Ranstorp länkar till ett inlägg med rubriken "Forskere romantiserer islam" av Alexandra Irene Larsen i VG där Larsen beskriver hur forskningen kring Mellanöstern i Väst formats av vänstervridna kulturrelativister som romantiserar islamism och extremism. I det här stycket kommer Larsen till pudelns kärna.
Jag känner igen det här oerhört väl från forskningssammanhang i Sverige. Det är underförstått att de som forskar och producerar facklitteratur om MENA är vänster och islamistapologeter. Lena Andersson har beskrivit samma företeelse i Sverige.
Om forskningen här hade varit mer neutralt granskande skulle t.ex. skillnaden mellan islamister och sekulära muslimer vara självklar även för oss och de flesta skulle också känna till islamisternas kritiker inom det politiska livet i MENA. När jag studerade för lärare från regionen var det här självklarheter. Det var t.ex. först när jag studerade för en kvinnlig obeslöjad professor från ett arabiskt land som jag fick inblick i hur slöjan som plagg används politiskt. För dessa lärare var inte heller Muslimska brödraskapets internationella nätverk en konspirationsteori som det ofta framställs här utan en realitet.
I någon sorts missriktad välvilja har islamistapologeterna i Väst framställt islamisterna som norm och mainstream av rädsla för att verka "islamofoba" och "koloniala" i sitt sätt att resonera. (Två anklagelser som Rashid Musa gärna slänger ur sig.)
Men är man insatt i Mellanösterns historia och utveckling, hur sekulära, socialistiska och islamistiska regimer avlöst varandra, de politiska konflikterna mellan islamisterna och deras motståndare och hur de senare fängslats och avrättats i olika muslimska länder, framstår många svenska mellanösternforskares bidrag som pinsamt vinklade och, som Larsen konstaterar, potentiellt farliga.
Det MB-islamisterna skyr mest av allt är saklig, insatt kritik som den t.ex. Ivar Arpi, Ranstorp, Gudmundson, Nima Dervish, Nalin Pekgül, Hanna Gadban m.fl. levererar. Det blir tydligt när islamisterna aldrig polisanmäler de påstådda attackerna och islamofobiska trakasserierna, de gynnar ju enbart islamisterna sak och genererar mer bidrag, men däremot gärna misskrediterar, startar upprop, skriver nedsättande debattinlägg och nu senast polisanmäler debattörer som fokuserar på sakfrågor där islamisternas dolda agenda blir uppenbar.
Jag citerar MB-experten Lorenzo Vidino igen:
Citat:
Mange av fordommene som preger Midtøsten-studier er en direkte arv fra Edvard Said og hans sinte bok Orientalisme (1978). Med sitt sterke engasjement for palestinerne, klarte ikke Said å holde sitt politiske og profesjonelle virke atskilt. Det fantes ikke sannheter, bare «narrativer», og fakta ble redusert til det enhver vil gjøre ut av dem. Man skulle ikke kritisere «de andre». Det var ens egen kultur som skulle dekonstrueres og tas et oppgjør med, mens andres kulturer og tradisjoner skulle forstås og bevares.
http://www.vg.no/nyheter/meninger/fo...am/a/10119705/
http://www.vg.no/nyheter/meninger/fo...am/a/10119705/
Jag känner igen det här oerhört väl från forskningssammanhang i Sverige. Det är underförstått att de som forskar och producerar facklitteratur om MENA är vänster och islamistapologeter. Lena Andersson har beskrivit samma företeelse i Sverige.
Citat:
Det är egentligen inget nytt för den kritiskt tänkande men det som slog mig när jag läste Larsens inlägg, där hon bl.a. tar upp Mattias Gardell som skräckexempel, är att dessa forskare bidrar till synen på islamism som global och tidlös i Väst, samma bild som nu används av de element som vill hetsa mot muslimer generellt.
Dessa postkolonialt orienterade kritiker har noga studerat sin Edward Said och hans bok ”Orientalism” från 1978. Sedan har de av någon anledning dragit den homeopatiska slutsatsen att orientalism botas med orientalism. Exotisering, objektifiering och passivisering av ”främlingen”, det som Edward Said skarpsinnigt identifierade och gjorde upp med, motverkas tydligen bäst genom att behandla ”främlingen” som så annorlunda, enhetlig och oförmögen att man inte ska granska hans handlingar och läror, utan bara den vita människans.
http://www.dn.se/ledare/kolumner/feminism-som-rasism/
http://www.dn.se/ledare/kolumner/feminism-som-rasism/
Om forskningen här hade varit mer neutralt granskande skulle t.ex. skillnaden mellan islamister och sekulära muslimer vara självklar även för oss och de flesta skulle också känna till islamisternas kritiker inom det politiska livet i MENA. När jag studerade för lärare från regionen var det här självklarheter. Det var t.ex. först när jag studerade för en kvinnlig obeslöjad professor från ett arabiskt land som jag fick inblick i hur slöjan som plagg används politiskt. För dessa lärare var inte heller Muslimska brödraskapets internationella nätverk en konspirationsteori som det ofta framställs här utan en realitet.
I någon sorts missriktad välvilja har islamistapologeterna i Väst framställt islamisterna som norm och mainstream av rädsla för att verka "islamofoba" och "koloniala" i sitt sätt att resonera. (Två anklagelser som Rashid Musa gärna slänger ur sig.)
Men är man insatt i Mellanösterns historia och utveckling, hur sekulära, socialistiska och islamistiska regimer avlöst varandra, de politiska konflikterna mellan islamisterna och deras motståndare och hur de senare fängslats och avrättats i olika muslimska länder, framstår många svenska mellanösternforskares bidrag som pinsamt vinklade och, som Larsen konstaterar, potentiellt farliga.
Citat:
Läget i Väst är egentligen idealiskt för MB-islamisterna. De är i de närmaste fredade från granskning p.g.a. kulturrelativismen medan hetsen mot muslimer ofta bygger på den onyanserade bild medier och forskare reproducerar i Väst.
Dette er en dyster avsporing av vestlig akademisk ånd, med potensielt farlige konsekvenser i møte med en fremvoksende totalitær islamisme.
http://www.vg.no/nyheter/meninger/fo...am/a/10119705/
http://www.vg.no/nyheter/meninger/fo...am/a/10119705/
Det MB-islamisterna skyr mest av allt är saklig, insatt kritik som den t.ex. Ivar Arpi, Ranstorp, Gudmundson, Nima Dervish, Nalin Pekgül, Hanna Gadban m.fl. levererar. Det blir tydligt när islamisterna aldrig polisanmäler de påstådda attackerna och islamofobiska trakasserierna, de gynnar ju enbart islamisterna sak och genererar mer bidrag, men däremot gärna misskrediterar, startar upprop, skriver nedsättande debattinlägg och nu senast polisanmäler debattörer som fokuserar på sakfrågor där islamisternas dolda agenda blir uppenbar.
Jag citerar MB-experten Lorenzo Vidino igen:
Citat:
Det som kommer att fälla islamisterna är inte hets mot muslimer, som de älskar ett exponera och gråta ut över hos Ullenhag och Arvsfonden, utan kritiska granskningar av deras eget konkreta agerande och belagda allinaser. Att Arpi blir polisanmäld bekräftar enbart att han är på rätt spår.
Any criticism of Muslim Brotherhood-linked organizations is followed by outcries of racism and anti-Muslim persecution. Journalists who are not frightened by these appellatives are swamped with baseless and unsuccessful but expensive lawsuits.
http://www.meforum.org/687/the-musli...uest-of-europe
http://www.meforum.org/687/the-musli...uest-of-europe
