Klassiskt etiskt dilemma i nytt ljus

De flesta verkar överens om att "stjäla en bit bröd för att ge sin familj mat" är rätt. Det funkar från både pliktetiskt och effektetiskt håll. Ganska få brukar fördöma ett stjälande av bröd men de som gör de brukar skuldbelägga den fattige (eget ansvar). Låt säga att vi är överens om att det ÄR rätt att stjäla bröd i detta fall.

Om man tar samma princip och applicerar den på företag, hur tycker ni att principen håller då?

Ex ett litet företag som kämpar för dess överlevnad, är det rätt att detta företag tar till fula knep och gråzoner för juridiska övertramp, för att överleva? Kan man säga att ju större och stabilare ett företag är desto mer ökar dess skyldigheter?

Jag skulle vilja strukturera det såhär;

1. Litet företag som kämpar; Gör vad som krävs för att överleva (Etisk egoist)
2. Medelstort företag i halvkämpande situation; Håll dig inom reglerna, tänk på dig själv först, sen se gärna till andra om tid finns (Rationell egoist)
3. Stort företag, ohotat; Agera med utvecklad etik och mer altruistiskt (Nästan altruism)

Sidofråga; Vilka etiska skolor/filosofer (typ nikomakisk etik eller nåt) skulle förespråka en ovan beskriven typ moral som i grunden säger "Vad du har rätt att göra beror på vilka resurser du har"?

På en rent personlig nivå, verkar det inte rimligt att man agerar likadant? Om jag är fattig gör jag vad som krävs för att överleva. Om jag är rik så ökar mina moraliska ansvar.

Ingen? Får väl fortsätta med tankarna endast i mitt huvud...

Vet inte om jag kan bidra, då mitt intresse aldrig varit etiska diskussioner, men jag kan ta upp ett exempel ifrån hemmavid.

I min lilla hemstad finns det många resturanger. Det är i princip det enda som finns numera då inga affärer eller butiker verkar klara sig i konkurrensen från den närbelägna medelstora staden, som de flesta i hålan där jag bor hellre handlar i. Hur som helst, konkurrensen är hård mellan alla dessa resturanger. För att klara av detta bestämmer sig ägaren till resturang Milano att han måste anställa svart arbetskraft för annars riskerar han gå i konkurs. Strategin fungerar och hen håller sig flytande tack vare att produktionskostanderna för hans tjänster blivit mindre. Resultatet är givetvis att den offentliga sektorn får mindre skattepengar, vilket enligt min mening är moraliskt felaktigt. Det är däremot inte allt utan denna resturang fortsätter att konkurrera med övriga resturanger som inte heller klarar sig jätte galant, men deras ägare vägrar minska produktionskostanderna genom lagbrott och fortsätter kämpa tills den dag då de kursar. Resultatet blir alltså att den vita resturangen går under och den svarta består, eftersom den fria konkurrensen blivit satt ur spel. Den store förloraren är dock stat och kommun och i förlängningen medborgaren.

Därför anser jag inte att det lilla företaget har rätt att göra vad den vill för att överleva. Bristfälliga företag måste tillåtas gå under för att samhället i stort ska kunna utvecklas och medborgarna gynnas både i form av ökade skatteintäkter och bättre service.

Vet inte om jag sade något vettigt, men nu är du alla fall inte ensam här!

Tack för svar!

Min tanke var mer att använda sig av fula knep snarare än att rent upp och ned bryta lagen. Men principen du beskriver är absolut det jag tänker på. Etiken spelar oftast utanför lagens ramar alá "Om jag är moralisk så betyder det att jag följer lagen" och "Om jag är laglydig så behöver det inte betyda inte det att jag är moralisk".

Så jag håller absolut med dig. Man ska hålla sig inom lagens gränser.


Men det vore väldigt intressant om någon kunde peka mig mot en teori av någon etiker som säger att vårt moraliska ansvar ökar med ökade resurser! (Och tvärtom minskar när man är i nöd)

Om lagen i sig skulle vara omoralisk då?
Eller om den åtminstone skulle uppmuntra till omoral?

Jag anser inte att lagen är perfekt. Men nämn gärna ett exempel där lagen visar på/uppmuntrar till omoral så ska jag försöka svara.

Men nu handlar ju inte företagande om överlevnad på samma sätt. Inte på liv och död.

Om ett företag inte får in kapital så att det kan betala sina utgifter och kostnader, vad är det för status på det företaget? Jo, det är döende och tillslut dött. Från perspektivet av ett företag så handlar det om liv och död.

Sen så ska man inte använda människoliv och företagsöverlevnad i direkt jämförelse. Principen delas dock av både företag och människor.

Företaget är ju dock i sin tur uppbyggt av individer som (förmodligen) gjort ett frivilligt val att starta företaget och oftast startar man inte företag för att säkerställa sin personliga överlevnad, utan snarare för att få chansen att hamna i en mer gynnsam ekonomisk ställning.

För övrigt så är Darwins princip ganska passande vad gäller marknad och företagsklimat.

Så du vill säga att... ? Det handlar inte om liv och död för en person när vi diskuterar företag. Det är företagets liv och död.



Kan hålla med till viss del. Företag idag bär ett etiskt ansvar. Detta etiska ansvar omfattas inte av Darwinismen som säger att den starkaste alltid vinner. Företag idag bör vara både starka och snälla. Tänk dig om IKEA skulle säga; "Vi skiter fullständigt i miljön för vi är stora och mäktiga". Skulle inte rimma så bra med det publika anseendet (och därmed försäljningssiffror) eller hur?

Men inte individens. Och just nu försöker du likställa en individs kamp mellan liv och död mellan ett företags kamp mellan liv och död.