KBT - uteblir då ny diagnos?

Jag är diagnostiserad med IPS (även kallad Borderline personlighetsstörning) sedan några år tillbaka. Jag har gjort bra framsteg med hjälp av KBT och gå regelbundet hos en för den sortens terapi.

Sist jag tog mediciner var för tre år sedan, då jag var satt på Lyrica och Lamotrigin. Lamotriginet fungerade relativt bra, blev väldigt uppåt första veckorna. Men båda samtidigt gav mig väldigt påfrestande biverkningar.

För några år sedan gick jag även hos en läkare på psykiatrin i och med medicineringen. Denna läkaren gav mig humörpapper eller vad det kallades, där jag skulle skriva i vilket humör jag var på varje dag, osv. Efter ett tag med dessa och med min beskrivning hur jag fungerar och är - så misstänkte hon starkt att jag var en variant av bipolär. Denna misstanke fortsatte och till sist kallade hon min syster och pappa till möte där hon frågade dem kring hur dem uppfattar mig. Och deras svar var väldigt snälla och försiktiga. Efter det mötet så sa hon att jag inte är bipolär - utifrån vad min familj hade berättat.

Något år senare fick jag veta att de behandlade mig för borderline (sen långt tidigare, redan innan pratet om bipolär) och att de fortfarande har misstankar om bipoläritet men att de ville hålla det avvaktande tills jag blir äldre (jag var då 24 tror jag).

Därefter slutade jag gå dit för jag trodde att jag ej behövde, så jag slutade tvärt med medicinerna, terapin, all kontakt. Slutade även mitt jobb och min utbildning i samma veva och isolerade mig under hösten /vintern som kom.


För ett år sedan beslutade jag mig för att uppta min kontakt med samma KBT-kvinna och har gått där sen dess -allt går jätte bra. Däremot har läkaren jag gick hos slutat och den nya har jag endast träffat i detta samband en gång - där jag berättade att jag ej vill ta medicin förrän jag verkligen måste.

Vad jag nu undrar är - om jag bara fortsätter i min KBT - kommer jag någonsin få en annan diagnos? Jag menar, om jag kanske är bipolär (typ 2) så kanske de aldrig diagnostiserar det för jag bara går hos KBT?

Förlåt om detta blev lite luddigt, men det är något jag har funderat på länge och tänkte att ni kanske förstår hur det fungerar inom psykiatrin bättre.

Spelar det egentligen någon roll vad du har och inte har? försök må bättre bara (Har också borderline)

Allt är relativt, och för mig är det viktigt.

Min erfarenhet inom området är helt enkelt att det är olika från psykiatrimottagning till psykiatrimottagning. De jobbar olika. Bästa du kan göra är att fråga den kbt-kvinna du träffar om hur det funkar där.

om du redan har en fungerande behandling känns det ganska oviktigt med diagnos tycker jag. diagnoser sätts för att man ska kunna hitta bästa möjliga behandling. och en bipolärdiagnos gynnar dig inte på något vis.

Min behandling tar endast beteende och tänk, och trauma - det hjälper inte med mina längre "perioder" av ner och längre "perioder" av upp och allt som kommer därtill.

Squie: Okej, ska göra det vid något tillfälle när jag tagit mod till mig. Tack.

neonbodystyle: Kan även tillägga att en borderline-diagnos gynnar mig inte heller. Om jag däremot får rätt diagnos tillagd eller ändrad, så tror jag att jag kommer få ännu bättre förutsättning att få vara någorlunda balanserad.

Mod, det har du. Innerst inne där finns det massor av mod.

Jag har varit sjuk och fick KBT. Min diagnos ändrades under resans gång. Det var aldrig tal om att jag skulle avsluta terapin. O ärligt så spelar det ju ingen roll vad exakt det står på pappret, så sätt, du mår ju som du gör oavsett.

Jag tror att det är ganska medvetet att man försöker styra det bort från diagnostik mot mer mot behandling. Det är bra. Får man diagnos "bipolär typ 2" blir man bara sittande på internetforum, upptäcker nya fel hos sig själv och faller djupare ner i sjukrollen. Många som får den diagnosen går igenom en process där de anhöriga och patient till slut måste sluta prata om sjukdomen eftersom det blir en fix idé. Bråken och turerna runt sjukdomen blir en grej som i sin tur triggar igång hypomanier och depressioner. Bättre att leva ett lugnt liv och inte prata så mycket om det helt enkelt. Gemensamt för personer med borderline/bipolär är ändå att dom är ultrakänsliga personer som inte fixar kritik och bör leva liv utan en massa jobbiga påfrestningar. Det är inte rocket science. Man kan prova ut något stämningsstabiliserande som funkar osv.
Skillnad är det om man misstänker bipolär typ 1, för då kan man ju behöva sjukhusvård och så.

Jag gjorde tydligt ett misstag av att fråga om detta här.

Hur tänker du nu?

Misstag, hur?