Empati är smärta

Eller är empati smärtfritt ?


Ibland ser jag mina inlägg bli kritiserade,
Med all rätt.
Filosofi kan sammanfattas i enkla ord, fraser och meningar som
senare utvecklas till djupare innebörd.

Empati är en smärtfri metod att leva sig in i andra ?
Jag vet vad andra går igenom, känner och smärtas.
Men aldrig med samma smärta och inlevelse som de som drabbas.

Det finns ingen riktig empati ?
Bara sympati ?
Ett försök ?

Låt bli att kritisera mig i mina inlägg,
Om de så nu än verkar banala i fråga.

Även i psykologforumet tar de flesta för givet att empati har med smärta att göra. Här följer en zen-buddhistisk historia om empati som har med lycka att göra.

One day Chuang-tzu and a friend
were walking along a riverbank.

"How delightfully the fishes are
enjoying themselves in the water!"
Chuang-tzu exclaimed.

"You are not a fish," his friend said.
"How do you know whether or not
the fishes are enjoying themselves?"

"You are not me," Chuang-tzu said.
"How do you know that I do not know
that the fishes are enjoying themselves?"

Jag upplever empati som mycket smärtsamt. Ibland tror jag att jag mår sämre än de som är direkt drabbade, i synnerhet om de står mig nära. Smärta när det gäller mig själv är begränsad, då jag kan uppskatta mitt eget värde och vad jag har att förlora. Men jag upplever smärta för andra som bottenlös.

Jag håller med i att empatiska personer känner smärta med andra.
Men känner jag/vi/det, samma smärta som den som drabbas ?
känner jag samma kärlek som den som drabbas ?

Zen har jag stor respekt för, och ska läsa dina inlägg en gång till efter jag känner vad jag läser.

Om jag får vara mer tydlig, så tänkte jag mycket på västerländsk filosof när jag skrev det jag tänkte.

"You are not me," Chuang-tzu said.
"How do you know that I do not know
that the fishes are enjoying themselves?"

We dont know.
Vilket betyder att det är sant, falskt och både och samtidigt ?

Här håller jag inte med zen.
Jag har min smärta, du har din.

Jag ser din, och genomlever den via mig.

Vi har saker gemensamt som smärta i livet.
Men vi saknar total (tao) inlevelse i varandras smärtor.

En kvinna är en kvinna, och man är man.
Vi är varandra, men olika.

Säkert har någon redan svarat på detta men läs om spegelneuron.

Om någon skär sig i, låt säga en hand, så aktiveras känselnerver i handens utbredningsområde i hjärnan och man känner smärta. På någon med empati aktiveras exakt samma område och betraktaren upplever då samma smärta.

Det måste dock inte bara vara negativa känslor som delas på det här viset. Man har bl a studerat fenomenet på apor som hanterar mat där aktiveringsmönstret i hjärnorna på den som de facto hanterar maten och den som betraktar händelsen är lika.

Med hjälp av den här teorin kan man bl a förstå autism och delfenomen i religion som varför berättelser som innehåller korsfästelse är ett sådan bra bearbetningsverktyg av lyssnaren.

Jag kan inte personligen få samma smärta, om inte ens förstärkt, än den drabbade så jag förstår TS men det kanske bara är jag som inte är empatisk.
Vissa kan ju må riktigt dåligt av att se en drabbad vilket som man skulle kunna betrakta om empati men ingen kan ju känna att den drabbade får magen skuren av en machete enbart av att se det så sann empati vet jag inte om det verkligen ska inkludera fysisk smärta. Så egentligen kan man se det som ett snäpp högre än sympati om jag förstår det rätt.

Jag tror du har helt rätt.
För om jag torterar någon, så lider jag inte på samma sätt.
De som ser mig tortera, tex en vacker kvinna, kommer ha ett lidande som inte är av fysisk smärta.
Smärtan kommer vara psykisk i den empatiske.

Därför tror jag att du som jag har rätt ur denna aspekt att det är mer sympati än empati som avgör.
Empati verkar ofta vara sympati.

Spegel neuroner...

Elektrosignalen för inte över ALL information.
Bara information som mottagare ev. kan avtolka.
Det en avtolkning av signaler som sker i mottagaren.

Jag tror inte att spegelneuronens direkta mening överförs i hur mottagaren tolkar det,
även om det sker på tex cellnivå.

Signalen för över det den behöver, inte hur djupt bladet går eller om det är kallt eller varmt. Antingen aktiveras de= du känner eller de aktiveras ej= du känner INTE. Det är inte en tolkningsfråga, det är "av eller på", "ja eller nej".

Det är en grundläggande funktion för att kunna fungera i grupp. Autistiska och personer med antisocial personlighetsstörning har troligtvis mindre väl fungerande spegelneuron och fungerar sämre i grupp.

Jag förstår inte vad du vill säga med din sista mening. Kanske befinner vi oss på två olika sidor av ett spektrum. Du är mer filosofiskt lagd och min syn på människan definieras väldigt väl av Cricks:

“The Astonishing Hypothesis is that “You”, your joys and your sorrows, your memories and your ambitions, your sense of identity and free will, are in fact no more than the behaviour of a vast assembly of nerve cells and their associated molecules. As Lewis Carroll’s Alice might have phrased it: “You’re nothing but a pack of neurons.”

För att vara lite ärlig för en gångs skull
så lider jag när jag ser saker.
Jag försöker identifiera mig med saker.
Att en neuron slår till betyder inte för mig att jag känner allt.

Och jag är nog inte ett dugg mer filosofiskt lagd än du än andra.