Min pappa har varit alkoholist i 40nånting år, varav snart 30 varit med mig i sitt liv. Om det är något jag lärt mig så är det att man inte kan göra nånting, dom kommer göra vad dom vill göra. Min väg var att skära ut honom ur mitt liv, men jag kan inte säga åt dig vad som är rätt för dig.
Jag vet inte om jag kan bidra med så mycket eftersom du fått väldigt många bra svar.
Jag arbetar inom missbruksvården, har en far och mor som varit alkoholister så någon form av insikt har man. Jag arbetar både med anhöriga och med missbrukare. Det är absolut inte ditt fel att din pappa dricker, det är enbart hans eget fel. Din släkt verkar inte vilja se din pappas problem och de skyller allt på dig av den enkla anledningen att det är lättare att skylla på någon annan än att se sitt barn gå ner sig för mycket. Det är din pappa som väljer att dricka, det är hans beslut och ingen annans. Han kommer aldrig kunna sluta att dricka om han själv inte är motiverad till det. Han vill kanske sluta att dricka men det kommer inte att gå om han inte har kraft nog att ta tag i det.
Att ta antabus när man har hjärtproblem blir farligt om man dricker på antabusen, inte annars. Eftersom din pappa inte kan ta antabus på grund av hjärtproblem utgår jag ifrån att han när han tagit det druckit på det. Om han inte druckit på antabus någon gång är det bara en dålig ursäkt från din fars sida. Han använder hjärtproblemen som ursäkt för att slippa ta tag i sina problem och börja med något som faktiskt skulle kunna hjälpa honom. Det är betydligt farligare för hans hjärta att fortsätta supa än vad det är att ta antabus.
Kontakta din kommuns öppenvård för missbruk och be om anhörigstöd, alla kommuner ska erbjuda det.
Börja leva ditt eget liv. Det är svårt men din pappa gör ett aktivt val när han dricker och du kan inte fortsätta leva för honom. Om du backar några steg så kanske han inser vad han håller på med och att risken finns att han förlorar dig.
Vill berätta om en av de allra bästa arbetskamrater som jag någosin har haft. Hon var en så'n som gjorde allting rätt . Kunnig och omtänksam. På arbetet var hon en klippa. Hemma var hon fullblodsalkoholist . Hon drack varje helg . Detta levde hennes två barn med, efter som hon var ensam vårdnadshavare. Lika älskad som hon var på jobbet, lika hatad var hon av en del av sina anhöriga. Eller rättare sagt : av dem som blev hennes anhöriga, tex svärdottern. Sonens barn fick hon inte träffa, det satte svärdottern. Stopp för, efter en fylla för mycket i juletid. Hon hade valet att sluta dricka och få umgås med sina barnbarn.....hon gjorde valet att fortsätta dricka..........Spriten var hennes livskamrat och kärlek. Tack vare den blev hon blind för andras behov. Dock inte på arbetstid. Hennes dotter försvann till USA redan i tonåren och blev heroinmissbrukare och kriminell. Kontakten bröts efter några år och hon oroade sig ständigt för dottern. Äpplet föll inte långt från trädet . På jobbet fick hon medlidande, då bara ett fåtal visste hur det låg till. Hon söp bort sina och barnens besparingar. Vad vill jag då säga med detta ? Jo, jag vill säga att denna kvinna gjorde alkoholen till sin bundsförvant och i och med det fanns det inte plats för någon annan. För det är så det är med spriten : den fräter sönder allting som är värdefullt i alkoholistens liv. Till sist fräter den också sönder levern, tarmarna och hjärnan. Min arbetskamrat dog av en akut blödning i luftstrupen, vid bara 58 års ålder........ Så jävla tragiskt. Men vet du vad ? Hon gjorde sitt val, och hon gjorde det om och om igen.
Min pappa är alkoholist, och har varit det väldigt länge. Mer än 15 år faktiskt. Han har haft sina nyktra stunder, men de har sällan varat längre än några månader innan han har fått återfall igen.
