Det är en utbredd uppfattning bland "intellektuella" att peka ut Al-Ghazalis filosofi som en av de viktigaste faktorerna, om inte den enskilt viktigaste orsaken till nedgången av vetenskap i den islamiska världen efter sin guldålder. Dock efterlyser denna tråd en hederlig debatt där dessa perceptioner ifrågasätts - med rätt måtta. Utdraget nedanför är taget ifrån en liten diskussion som utspelade sig i en annan ände av Flashback, dessvärre var det off-topic där, således passade jag på att skapa ny tråd på ett ställe där det är relevant - filosofidelen.
Al Ghazalis så kallade anti-vetenskapshållning är en trivial myt. Jag undvek att besvara frågan kring Al Ghazali, medvetet, utifall du inte lade märke till det. Beträffande myter är jag ytterst fåordig och försiktig. Jag förmodar dock att det behöver klargöras eftersom du insisterar.
I riket av vissa "intellektuella", är en av de viktigaste begreppen som hålls ansvarig för nedgången av vetenskap i islam: begreppet orsakssamband, och Ghazalis kritik av det. Strävan efter att fastställa orsakerna till naturfenomen, är central för vetenskapen. Det är på denna grund som framtida händelser kan förutsägas och teorier kan bildas. Att förneka orsakssamband skulle då underminera en grundläggande förutsättningen för naturvetenskap. Detta är summan av skildrings-teserna som vissa "intellektuella" framställde och anklagade Ghazali för, men stämmer det verkligen? Om Ghazali avvisade orsakssamband, kommer detta att ge trovärdighet till argumentet att Ghazali undergrävde studiet av vetenskap. Likaså om Ghazali accepterar orsakssamband blir tesen falsk.
Ghazalis diskussion i "Tahafut al-Falasifa" refererar inte till frågan huruvida begreppet kausalitet är tillämplig i allmänhet men särskilt till frågan om huruvida dåtidens filosofer är korrekt i att lokalisera kausal nödvändighet i den fenomenala eller empiriska världen. Al-Ghazali lägger fram en teori om dubbel kausalitet, gudomliga liksom naturligt, samarbetar i genereringen av samma effekt. Gud är den första orsaken till allt, som händer i världen. Han skapade en kedja av orsak och verkan, och Han håller den i kontinuerlig drift. Med tanke på att Ghazalis teori om orsakssamband är praktiskt taget identisk med orsakssamband som förstås av de filosofer och vetenskapsmän av sin tid, förlorar argumentet att hans uppfattning undergräver grundvalarna för vetenskapens styrka. Den enda skillnaden är den teoretiska tillsats av Gud som en gudomlig fri agent som kan, i teorin, störa arbetet i universum, men aldrig kommer och aldrig gör. Att lita på Gud (tawakkul) är en viktig förutsättning för att utreda naturvetenskaperna. Sådan tillit kräver säkerheten att veta att Gud inte kommer att förändra böcker till hästar eller Ola Schubert till ett geni () eller koppla vår kunskap från verkligheten. Med tanke på att Gud vanemässigt skapar vår kunskap för att överensstämma med verkligheten, kan vi lita på vårt förnuft och vår omdömesförmåga och tryggt bedriva naturvetenskap, menar Ghazali. Ghazali hade likaså ett betydande inflytande på uppkomsten av västerländsk vetenskap, bland annat i utvecklingen av teorier som Newton och Hume framförde. Ifall du vill fördjupa dig i ämnet föreslår jag denna referens för att begripa hur absurd myten du upprepar är:
It is important to understand that al-Ghazâlî does not deny the existence of a connection between a cause and its effect; rather he denies the necessary character of this connection. In the First Position of the 17th discussion al-Ghazâlî brings the argument that observation cannot prove causal connections. Observation can only conclude that the cause and its effect occur concomitantly:
Observation (mushâhada) points towards a concomitant occurrence (al-husûl ‘indahu) but not to a combined occurrence (al-husûl bihi) and that there is no other cause (‘illa) for it. (al-Ghazâlî 2000a, 167.)
