Citat:
Ursprungligen postat av Kellerman
Jag har gjort både Finländska och Svenska lumpen, och måste säga att Finlands är det beundransvärt mycket mer tuffare tag i.
Tänk er trettiofem man, ute mitt i det kallaste Kontiolahti (ungefär -39 grader). Kylan bet sig fast i skinnet, för att sedan bege sig upp mot huvudet, vilket fick en att tänka riktigt, riktigt segt.
När vi vandrade i den en meter djupa snön, insåg vi att vi var tvugna att avbryta vandringen, då två till tre deltagare förfrusit tårna och var tvugna att eskorteras med helikopter till närmsta sjukhus, för att amputera.
Vi fick ett val - att fortsätta eller vandra hemåt. hela tjugionio deltagare valde att bege sig hemåt igen, fyra deltagare valde att fortsätta! Däribland jag.
Snön var obarmhärtig och trängde igenom byxor liksom kängor, om intet själva snön, så var det dess mindre kylan som trängde in.
Klockan var cirka 00:30, då vi skulle resa tält i den halvmeter djupa snön, (cirka 40 minusgrader ute).
Fingrarna och händerna gav med sig, och ville inte lyda manöver. Det var som hela kroppens värme stulits ifrån en. Man kunde inte tänka och knappt prata.
Dagliga och nattliga rutiner som toalettbesök fick helt enkelt skötas som om man bodde på ett fyrstjärnigt Hotell Sheraton. Man begav sig ut, grävde en grop i snön och fick helt enkelt uträtta sina behov så bäst man kunde. Urinet frös till is, så fort det lagt sig. Så kallt var det.
Vi vandrade cirka tre eller fyra mil, i den obarmhärtiga kylan. Och tro mig när jag säger det; det var den tuffaste och mest livsbeprövande vandringen jag någonsin varit med om. Jag trodde att jag skulle dö därute i kylan.
Väldigt tidigt på morgonen, var vi tvugna att dra ner tältet och fortsätta, trots den bitande morgonkylan. Jag gav dess mindre upp. Jag ville fortsätta och såg det hela som en del av livets stora prövningar. Jag skulle klara av det. Oavsett om det skulle kosta en tå eller två.
Var och en av oss fyra deltagare, bor på en packning på cirka 35kg vardera. Vi vandrade i väldigt svår terräng i cirka fyra timmar, och slog upp ett läger och gjorde upp en lägereld. Värmen som elden utgav, var inte tillräcklig för att stilla våra frusna kroppar. I alla fall kändes det så. Vi värmde burkbönor och åt i all hast, och var tvugna att fortsätta för att närma oss vårt mål "Värtsilä".
Trots all hård påfrestning lyckades vi nå vårt mål, frusna och kalla. Vi blev omhändertagna av gott sällskap, värme och god mat för en gångs skull.
Jag måste tillägga att det var det var de värsta tre dagarna i mitt liv.
Och de som vill jämföra svenska lumpen med finska? Go to hell. det är två helt olika världar, tro mig. Svenska lumpen är mer som; "Åhh, helvete! Satans patrask! Det är jättekallt ute nu!" medans finska är; "Saatana Perkele, voi vittu!". Man hör ju skillnanden rakt av. Nej, men seriöst. Den finska lumpen har klassats som en av världens mest diviplinerade, så snälla, sluta. Jämför inte svenska med den finska. Man skulle kunna säga att svenska lumpen är som "skara sommarland" i jämförelse.
Tänk er trettiofem man, ute mitt i det kallaste Kontiolahti (ungefär -39 grader). Kylan bet sig fast i skinnet, för att sedan bege sig upp mot huvudet, vilket fick en att tänka riktigt, riktigt segt.
När vi vandrade i den en meter djupa snön, insåg vi att vi var tvugna att avbryta vandringen, då två till tre deltagare förfrusit tårna och var tvugna att eskorteras med helikopter till närmsta sjukhus, för att amputera.
Vi fick ett val - att fortsätta eller vandra hemåt. hela tjugionio deltagare valde att bege sig hemåt igen, fyra deltagare valde att fortsätta! Däribland jag.
Snön var obarmhärtig och trängde igenom byxor liksom kängor, om intet själva snön, så var det dess mindre kylan som trängde in.
Klockan var cirka 00:30, då vi skulle resa tält i den halvmeter djupa snön, (cirka 40 minusgrader ute).
Fingrarna och händerna gav med sig, och ville inte lyda manöver. Det var som hela kroppens värme stulits ifrån en. Man kunde inte tänka och knappt prata.
Dagliga och nattliga rutiner som toalettbesök fick helt enkelt skötas som om man bodde på ett fyrstjärnigt Hotell Sheraton. Man begav sig ut, grävde en grop i snön och fick helt enkelt uträtta sina behov så bäst man kunde. Urinet frös till is, så fort det lagt sig. Så kallt var det.
Vi vandrade cirka tre eller fyra mil, i den obarmhärtiga kylan. Och tro mig när jag säger det; det var den tuffaste och mest livsbeprövande vandringen jag någonsin varit med om. Jag trodde att jag skulle dö därute i kylan.
Väldigt tidigt på morgonen, var vi tvugna att dra ner tältet och fortsätta, trots den bitande morgonkylan. Jag gav dess mindre upp. Jag ville fortsätta och såg det hela som en del av livets stora prövningar. Jag skulle klara av det. Oavsett om det skulle kosta en tå eller två.
Var och en av oss fyra deltagare, bor på en packning på cirka 35kg vardera. Vi vandrade i väldigt svår terräng i cirka fyra timmar, och slog upp ett läger och gjorde upp en lägereld. Värmen som elden utgav, var inte tillräcklig för att stilla våra frusna kroppar. I alla fall kändes det så. Vi värmde burkbönor och åt i all hast, och var tvugna att fortsätta för att närma oss vårt mål "Värtsilä".
Trots all hård påfrestning lyckades vi nå vårt mål, frusna och kalla. Vi blev omhändertagna av gott sällskap, värme och god mat för en gångs skull.
Jag måste tillägga att det var det var de värsta tre dagarna i mitt liv.
Och de som vill jämföra svenska lumpen med finska? Go to hell. det är två helt olika världar, tro mig. Svenska lumpen är mer som; "Åhh, helvete! Satans patrask! Det är jättekallt ute nu!" medans finska är; "Saatana Perkele, voi vittu!". Man hör ju skillnanden rakt av. Nej, men seriöst. Den finska lumpen har klassats som en av världens mest diviplinerade, så snälla, sluta. Jämför inte svenska med den finska. Man skulle kunna säga att svenska lumpen är som "skara sommarland" i jämförelse.
Vilken brigad har du varit på? Tycker det låter som marschen man gör i RUK