Jag har känt att jag har gjort allt för att han ska bli nykter. I skolan försökte jag till exempel få bra betyg i allt (och lyckades rätt bra). Men det hjälpte inte, för han blev inte ens glad över mina betyg. Än mindre lyckades det få honom nykter (jag var ung, dum och naiv). Jag var länge som en tyst mus som tassade omkring på tå, allt för att slippa störa honom och orsaka ett raseriutbrott. Till slut var jag helt förändrad som en mus, och några vänner hade jag inte. Ville han vara i fred och supa, så lät jag honom göra det. Jag ställde aldrig några krav på honom.
När jag var tretton år så fick jag ansvaret att se till att han tog sina antabustabletter. Senare slutade det med att jag blev hans personliga psykolog. Han gick till mig för att tycka synd om sig själv. Han påstod att han ville ha hjälp men att han inte fick den hjälpen han behövde. Jag frågade vad han behövde för hjälp, men det kunde han inte svara på. Men jag ordnade allt från riktiga psykologer (men han ljög tydligen hejvilt för dem), behandlingshem (han söp så fort som han kom ut därifrån), till familjeterapi och att följa med honom till akutpsyk när det var som värst. Köpte han alkohol så kunde jag hälla ut den. Samt en hel del annat. Vad jag än gjorde så fick jag bara höra att han aldrig fick den hjälpen han behövde, men han kunde aldrig säga vad han behövde ha för hjälp för att han skulle kunna bli nykter.
Jag har länge känt att det har varit mitt fel att han är alkoholist. Att en vuxen person gav mig ansvaret som 13-åring att se till att min pappa tar antabus och håller sig nykter, det har påverkat mig en hel del. Sedan dess har jag känt att det är mitt ansvar och min skyldighet att se till att han är nykter. Men jag har misslyckats, och gjort andra besvikna och arga.
Det senaste året eller så, så har saker och ting förändrats. Jag har fått nog, men håller ändå kontakten med pappa. Problemet är väl att vi ständigt bråkar. Han lyckades till slut hålla sig nykter ett halvår, men har nu börjat dricka igen. Folk skyller det på mig, att jag säger saker som sårar och blir förbannad på honom. Att han dricker på grund av allt och alla, och han att börjar dricka för minsta lilla sak. De påstår att jag ska hålla allt inombords eller ta ut ilskan på någon annan. Lättare sagt än gjort. Men det får mig att känna mig så skyldig till hans missbruk, som om det återigen är mitt fel och att jag borde förändra mig själv.
Har ändå lite frågor:
1) Hur ska man vara när man försöker stötta någon med alkoholmissbruk?
2) Har jag gjort allt fel hittills för att försöka få honom nykter?
3) Är det mitt fel att han började supa igen, då han tydligen börjar dricka för minsta lilla? Det kommer inte från honom, utan det är andra som påstår det.
4) Om jag verkligen inte orkar med honom mer, hans ständiga drickande och återfall, vad tusan gör jag då? För jag vill att han ska vara nykter.
5) Om det nu är mitt fel att han börjar dricka för att jag säger saker som sårar och blir arg och frustrerad emellanåt när han ljuger, manipulerar eller gör något annat som jag inte tycker om (ni kanske vet hur missbrukare är?), vad ska man göra istället?
6) Jag har ingen aning om hur jag ska gå tillväga nu. Har redan försökt med vård och behandling i olika former, och försökt finans där när han har behövt prata. Idag har pappa hjärtproblem, och kan inte ta antabus på grund av det. Samtidigt har han tidigare kunnat dricka, trots antabus. Har även fått det bekräftat att en liten minoritet kan dricka trots att de har antabus i kroppen. Så när jag har tid och energi, vad kan jag göra för att få pappa nykter?
Hej. Du kan aldrig få en alkoholist nykter. Det kan endast en alkoholist själv göra.
Råd honom att ta kontakt med AA i din stad.
Råd honom att skaffa en sponsor där och att han ska göra dom 12 stegen.
Det är värt ett försök. Dom tolv stegen fungerar för alla som faktiskt väljer att fullfölja dom helt och leva i dom.
Det kan du dock inte tvinga honom till, men du kan ju ge honom rådet.
