Använda utländska ord för att uttrycka känslor inför andra - vad säger detta om oss?

"I love you".

Betyder det helt enkelt att vi svenskar är lite omogna på ett löjeväckande sätt? Bra på att skapa välstånd, men lite störda känslomässigt?

"I love you" används väl i regel som uttryck av personer i tonåren. Har då aldrig hört någon vuxen använda sig av uttrycket med meningen att de älskar den tilltalade.

Tycker snarare att faktumet att utländska (engelska) låneord och fraser i så stor utsträckning ändå används i vanliga samtal mellan människor kan kopplas till amerikaniseringen av samhället. En konsekvens av den amerikanska kultur i form av filmer, musik, tv-kanaler etc som gjorts tillgängligt för folket i decennium. Något som de flesta även har tagit till sig med öppna armar. T.o.m den fjantiga ghettokulturen från amerika har ju fått starkt fäste, inte minst hos förortsbefolkningen.

Men att det skulle tyda på någon form av känslostörning tror jag inte, även om svenskar i gemen är ganska sparsamma med känsloutbrott.

Nej, det betyder bara att språket förändras och tar intryck av andra språk. Inget nytt fenomen alltså. Just nu är engelskan en del av de flesta svenskars vardag, så det är naturligt att vi tar över ord och uttryck.

Vi lånar ju definitivt en hel del från engelskan i allmänhet. Jag lånar en hel del från engelskan.

Grejen är att vi oftare söker efter ord som är mindre "nakna", det vill säga utländska, det när det gäller att uttrycka känslor inför andra.

Ett annat exempel är att "sexig" har ersatts av "het". När även "het" börjar kännas för svenskt så byter vi ut det ännu en gång. Vilket typ är den resa som ordet "sexig" gjort, skulle man kunna säga...

Handlar nog om att man hör frasen oftare än den svenska varianten.
Tycker själv att det engelska ordet love låter mildare än det svenska älskar, vilket så klart är trams då betydelsen är densamma.
Använder själv svenska ord så långt det är möjligt, då det känns naturligare och mindre konstlat för mig.

Personligen "stör" jag mig mest på användandet av R.I.P(Rest In Peace) som de flesta ungdomar verkar föredra framför vila i frid.

Om ni gillar detta inlägg ser jag gärna att jag får beröm framför cred

Av bara farten förser du tråden med ytterligare två exempel där känslorna *jag beklagar sorgen* och *jag gillar det du just gjorde* uttrycks med utländska helst engelska ord!

Jo, vi är omogna. Hur man uttrycker känslor lär vi oss av amerikaner på tv.

Jag har själv filosoferat lite om detta med att uttrycka känslor på främmande språk, fast från perspektivet svordomar. Engelska svordomar som "fuck" och "shit" till exempel ses ju i Amerika som mycket vulgära, medan svenskar använder de som småsvordomar.
Det främmande språket är lösare kopplat till personligheten och de egna känslorna, och man kan därför lättare uttrycka känslofyllda saker utan att ta fram känslorna lika mycket.
Ibland har jag kunnat prata med någon på engelska om saker som jag haft svårt att få fram på svenska, då det inte känns lika mycket "på allvar".
Min sambo berättade att hon och hennes ex pratade "bäbisspråk" ibland när de grälade, vilket jag ser som en annan manifestering av samma fenomen.

Sen är vi ju som nämnt påverkade av amerikaniseringen, och engelskan är en stor del av våran vardag, så det är språket man tyr till först. Ungdomar i synnerhet vill gärna distansera sig från föräldragenerationen, och alla uttryck som de äldre använder anses gärna gammalmodiga och ersätts med andra lämpliga. Det är på det viset slanguttryck hela tiden tillkommer och förnyas - så fort användarna av uttrycket hamnar i föräldragenerationen, gör nästa generations ungdomar uppror mot det.

Jag är uppvuxen med svenskt språk i hemmet, men norska bland vännerna under största delen av barn- och ungdomsåren. Båda språk är ungefär lika flytande, men hag känner att norskan är lite mer intimt kopplat till Jaget och känslorna ändå.

Vi tar till och med genvägar via det mindre personliga när vi ska be om ursäkt: "Sorry".