Vid vilken ålder finns inte "bakgrund" som argument för sin egen livssituation?

När kommer vi till den ålder där det inte spelar någon roll för potentiell framgång vilken bakgrund vi har?

Säg att när du är liten och föds upp i en familj som har möjligheten att ta extra resor, åka skidor, köpa märkeskläder, leva generellt bättre än de som inte har den möjligheten. För den person som växer upp i en annan miljö, där familjen inte har de ekonomiska förutsättningarna till vardagslyx eller extra leksaker osv. Så kallad barnfattigdom är just fattigdom för barn av föräldrar.

När kommer vi till den åldern där bakgrunden inte spelar någon roll? Där den som inte hade något tog utbildningen och fixade jobbet och idag lever som det första exemplet. Extra resor, skidor, märkeskläder osv.

Det finns något som gör att för några följer det med genom livet. Vem du är och var du kommer ifrån både på gott och ont. För en del betyder det nätverk för andra betyder det öppna sår som aldrig läker.

Vid vilken ålder finns inte "bakgrund" som argument för sin egen livssituation?

jag tycker att ens bakgrund alltid kommer vara relevant när man pratar om sin nuvarande situation. Jag menar, det är ju den som gjort dig till den du är idag och tagit dig dit du är idag. Så aldrig.

Jag förstår vad du menar men håller inte med. Det kanske beror på vilken extrem bakgrund som du har. Att vid 25 års ålder haft möjlighet att både studera, misslyckats, studera upp och sen gå på högskola, skaffa ett välbetalt jobb. Har inget med var du kommer ifrån.

Det finns en tid när du går in och blir vuxen och då kan du dölja din bakgrund åt båda hållen och välja din egen framtid.

Det finns de som gör stora steg från sin bakgrund.

Alltså, din bakgrund kommer ju i princip alltid att spela roll för hur du agerar och vilka möjligheter du har, men någonstans kring tjugoårsåldern slutar det att bli en speciellt gångbar ursäkt. Det här inte minst för att ett beteende där man gnäller om hur mycket svårare man har haft det än andra, mer eller mindre är ett idiotsäkert sätt att se till att du inte kommer längre än din bakgrund ger dig förutsättningar för.

Det är väl klart att alla har olika tankemönster som har formats av deras egna erfarenheter, eller hur? Tidigare erfarenheter är inget man kan sudda ur ens sinne, men har man haft det svårt är det självklart någon man kan bättra på.
Väldigt många faktorer som spelar roll hur man blir som person och hur man lyckas i livet.

Bakgrunden vi har dikterar de vi blir, vad vi gör och hur vi gör det, ofta mer än vad vi själva förstår. Men det är ingen ursäkt för vårt beteende. Våra val, alla de bra och dåliga, alla saker vi gjort, allt som gjordes mot oss, det är den vi är idag. Vår förmåga att lita på folk, vår förmåga att öppna sig, vår förmåga att hjälpa andra osv, det har allt att göra med vad som hänt oss förr.

Vi kan inte se vem eller hur någon är baserat på hur de ser ut eller hur de är, förrän vi lärt känna dem.

Ens bakgrund bör aldrig vara ett argument eller en ursäkt för varför saker är som de är. Däremot om du känner till någons bakgrund så förstår du väl mer om varför personens situation ser ut som den gör?
Med mer kunskap ligger ansvaret på dig för att ha förståelse för varför en annan människa kanske kämpar med utbildning eller jobb, eller bristen på de båda.

Epigenetik - dina gener programeras om när du är i ung ålder och personen du blir när du är vuxen bokstavligen formas, genetiskt, när du är yngre, av de saker som händer dig och runt dig. Vi kan inte rå för vilka vi blir men vi har samtidigt ett ansvar mot oss själva att försöka göra det bästa av situationen när vi är vuxna. De vi tvingas bli som barn, sedan som unga vuxna och sen som vuxna har vi verkligen ingen talan om och vi förstår inte vad som sker när vi är yngre och när vi är äldre är det för sent, även om man kan programmera om sina gener till en viss del även i vuxen ålder.

Detta låter säkert som flum, kolla epigenetik.

Bakgrund är inte ett argument, men ens bakgrund är rent faktiskt våra byggstenar. Vi ÄR vår bakgrund, men samtidigt är vi inte vår bakgrund på samma sätt som man ej är sin diagnos, t.ex.

Någon som använder sin bakgrund som ursäkt eller argument är de som är slavar åt sin egna bakgrund, fast i en mörk cykel. Dessa människor behöver hjälp, inte hat.

Även efter en klassresa kan man inte ignorera bakgrunden, om man tittar på sociologisk forskning som gjorts på området. Oftast brukar den som gjort klassresa känna av att ändå inte riktigt "passar in" och känner av sin egna klassbakgrund. Vissa kan till och med drabbas av smärre komplex.

Sen så är det ju vår bakgrund som formar oss och slutligen gör oss till den vi är. Personligen tror jag att vår uppväxt, levnadssätt och bakgrund formar våra personligheter på så vis att miljön kan förstärka eller försvaga vissa egenskaper och karaktärsdrag som vi redan har. Någon tabula rasa är jag dock inte helt såld på...