Vilken stad bor du i? Ifall du bor i Stockholm så finns en hel del aa grupper som är bra.
Det finns även stödgrupper för anhöriga.
Alanon tror jag dom heter. Har dock ingen aning om hur bra dom är.
Lycka till. Hoppas verkligen att du kan få frid i sinnet.
Det du går igenom är inte ditt fel på något sätt och det finns inget du kan göra annorlunda för att han sk tillfriskna. Det kan endast han göra. Och det är inte på "hans sätt" han ska tillfriskna.
Ifall han verkligen vill tillfriskna så ska han ta den hjälpen han får och ta till sig den.
Att han inte får "rätt hjälp" är bara en bortförklaring för att slippa ta ansvar för sitt eget handlande. Tror dock att han inte ens fattar att det är vad han håller på med just nu. Det kommer han att förstå när han tillfrisknat.
Idioter som kommer hit och påstår att det är barnens fel om föräldrarna dricker för mycket får gärna motivera varför. Jag har redan dåligt samvete och skuldkänslor över pappas drickande, så ni behöver inte göra det värre genom att komma med grundlösa påståenden.
Många andra har dock kommit med bra förslag och tips. Problemet är att det inte är så lätt för mig att fokusera på mig själv och mitt eget mående. Jag vet att jag kommer må dåligt så länge pappa har ett alkoholmissbruk. Oavsett om jag har kontakt med honom eller inte. Säger jag dessutom upp kontakten så kommer jag garanterat få familjen/släkten på mig som kommer anse att jag är kallhjärtad och hård.
Tro mig. Mina farföräldrar sade till och med upp kontakten och under flera år hade vi ingen kontakt alls. Om jag sprang på dem på stan till exempelvis, så låtsades de som om de inte känner mig alls. De kunde inte ens hälsa. Träffade dem i alla fall nyligen, och farfar drog upp det där med antabus (igen! Han har en naiv tro på antabus och tror att det löser alla problem). Slutade med ett rejält bråk då jag inte höll med dem, så de har återigen sagt upp kontakten. Så att säga upp kontakten eller inte göra som andra vill när det gäller behandling, så kommer det leda till konflikter. Min familj resonerar ungefär likadant, och vi har redan en ansträngd relation. Delvis på grund av pappa. Så säger jag upp kontakten med honom så säger jag upp kontakten med andra i samma veva. Dessutom kommer jag alltid behöva oroa mig för honom, och aldrig riktigt veta hur han har det eller veta om han återigen är farligt nära alkoholförgiftning. För han klarar inte av att dricka små mängder, han måste dricka stora mängder för att ens bli full och kommer lätt upp i en hög promillehalt.
Så jag antar att han ska behöva vara nykter ett längre tag, och återfallsrisken ska vara låg, innan jag kan släppa taget och må bra. Lär väl aldrig hända, antar jag. Men folk påstår att missbrukare behöver hjälp av sina anhöriga för att kunna bli kvitt sina problem, så det är väl därför som jag har kämpat så länge och försöka hjälpa pappa även om han inte vill ha hjälp. För han kommer bara isolera sig i huset (han bor själv i huset sedan mina föräldrar skildes), om ingen orkar finnas där för honom, och isolering och ensamhet lär knappast hjälpa honom att bli nykter.
Familjen och släkten framförallt. Det var min farfar som på något vis fick tag på antabustabletterna för länge sedan, och bad mig se till att pappa tog dem. Då var jag 13 år. Eftersom jag bodde med pappa (eller ja, båda föräldrarna) då, så var det lättast att be mig se till att han verkligen tog tabletterna. Speciellt då min pappa undvek sin egen far (min farfar). Jag vet att farfar var på mig för ett tag sedan angående antabustabletterna och visade till och med upp en burk med det. Fast jag förstår fortfarande inte varför, då pappa inte får äta antabus pga hjärtproblem. Men det har varit han som varit mest arg och besviken över att pappa inte tog antabus.
