Toppar och dalar, vad fan är det här för något!?

Allt känns piss.
Jag nojjar över att flickvännen är oärlig och otrogen, gör mig själv förbannad över det och tänker idiotiska tankar om henne. Får för mig att jag ska göra slut med henne, trots att hon är min bästa vän och aldrig ljugit eller ens gett sken över att hon skulle vara otrogen.
Jag tycker livet är helt jävla bortkastat och kan inte ens se skymten av en lyckad framtid, detta trots att jag är ung, har välbetalt arbete jag trivs med, har min flickvän, en familj som bryr sig och vänner jag skulle göra allt för och som jag tror skulle göra allt för mig. Jag har visioner, men jag känner mig bara förbannat trött och saknar helt motivation att göra någonting vettigt överhuvudtaget. Jag vill bara gå hem och lägga mig och försvinna från verkligheten...

5 minuter senare:

Allt känns så jävla självklart!
Jag känner mig oövervinnerlig. Stark. Vafan ska jag bry mig om nått för? Jag har ju mina bästa vänner med mig som jag har så förbannat jävla kul med! Vad är det jokern säger nu igen? "Why so serious!?". Precis! (Under dom här minuterna är det min livsfilosofi).
Varför skulle jag bry mig ett skit om flickvännen kanske är otrogen? Bara trist för henne att hon inte får hänga med på min fantastiska och roliga resa genom livet! Livet är för kort för att vara deppig och olycklig och alla borde göra exakt vad dom vill för att vara lyckliga, livet är ju förfan helt underbart! Carpe Diem?? FUCK YEAH!!

Såhär rullar det på. Varje dag. I ena stunden är jag den deppigaste personen någonsin, den andra är jag "King of the world!", och det kan slå på bara några minuter.


Är det någon som känner igen sig...?

Borderline?

Känner igen mig som fan och kan inte riktigt fatta heller vad det rör sig om. Visserligen händer det rätt mycket i mitt liv och det är inte speciellt stabilt alla gånger men vad fan, så här mycket har det inte pendlat tidigare

Haha det är precis så som jag har det, vad kan man göra? Jag har fått en borderlinediagnos men är inte helt 100 själv på om det stämmer. Just det där som du beskriver är så underligt ovch svårt att förstå. När jag väl mår bra så förstår jag inte varför jag mådde dåligt dagen innan.

Alla människor har bra och dåliga dagar, men jag undrar hur det känns för andra? Har dom bara lärt sig hantera känsloläget eller är det något genetiskt fel hos oss? Kanske är signalsubstanserna rubbade och inte aktivieras som dom ska? Man borde ju mäta sådant egentligen.

http://www.adlibris.com/se/bok/drunkna-inte-i-dina-kanslor-en-overlevnadsbok-for-sensitivt-begavade-9789173871525

Denna boken kan jag rekommendera.

Jag fick ofta höra att jag hade borderline men efter att ha läst en del ur denna boken kände jag mig mer normal..