It would be wrong, however, to conclude from this argument that al-Ghazâlî denied the existence of causal connections. While such connections cannot be proven through observation (or through any other means), they may or may not exist. In the First Position al-Ghazâlî rejects the view that the connection between an efficient cause and its effect is simply necessary per se, meaning that the proximate cause alone is fully responsible for the effect and that nothing else is also necessary for the effect to occur.
Al-Ghazâlî maintained this undecided position throughout his lifetime. Given the fact that neither observation nor any other means of knowing (including revelation) gives a decisive proof for the existence or non-existence of a connection between a cause and its effect, we must suspend our judgment on this matter. God may create through the mediation of causes that He employs, or directly without such mediation. This undecided position is unfortunately nowhere clearly explained. It can be gathered from isolated statements like the one above and the fact that after the Incoherence al-Ghazâlî wrote books where he maintained a distinctly occasionalist cosmology (al-Ghazâlî 1962) and others like the 35th book of his Revival or the Niche of Lights, where he uses language that is explicitly causalist. In none of these books, however, he commits himself to the position that the cause is connected to its effect. God may create the two independently from one another or He may create them through the mediation of secondary causes. In his very last work, completed only days before his death, al-Ghazâlî discusses whether God creates “through the mediation” (bi-wâsita) of his creations or not, and maintains that the matter cannot be settled decisively (al-Ghazâlî 1985, 68–69).
In all this al-Ghazâlî accepted the unchanging character of this creation. Once God chose to create this world among alternatives, He also chose not to change the rules that govern it. While it is conceivable and therefore possible that God would break his habit or intervene in the assigned function of the secondary causes, He informs us in His revelation that He will not do so. In the 31st book of his Revival, al-Ghazâlî says that God creates all things one after the other in an orderly manner. After making clear that this order represents God's habit (sunna), he quotes the Qur’an (33:62 and 48:23): “You will not find any change in God's habit.” (al-Ghazâlî 1937–38, 11:2084–85.) This verse is quoted several times in the Revival; in one passage al-Ghazâlî adds that we should not think God will ever change His habit (ibid, 4:12). Prophetical miracles are merely extraordinary occurrences that take place within the system of the strictly habitual operation of God's actions or within the “natural laws” that govern the secondary causes. Miracles are programmed into God's plan for His creation, so to speak, from the very beginning and do not represent a direct intervention or a suspension of God's lawful actions (Frank 1992, 59; idem, 1994, 20). Given that there will never be a break in God's habit, an occasionalist universe will always remain indistinguishable from one governed by secondary causality.
http://plato.stanford.edu/entries/al-ghazali/#17tDisInc
Citat:
Muslimerna skulle ha valt Ibn Rushd som "husfilosof" istället.
Nu kommer vi till pudelns kärna! Som medger längre ned så är västvärlden nuförtiden överlägsen den islamska världen vad gäller vetenskap. Så var det inte under Ibn Rushd tid. Då hade inte det muslimska samhället hunnit stelna till under "ortodox islam".
Men vad är det så som gjort att det muslimska samhället halkat efter väst?
Nej, det har ingenting att göra med om vetenskapsmännen är privat religiösa eller ej.
Nej, det har ingenting att göra med om de förföljs eller tolereras av samhället.
Istället så verkar det som att det religiösa tänkandet i samhället i stort är det som lägger hämsko på vetenskapliga upptäckter och innovationer. Och då är väl detta en väldigt dum strategi, om man är intresserade av att de muslimska samhällena skall utvecklas och få chansen att gå om väst ännu en gång, eller hur?