Sedan är det mina syskon och min mamma som tycker att jag ska sluta bråka med min pappa. När jag träffar honom så har jag aldrig avsikten att bli arg eller börja bråka. Oftast går det bra ändå. Men det förekommer att jag blir arg när han ljuger för mig, att han vill utnyttja mig under en hel helg genom att jag ska passa hans hund så att han kan supa eller göra vad han vill (och aldrig att jag passar hunden om pappa har en dålig ursäkt). Eller om jag anser att han behandlar mig illa på annat sätt. Då kan jag bli arg och frustrerad, och beroende på hur han reagerar då så kan det leda till bråk. Speciellt då han har en förmåga att aldrig lyssna på vad jag säger. I första hand är det mina syskon som anser att det är mitt fel om pappa väljer att supa i det läget, för han är inte stabil nog att hantera om man blir arg och säger saker som kan såra honom.
Misstänkte det... fast jag trodde på farmor framför allt.
Inte för jag tycker att man skylla på alkoholisternas föräldrar heller. Det finns säkert de som haft en underbar eller åtminstone helt OK barndom som fastnar i missbruk.
Men, OM det nu är någon som kunnat påverka hur han har blivit så är det ju snarare hans föräldrar än hans barn. Har du tvingat honom att supa då du var ett spädbarn? Innan du var född? NEJ tvärtom - ni barn har inte valt familj att födas i, men han har valt att dricka och därigenom skadat er, som han satt till världen. Han hade ett val - du hade inte ett val.
Hans föräldrar klarade inte att hjälpa honom, din mamma klarade inte att hjälpa honom, professionella läkare och psykologer klarade inte att hjälpa honom, han klarade inte (hittills) att hjälpa sig själv. Hur i helvete kan de lägga den bördan på dig?
Vet du vad det är? De vill inte kännas vid sin egen skuld (jag säger inte att de har skuld för att han blev alkoholist, men de känner den). De försöker lägga sin egen skuld på dig, de svinen! För djävligt.
Men jag förstår att det är ett helvete för oron och skuldkänslorna finns kvar, även om man intellektuellt vet att det inte är ens eget fel. Men, till att börja med så inse i tanken att det är inte din skuld eller ditt ansvar.
Om du får lite distans och kanske hjälp att hantera det så kan du kanske slippa lite av bråken. Men det är inte konstigt om du är arg efter alla lögner, svek, oron som han utsätter dig för. Maktlösheten och hopplösheten.
Du måste få tänka på dig själv också. Vill de att du ska gå ner dig också på kuppen?
Ta hand om dig själv nu.
EDIT: skriv ut våra svar och ge till dem kanske?
__________________
Senast redigerad av TigerKid 2013-08-04 kl. 22:58.
Självömkan är en del av sjukdomen alkoholism. Värre är då att omgivningen försöker skuldbelägga dig. Be dem dra åt helvete - kanske lättare sagt än gjort MEN...så länge man inte blir itvingad alkohol så är det verkligen ens eget problem.
Oavsett vilka drogproblem man har så kan man inte begära att släkt och vänner ska finna sig i att ta hand om en jättebaby. Det finns hjälp att få och AA är en av de bästa. Nyktra alkoholister kan vara nog så tuffa och de jag känner kör inte med några snyftare.
En god vän till mig som dock var heroinist, fick ett ultimatum av sin bror: (ungefärligt) Jag älskar dig men vägrar att ha med dig att göra när du kommer i det här skicket, Den egoistiska och trista person du är som drogad kommer jag aldrig att sakna, men du är välkommen när du är drogfr- den personen saknar jag redan nu".
Han sa till mig att det faktiskt var det som till slut fick honom att lägga ned heroinet. Du ska bara inte ångra dig efter två veckor för det kan ta tid innan han kommer till skott.
Du har ett eget liv och egna problem, tala om det för honom. Det finns inget som är så kontraproduktivt som att dalta och snyfta med när en alkis tycker synd om sig själv. Han kommer då aldrig att förstå att problemet ligger hos honom och att han faktiskt snyltar på omgivningen då han begär att andra ska torka honom i röven.
