Fast människan är ju inte en atom. Sverige är en stor del av dig. Det liksom griper in i dig som människa.
Och när du säger att du är stolt när du tränar. Av vad, din målmedvetenhet? Men är det du eller kommer den någonstans ifrån? Kanske påverkas du rentav av alla möten du haft med människor i den aspekten.
En människa både bryter ut utanför sig själv och bryter in. Man är inte hermetiskt sluten. Det är väl inte märkligt att en förälder är stolt över sitt barn, så mycket av en själv finns i barnet. Och det omvända gäller också, för barnet ger föräldern mening. Gör du detta lite större kan du få samma känsla vad gäller nationen, för den fostrar dig också, och du ger tillbaka genom att vara en del av den. Så du känner stolthet över nationen för den är en del av dig själv, den har flutit in i dig. På samma gång flyter en del av dig ut i nationen.
Hänger du med vad jag menar? Det är detta många inte greppar.
Några ord av John Donne:
Citat:
Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.