Men det är faktiskt inget som säger att Al Ghazalis "ortodoxa islam" är den slutgiltiga sanningen, ens vad gäller islam. Det finns feministiska muslimer, shiamuslimer, sufism, salafism, liberala muslimer osv. Men sedan handlar islam om samhällsbyggande, (åtminstone om man ser vad Profeten gjorde). Frågan är bara vilket samhälle man vill bygga, och vilken framgång det är tänkt att nå: En bedräglig "stabilitet" som i förlängningen leder till stagnation, eller ett dynamiskt samhälle som tar hänsyn till människornas behov och stimulerar den tekniska utvecklingen.
Nu kommer vi till pudelns kärna! Som medger längre ned så är västvärlden nuförtiden överlägsen den islamska världen vad gäller vetenskap. Så var det inte under Ibn Rushd tid. Då hade inte det muslimska samhället hunnit stelna till under "ortodox islam".
Men vad är det så som gjort att det muslimska samhället halkat efter väst?
Nej, det har ingenting att göra med om vetenskapsmännen är privat religiösa eller ej.
Nej, det har ingenting att göra med om de förföljs eller tolereras av samhället.
Istället så verkar det som att det religiösa tänkandet i samhället i stort är det som lägger hämsko på vetenskapliga upptäckter och innovationer. Och då är väl detta en väldigt dum strategi, om man är intresserade av att de muslimska samhällena skall utvecklas och få chansen att gå om väst ännu en gång, eller hur?
Men det är faktiskt inget som säger att Al Ghazalis "ortodoxa islam" är den slutgiltiga sanningen, ens vad gäller islam. Det finns feministiska muslimer, shiamuslimer, sufism, salafism, liberala muslimer osv. Men sedan handlar islam om samhällsbyggande, (åtminstone om man ser vad Profeten gjorde). Frågan är bara vilket samhälle man vill bygga, och vilken framgång det är tänkt att nå: En bedräglig "stabilitet" som i förlängningen leder till stagnation, eller ett dynamiskt samhälle som tar hänsyn till människornas behov och stimulerar den tekniska utvecklingen.
Al Ghazalis så kallade anti-vetenskapshållning är en trivial myt. Jag undvek att besvara frågan kring Al Ghazali, medvetet, utifall du inte lade märke till det. Beträffande myter är jag ytterst fåordig och försiktig. Jag förmodar dock att det behöver klargöras eftersom du insisterar.
I riket av vissa "intellektuella", är en av de viktigaste begreppen som hålls ansvarig för nedgången av vetenskap i islam: begreppet orsakssamband, och Ghazalis kritik av det. Strävan efter att fastställa orsakerna till naturfenomen, är central för vetenskapen. Det är på denna grund som framtida händelser kan förutsägas och teorier kan bildas. Att förneka orsakssamband skulle då underminera en grundläggande förutsättningen för naturvetenskap. Detta är summan av skildrings-teserna som vissa "intellektuella" framställde och anklagade Ghazali för, men stämmer det verkligen? Om Ghazali avvisade orsakssamband, kommer detta att ge trovärdighet till argumentet att Ghazali undergrävde studiet av vetenskap. Likaså om Ghazali accepterar orsakssamband blir tesen falsk.