Kort sagt, tala om att du älskar och saknar din nyktra pappa som uppför sig som en vuxen men att den nersupne parasiten icke är välkommen. Det låter hårt men det är faktiskt enda sättet.Han måste lära sig att vända fyllångesten inåt.
Du verkar vara en oerhört omtänksam människa och om du gör som jag skriver så kommer han själv att förstå det och då kan du få en riktig pappa igen. Håll ut men var stenhård!
PS. Gå för allt i världen inte på någon utpressning. Självmordshot och annat förpassas till skräpkorgen. Basta!
En hälsning från en som har stora erfarenheter av samma problem som dig!
Min pappa är alkoholist, och har varit det väldigt länge. Mer än 15 år faktiskt. Han har haft sina nyktra stunder, men de har sällan varat längre än några månader innan han har fått återfall igen.
Jag har känt att jag har gjort allt för att han ska bli nykter. I skolan försökte jag till exempel få bra betyg i allt (och lyckades rätt bra). Men det hjälpte inte, för han blev inte ens glad över mina betyg. Än mindre lyckades det få honom nykter (jag var ung, dum och naiv). Jag var länge som en tyst mus som tassade omkring på tå, allt för att slippa störa honom och orsaka ett raseriutbrott. Till slut var jag helt förändrad som en mus, och några vänner hade jag inte. Ville han vara i fred och supa, så lät jag honom göra det. Jag ställde aldrig några krav på honom.
När jag var tretton år så fick jag ansvaret att se till att han tog sina antabustabletter. Senare slutade det med att jag blev hans personliga psykolog. Han gick till mig för att tycka synd om sig själv. Han påstod att han ville ha hjälp men att han inte fick den hjälpen han behövde. Jag frågade vad han behövde för hjälp, men det kunde han inte svara på. Men jag ordnade allt från riktiga psykologer (men han ljög tydligen hejvilt för dem), behandlingshem (han söp så fort som han kom ut därifrån), till familjeterapi och att följa med honom till akutpsyk när det var som värst. Köpte han alkohol så kunde jag hälla ut den. Samt en hel del annat. Vad jag än gjorde så fick jag bara höra att han aldrig fick den hjälpen han behövde, men han kunde aldrig säga vad han behövde ha för hjälp för att han skulle kunna bli nykter.
Jag har länge känt att det har varit mitt fel att han är alkoholist. Att en vuxen person gav mig ansvaret som 13-åring att se till att min pappa tar antabus och håller sig nykter, det har påverkat mig en hel del. Sedan dess har jag känt att det är mitt ansvar och min skyldighet att se till att han är nykter. Men jag har misslyckats, och gjort andra besvikna och arga.
Det senaste året eller så, så har saker och ting förändrats. Jag har fått nog, men håller ändå kontakten med pappa. Problemet är väl att vi ständigt bråkar. Han lyckades till slut hålla sig nykter ett halvår, men har nu börjat dricka igen. Folk skyller det på mig, att jag säger saker som sårar och blir förbannad på honom. Att han dricker på grund av allt och alla, och han att börjar dricka för minsta lilla sak. De påstår att jag ska hålla allt inombords eller ta ut ilskan på någon annan. Lättare sagt än gjort. Men det får mig att känna mig så skyldig till hans missbruk, som om det återigen är mitt fel och att jag borde förändra mig själv.
Har ändå lite frågor:
1) Hur ska man vara när man försöker stötta någon med alkoholmissbruk?
Jag tror att man måste vara väldigt strikt och hård för att bota någon som är så pass beroende och egocentrisk som din far verkar vara.
2) Har jag gjort allt fel hittills för att försöka få honom nykter?
Nej, du borde inte ens behöva sitta i den sitsen. Det är verkligen synd att du fick en riktig barnrumpa till farsa .
3) Är det mitt fel att han började supa igen, då han tydligen börjar dricka för minsta lilla? Det kommer inte från honom, utan det är andra som påstår det.
