams are made of.

Strängteorin säger samma sak som jag, fast med andra ord; allting är strängar som vibrerar och skapar världen, men jag kallar det för vilja.

Jag fick en ny förståelse av tomrummet efter jag fick höra om Dirac equation; det visar sig att tomrummet inte egentligen är ett tomrum utan innehåller fullt av antimateria och materia, som förintas när de träffar på varandra. Det fick mig att inse att själva rummet också är vilja.


Detta är en svår sak som är förbehållet genier och människor, som i likhet med mig själv verkligen har funderat mycket över det. Det är det som skapar den odödliga konsten. Den mest värdefulla och omedelbara konst som förmedlar insikt om viljan är musiken. Den behöver inga ord och förstås av alla människor, oavsett intellekt. Som av en händelse är matematiken i mycket hög grad förknippad med musiken och på så sätt finns en koppling.
Men jag skall ge dig ett mycket enkelt exempel. Ta molnens idé; deras idé är att utsättas för olika krafter, som när vinden driver dem framåt, eller slitas sönder och så vidare. Vad som inte är deras idé är vilka bilder de formar för ditt medvetande. Du kan i ena ögonblicket se dem likna något, för att sedan antaga en helt annan form. Så är det också med dina vetenskaper, det du undersöker är bara de bilder som viljan frambringar, vilka är helt skilda från viljan, eller tinget i sig.

En liten rättelse:

Isotoper av ett ämne har olika antal neutroner. Ett grundämne som avger eller upptar elektroner bildar vad vi kallar joner.

Nu slipper jag skämmas.

Nåja, jag kan acceptera min existens, men alla är vi ofrivilligt inkastade in i varat.


Jag håller med om att beskrivningen av en inre vilja ur ett filosofiskt perspektiv är ett nödvändigt komplement till naturvetenskapen. Om inte för annat så för att ge forskningen mer liv och relevans på ett känslomässigt plan. Olika tolkningar för olika syften: Som jag nämnt tidigare så arbetar vi människor alltid med modeller och aldrig med själva tingen i sig själva.

Däremot tänker jag mig att en vilja till liv, till makt (om vi väljer att tolka t. ex. en blommas utbredning som en maktyttring som kväver närliggande växtliv) och inflytande över sin omgivning inte nödvändigtvis är inneboende för alla biologiska uttryck; däremot är det av naturliga skäl organismer med dessa egenskaper som sprider sig och kämpar emot undergång. Evolution kan förklara varför allting tycks sträva efter tillväxt.


Jag har svårt att föreställa mig att någonting som har uttryck i rum och tid inte har egenskaper utöver själva utbredningen - vilket medför att allt som existerar torde ha någon slags - som du uttrycker det - vilja.


Du påvisar dock inte varför musik eller annan konst skulle vara mindre skild från tingen i sig själva. För mig är det snarare en självklarhet att konst är högst personlig och väcker inneboende känslor hos oss själva, långt ifrån viljan du talar om.