Ghazalis diskussion i "Tahafut al-Falasifa" refererar inte till frågan huruvida begreppet kausalitet är tillämplig i allmänhet men särskilt till frågan om huruvida dåtidens filosofer är korrekt i att lokalisera kausal nödvändighet i den fenomenala eller empiriska världen. Al-Ghazali lägger fram en teori om dubbel kausalitet, gudomliga liksom naturligt, samarbetar i genereringen av samma effekt. Gud är den första orsaken till allt, som händer i världen. Han skapade en kedja av orsak och verkan, och Han håller den i kontinuerlig drift. Med tanke på att Ghazalis teori om orsakssamband är praktiskt taget identisk med orsakssamband som förstås av de filosofer och vetenskapsmän av sin tid, förlorar argumentet att hans uppfattning undergräver grundvalarna för vetenskapens styrka. Den enda skillnaden är den teoretiska tillsats av Gud som en gudomlig fri agent som kan, i teorin, störa arbetet i universum, men aldrig kommer och aldrig gör. Att lita på Gud (tawakkul) är en viktig förutsättning för att utreda naturvetenskaperna. Sådan tillit kräver säkerheten att veta att Gud inte kommer att förändra böcker till hästar eller Ola Schubert till ett geni () eller koppla vår kunskap från verkligheten. Med tanke på att Gud vanemässigt skapar vår kunskap för att överensstämma med verkligheten, kan vi lita på vårt förnuft och vår omdömesförmåga och tryggt bedriva naturvetenskap, menar Ghazali. Ghazali hade likaså ett betydande inflytande på uppkomsten av västerländsk vetenskap, bland annat i utvecklingen av teorier som Newton och Hume framförde. Ifall du vill fördjupa dig i ämnet föreslår jag denna referens för att begripa hur absurd myten du upprepar är:
It is important to understand that al-Ghazâlî does not deny the existence of a connection between a cause and its effect; rather he denies the necessary character of this connection. In the First Position of the 17th discussion al-Ghazâlî brings the argument that observation cannot prove causal connections. Observation can only conclude that the cause and its effect occur concomitantly:
Observation (mushâhada) points towards a concomitant occurrence (al-husûl ‘indahu) but not to a combined occurrence (al-husûl bihi) and that there is no other cause (‘illa) for it. (al-Ghazâlî 2000a, 167.)
It would be wrong, however, to conclude from this argument that al-Ghazâlî denied the existence of causal connections. While such connections cannot be proven through observation (or through any other means), they may or may not exist. In the First Position al-Ghazâlî rejects the view that the connection between an efficient cause and its effect is simply necessary per se, meaning that the proximate cause alone is fully responsible for the effect and that nothing else is also necessary for the effect to occur.
Al-Ghazâlî maintained this undecided position throughout his lifetime. Given the fact that neither observation nor any other means of knowing (including revelation) gives a decisive proof for the existence or non-existence of a connection between a cause and its effect, we must suspend our judgment on this matter. God may create through the mediation of causes that He employs, or directly without such mediation. This undecided position is unfortunately nowhere clearly explained. It can be gathered from isolated statements like the one above and the fact that after the Incoherence al-Ghazâlî wrote books where he maintained a distinctly occasionalist cosmology (al-Ghazâlî 1962) and others like the 35th book of his Revival or the Niche of Lights, where he uses language that is explicitly causalist. In none of these books, however, he commits himself to the position that the cause is connected to its effect. God may create the two independently from one another or He may create them through the mediation of secondary causes. In his very last work, completed only days before his death, al-Ghazâlî discusses whether God creates “through the mediation” (bi-wâsita) of his creations or not, and maintains that the matter cannot be settled decisively (al-Ghazâlî 1985, 68–69).
In all this al-Ghazâlî accepted the unchanging character of this creation. Once God chose to create this world among alternatives, He also chose not to change the rules that govern it. While it is conceivable and therefore possible that God would break his habit or intervene in the assigned function of the secondary causes, He informs us in His revelation that He will not do so. In the 31st book of his Revival, al-Ghazâlî says that God creates all things one after the other in an orderly manner. After making clear that this order represents God's habit (sunna), he quotes the Qur’an (33:62 and 48:23): “You will not find any change in God's habit.” (al-Ghazâlî 1937–38, 11:2084–85.) This verse is quoted several times in the Revival; in one passage al-Ghazâlî adds that we should not think God will ever change His habit (ibid, 4:12). Prophetical miracles are merely extraordinary occurrences that take place within the system of the strictly habitual operation of God's actions or within the “natural laws” that govern the secondary causes. Miracles are programmed into God's plan for His creation, so to speak, from the very beginning and do not represent a direct intervention or a suspension of God's lawful actions (Frank 1992, 59; idem, 1994, 20). Given that there will never be a break in God's habit, an occasionalist universe will always remain indistinguishable from one governed by secondary causality.
http://plato.stanford.edu/entries/al-ghazali/#17tDisInc