Herregud det är inte ditt fel. Din farsa försöker leta ursäkter till att få supa. Uppenbarligen ljög han till och med för psykologerna och har redan börjat dricka direkt efter behandlingshem? Han vill uppenbarligen inte sluta själv och lägger i från sig ansvaret. Istället fick du som ett barn ta ansvar över din pappa, det är enligt min åsikt inte en pappa att ödsla sin tid på. I din text fick jag känslan att han aldrig stöttat dig, varför skulle du då stötta honom?
4) Om jag verkligen inte orkar med honom mer, hans ständiga drickande och återfall, vad tusan gör jag då? För jag vill att han ska vara nykter.
Du ger honom ett ultimatum där han får välja spriten eller att behålla kontakten med dig. Han verkar riktigt självisk.
6) Jag har ingen aning om hur jag ska gå tillväga nu. Har redan försökt med vård och behandling i olika former, och försökt finans där när han har behövt prata. Idag har pappa hjärtproblem, och kan inte ta antabus på grund av det. Samtidigt har han tidigare kunnat dricka, trots antabus. Har även fått det bekräftat att en liten minoritet kan dricka trots att de har antabus i kroppen. Så när jag har tid och energi, vad kan jag göra för att få pappa nykter?
Du kan inte göra någonting. Din pappa är den ende som har makten över det. Du kan ge han stöd men som det låter på din far så vill han inte sluta själv.
Det största problemet för mig var självfallet att personen förstörde för sig själv, men även att JAG tog så sjukt mycket psykiskt stryk så det inte fanns. Jag var ständigt arg, orolig, ledsen och kunde inte fokusera på mina arbetsuppgifter under den mest hektiska perioden. Gick så långt att jag ständigt hade magkramp och illamående.
En dag efter ständigt mycket kämpande för personen så sa jag till mig själv att det räcker!
Flyttade till min egna lägenhet, sa upp kontakten och mådde genast så otroligt mycket bättre!
Detta fick personen tillslut att förstå och lägga in sig på ett behandlingshem som personen stannade en längre period på och även går efterbehandling hos.
Även fast det är ens familj så måste man tillslut tänka på sig själv, vilket kan tyckas är otroligt känslolöst för någon som inte har varit med om det men det är verkligen det som oftast krävs!
Sedan självfallet är det inte ditt fel! Det är personen i frågas missbruk och svaghet som har satt han i den situationen han är i. Du är en otroligt duktig människa som har pallat så länge som du har gjort!
p.s Fy helvete vad jag hatar Sveriges socialmyndighet efter min erfarenhet. Sista svaret jag fick utav dom var"Din familjemedlem måste i storsätt vara död p.g.a alkohol innan vi kan utföra en LVM". Detta Var efter hen hade varit inne på sjukhuset med över 5+ i promille(3H+ efter intag).
Sjukt nice myndighet att ge ett sådant svar till en 21årig kille som tog hand om en lillasyster, stort hus och hade precis börjat ett nytt jobb.
Din historia är skrämmande lik min historia och andra "missbrukarbarns" historia.
Jag var själv som du, gjorde allt för att pappa skulle bli glad, hålla sej glad.
Tassade på tå runt honom och mer eller mindre gjorde allt han bad mej om.
Fram tills för ett par år sen skyllde jag detta på mej själv, att jag inte bodde hos honom, att jag inte vakade varje steg han tog för att försöka få honom att inte dricka, att jag inte tvingade i honom sin Antabus. Jag höll alltid mina löften, men hans bröt alltid sina. Till slut så insåg jag att detta är inte det liv jag vill leva, jag kan inte leva mitt liv efter vad han gör, vill eller inte vill.
Jag har tagit ett steg tillbaka från min far, jag vill inte prata med honom när han är full, jag lägger på luren direkt fall han är påverkad. Han brukar skylla på mej och min syster, att det är vårat fel att han dricker, att vi inte hjälper honom. Vi gör ALLT vi kan, men det största steget måste han ju ta själv, det stora steget att bli nykter.
Han mår dåligt, men precis som din pappa så ljuger han för psykologer och de som har utbildning att hjälpa honom. Det är fruktansvärt att veta att veta att ens pappa mår dåligt, men det jag gör är att jag finns där för honom. Han håller sej nykter när vi kommer och hälsar på, vi hittar på saker tillsammans. Jag tror att min far kommer att supa sej själv till döds, eller lyckas skada sej/somna utomhus i alldeles för många minus.
