Feminister vill att kvinnan är svag och endast formad i en enda mall

Det är nu tydligt efter svaren i den andra tråden att det absolut viktigaste för feminister är att alla kvinnor är på exakt samma mentala nivå där riktiga kvinnor som inte anser att feminismen är lösningen för just dem.


Min flickvän är en individ och det hatas över allt av de flesta tjejer, visserligen är hon både lång och vacker och visst kan det spela in men jag har märkt det att feminister överlag har problem att förstå att många kvinnor inte vill att de skall föra någon jävla kamp å alla kvinnors vägnar.

Så kära feminister varför vill den större majoriteten av er att kvinnor inte skall få bejaka sin individualism och frihet? Det är som att ni är hotade av alla andra arketyper av kvinnor och kvinnlighet, det är fult för er att vara en kvinna.

Feminism är den demon som stjäl ett antal kvinnors sinnesnärvaro, och lämnar dom bittra, icke-omtyckta och barnlösa med en jävla ångest. Att denna demon drar med oskyldiga kvinnor och en försvinnande mängd ryggradslösa män är ännu värre.

Det är en rörelse, en sekt. Det handlar om att dra med så många som möjligt mot en gemensam, påhittad och överdriven fiende. Män.

Femismen har kapats av vänstern, så vi får med hela bagaget om strukturer och kollektiv.

Om din partner inte är vänster och inte känner sig förtryckt kommer femisterna mobba henne.

Feminismen har alltid hört till marxismen.

Bara för att din tjej eller hennes kompisar inte håller med feminister betyder inte det att de har fel

Om ni är färdiga med att runka av varandra nu kan jag svara på din fråga: Självklart ska alla få bejaka sin frihet. Kvinna som man.

Jag kallar mig feminist för jag ser mitt övertag i samhället som man och tycker inte att det borde vara så.

Svårare än så är det faktiskt inte.

Intressant. Hur uttrycker sig detta övertag konkret i Sverige?

Jag märker då inget av det. Var är alla dessa förmåner vi män har? Jag har då inte fått ta del av dom.

Tja, var ska jag börja. Jag upplever att jag som man, och även andra män, tas mer seriöst än kvinnor i yrkeslivet. Jag upplever att man lyssnar på vad jag säger i större utsträckning utan att för den sakens skulle bedöma huruvida jag är påsättningsbar eller inte. Jag tror jag skulle bli ganska less att alltid ha det hängandes över mig.

Jag upplever att jag tillåts att ta mer plats, och att kvinnor som försöker ta plats upplevs som störande, hetsiga, hysteriska människor. Jag ses däremot som en social snubbe som gillar att ta för sig.

Jag har blivit befodrad en gång (av en man) trots att det helt uppenbart fanns en kvinna som var mer lämplig för jobbet.

Jag har i 9 fall av 10 haft manliga chefer.

Om jag sitter med ett gäng killar och en kvinna på TV pratar om den nya tekniken för effektivt jetbränsle börjar många prata om hur snygg/ful hon är. Sitter jag med ett gäng tjejer och ser på en man som pratar om detsamma lyssnar alla (förutsatt att de är intresserade).

Och så vidare. Och så vidare. Och. så. vidare.

Där har du några exempel. Och jag tycker inte det är så konstigt att du inte kan se dina förmåner. Jag tror att vi är så fullkomligt indoktrinerade sedan barnsben att vi ser dessa mönster som något helt naturligt. Jag började inte tänka i dessa banor förän jag var 25-26 år. Innan var jag precis lika ifrågasättande som du.

Vad som fick mig att börja reflektera över mina fördelar var nog en blandning av massa saker. Jag hoppas att du också kommer dit, för personligen känner jag mig mycket tryggare och nöjdare sen jag började tänka på det här!

Hoj!

Ett litet tillägg:

Jag tror det är ännu svårare för män som kommer från en sämre social bakgrund att se dessa förmåner, även om de enl. mig finns även där om man exempelvis jämför med kvinnor från samma sociala bakgrund.

Jag kan också förstå att många män som knegar på på ett relativt lågbetalt slitigt jobb blir väldigt provocerade av att få höra från media och överallt att de har massa fördelar när de själva mest känner sig utnyttjade. Kanske blev de dumpade av sin tjej el. liknande också. Och när de sedan får höra från olika håll och kanter att det är just dem som är de priviligerade... Då är det nog lätt att börja hitta syndabockar. Kvinnor och invandrare till exempel.

Hur könsfördelningen av chefspositioner ser ut på en arbetsplats är avhängigt vilken arbetsplats det gäller. Personliga erfarenheter säger därför ingenting om hur det ser ut totalt sett så det kan vara bra att läsa på om hur det ser ut generellt innan man drar några slutsatser. Riktigt så snedfördelat som 9/10 manliga chefer är det som tur inte utan drygt 1/3 av alla chefer är kvinnor. Vilket egentligen inte är så konstigt med tanke på att män har dominerat arbetsmarknaden under en längre tid.

http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Foretagande/Naringslivet/Kvinnliga-chefer-per-sektor/

Absolut. Det var ett exempel ur min värld som inte ska förväxlas med riktig statistik så klart. Och håller med dig om att det inte är så konstigt att det ser ut som det gör. Jag vill dock förändra det, och därför kallar jag mig feminist. Som sagt :-)

Så det du vill göra är att könet skall avgöra vilket värde du har som människa och du vill inte se alla människor som individer som förtjänar samma skyldigheter, rättigheter och möjligheter?

Låter som om vi är tillbaka på 1800-talet, fast rollerna är ombytta.