Vad är gott och ont?

De är olika grader av samma sak,,,

Vahh? Om låt säga tre personer beskådar en händelse så kan vi får tre olika uppfattningar.
Person A betraktade händelsen som läskig(ond) Person B betraktade händelsen som rolig (god) Person C betraktade händelsen som neutral dvs varken läskig eller rolig,,, då de är olika nyanser (grader) av samma sak,,,

Gott och ont bestäms av individens erfarenheter (associationer) under sitt liv,,, Och definitionen av gott och ont bestäms av majoriteten i den rådande tiden,,,

En god gärning kan aldrig uppfattas som gott Om inte proportionen av ont existerar då de är olika grader av samma sak,,, varför gott och ont alltid kommer existera,,,


Fyll gärna i fler åsikter,,,

Hört talas om etik?

Han är nog bara på en annan planet.

Ja, det kommer alltid råda delade meningar om vad som är gott och ont och det bestäms inte av majoriteten. Även om alla människor förutom en tycker något är ont, kan vi verkligen vara säkra på att den personen har fel? Det kan vi inte och det finns inte en enda företeelse alla håller med om är god eller ond. Så det verkar som att vad som är gott och ont egentligen bestäms enbart av personliga preferenser. Detta innebär ju att etik och moral i någon objektiv mening inte finns. Någon kan ha en moral men den är endast baserad på eget tycke eller värderingar personen valt eller fåtts att acceptera.

Så för att moral eller egentligen etik verkligen ska kunna existera kräver det att något som är objektivt eller står utanför människan finns. Detta något kan ju vara Gud. I annat fall så kan det vara en form av medfödd känsla för rätt och fel som alla människor har. Många verkar dock sakna det sistnämnda så konklusionen blir: utan Gud finns ingen moral.

Jag är övertygad om att orden gott och ont till slut kommer bli överflödiga precis som rätt och fel. Så länge vi väljer att uppleva och erfara dualiteten fortsätter vi dock tro på gott och ont även om också det är en illusion precis som all separation.

Ja, innan människans syndafall så fanns troligen saker som kunde kallas goda och onda. Adam och Eva såg dem dock inte som varken eller. Att gå ifrån dualitet är kanske att bli som människan var innan syndafallet? Fast Gud själv verkar skilja på gott och ont. I bibeln säger ormen att människorna ska bli som gudar om de äter av frukten. Gud säger även att de blivit som honom innan de drivs ur paradiset.

Nu inser jag såklart att det är en berättelse som ska tolkas metaforiskt och symboliskt. Fast om Gud själv skiljer på gott och ont, varför ska då människan sträva att nå bortom detta? Resten av bibeln är fylld med exempel på att Gud skiljer mellan gott och ont.

Fast man behöver kanske inte utgå från judendomen och kristendomen när det gäller detta. Gnostikerna hävdade ju att skaparguden var en ond varelse som skapat den materiella världen som ett sorts fängelse. Då är det inte underligt han själv skiljer på gott och ont. Fast då går berättelsen i Genesis ännu sämre ihop då Gud är den som vill hindra människan för att falla och hamna i dualiteten. Å andra sidan satte han visdomens träd i paradiset och sa att de enda de inte fick göra var att äta av frukten. Det gör det såklart mer lockande att göra det. Dessutom råkade ormen befinna sig där.

Kollar man på den judiska mystiken kabbalah finns det verkligen en ond sida. Någon kanske hävdar att man måste omfamna även denna sida om man vill nå bortom gott och ont. Detta är dock inte så lyckat då själva anledningen den onda sidan är ond är separation från helheten. Så ja, ondska finns verkligen och även utöver människan. Den fanns innan människan ens blev till.

Enligt bibeln var ju priset för människans kunskap om gott och ont mycket högt. De kastades ut ur paradiset, blev dödliga och fick slita och lida. Det är även detta som ska sonas genom kristendomen. Denna synd som följt oss alltsedan det där misstaget för så länge sedan. Trots detta verkar människan som jag skrev i ett tidigare inlägg inte kunna skilja på gott och ont. Därför tror jag själv att man måste förstå vad gott och ont är innan man kan gå bortom någon dualitet.

Det är det som är tredje vägen. Att gå genom smärtan och expandera kärleken.
När vi följer vårt hjärta och höjer medvetenheten så blir "gott" och "ont" överflödigt.

Men ja. Förståelsen för gott och ont ligger bortom intellektet även om vi behöver integrera med det också.

"Gott" är en konstruktion så att vi kan hitta på ursäkter och slippa ha dåligt samvete när vi gör fel. "Ont" är en etikett vi sätter på våra fiender så att vi kan känna att vi gör något gott när vi dödar dom pga rent själviska skäl.

Här drar du en felaktig slutsats. Jag kan hålla med om inledningen, men hur du kan avsluta med konklusionen, att utan religion finns ingen moral, är för mig obegripligt. Särskilt felaktig är premissen, att bara för att många verka sakna moral, så skulle det ha något med religion och moral att göra. Vad en majoritet uppfattar är inget bevis för en filosofisk sanning. Enligt mig är det bara ett fåtal, som verkligen kan uppfatta sanningen, nämligen de äkta filosoferna; och här vill jag stödja mig på Platons uppfattning i Res Publica, sjunde boken. Det är överhuvudtaget felaktigt att tro, som vissa religiösa gör, att moral bara kan existera, om det finns en högre tänkande makt. Men innan jag ska redovisa min åsikt, så vill jag tala om motsatsen, nämligen att all moral är subjektiv och att någon objektiv moral inte existerar. Den kanske störste svenske filosofen, Axel Hägerström, argumenterar för denna uppfattning och för den intresserade kan jag hänvisa till några av hans skrifter. Men detta är inte min uppfattning, emedan jag uppfattar att det finns något objektiv rätt och fel, och detta utan någon form av religion inblandad. Vad skulle då denna objektiva moral vara, tänker ni? Jo, nämligen Platons idéer, vilka är eviga, det vill säga det som är varande och inte vardande.

Ja, men du håller ju med mig att det måste finnas något utom oss för att en objektiv moral ska kunna finnas. Människor är individer och tycker och ser saker och ting olika. Du har även rätt att objektiv sanning intet har att göra med majoritetens uppfattning.

Gott är allt som är positivt för mig och ont är allt som är dåligt för mig.

Enkelt!

Så alla som är med dig är goda och alla som är mot dig är onda? Ja, så kan man se det och man ser alltid sig själv som god. Fast tänk om man har fel?

Jag gillar filmer som bygger på den idén. Angel heart är ett bra exempel. Huvudperson (som varit filmens hjälte) får i slutet reda på att han är den onde som gjort alla hemska saker. Medan eftertexterna rullar ser man att han står i en hiss som åker nedåt och nedåt... Vad det symboliserar är ganska uppenbart.