1) Hur ska man vara när man försöker stötta någon med alkoholmissbruk?
Det är kanske du som behöver hjälp, jag hade jättemycket ångest för nåt år sen och då var på Navet och pratade med en som hade hand om de som är anhöriga till någon som dricker. De är jättebra och dömer definitivt ingen, det är en sjukdom. De ger en råd hur man kan hjälpa sej själv samtidigt som sin missbrukande förälder.
2) Har jag gjort allt fel hittills för att försöka få honom nykter?
Du kan aldrig göra fel, du har gjort alla rätt, det enda som du skulle gjort är tänkt på dej själv. Det är något du måste göra! Fokusera på dej och ditt eget liv.
3) Är det mitt fel att han började supa igen, då han tydligen börjar dricka för minsta lilla? Det kommer inte från honom, utan det är andra som påstår det.
Det är verkligen inte ditt fel, han har ett eget ansvar, han är vuxen och det är egentligen han som ska råda dej här i livet, INTE tvärtom. Hur kan någon utomstående ens ha mage att säga något sådant, de borde skämmas ihjäl. Det är ju fruktansvärt, det är fan ingen som har rätt att döma dej, de borde istället stå bakom dej!
4) Om jag verkligen inte orkar med honom mer, hans ständiga drickande och återfall, vad tusan gör jag då? För jag vill att han ska vara nykter.
Ta ett steg tillbaka, tänk på dej själv, vi vill alla vårat bästa för dom vi älskar så högt. Men du kan inte hjälpa, det är bara han själv som kan göra det.
5) Om det nu är mitt fel att han börjar dricka för att jag säger saker som sårar och blir arg och frustrerad emellanåt när han ljuger, manipulerar eller gör något annat som jag inte tycker om (ni kanske vet hur missbrukare är?), vad ska man göra istället?
Bara var ärlig, det spelar ingen roll om man ris eller ros. Allt är fel i en missbrukares öron. Det är sjukdomen som gör dom manipulativa,
6) Jag har ingen aning om hur jag ska gå tillväga nu. Har redan försökt med vård och behandling i olika former, och försökt finans där när han har behövt prata. Idag har pappa hjärtproblem, och kan inte ta antabus på grund av det. Samtidigt har han tidigare kunnat dricka, trots antabus. Har även fått det bekräftat att en liten minoritet kan dricka trots att de har antabus i kroppen. Så när jag har tid och energi, vad kan jag göra för att få pappa nykter?
Det är bara han själv, som kan göra något! Du kan inte servera honom allt i livet, för då ger du ditt liv och din energi åt någon som inte är tacksam över det.
Min farsa är nykter alkoholist (ca 15år nykter) och sista återfallet han tog så slog han min lillebror och sin sambo och polisen kom och tog han. Sedan fortsatte han supa och hade mage att ringa till mig titt som tätt och förklara att det var ju så synd om honom det var alla andras fel och han var ju sjukskriven för en jättemystisk sjukdom osv.
Han ringde några gånger sen insåg jag att han var en energitjuv och att jag inte kunde hjälpa honom och sa helt enkelt upp kontakten med han.
Vi ansvarar alla för våra egna liv och vårt eget välmående.
Du är en mesig idiot om du inte inser detta. Din jävla dörrmatta. Skit i vad dina idiotiska släktingar anser.
Det är inte ditt fel! Och alla de där idioterna som påstår att det är det, är de dumma i huvudet? Har de ens fattat att du har försökt ta hand om honom sedan du var ett litet barn!? Och vad fan har dom gjort för att få det bättre, om det var du som fixade alla psykologer etc?
Jag tycker att det är jättesynd om din pappa, men innan du kan fixa honom måste du få alla idioter omkring dig att förstå. Om inte annat får väl de ta ansvar för att frisknar till så får de se hur lätt det är! Be dem bo hos honom tex. Är allmänt bitter idag så jag kanske inte hjälper men folk som de runt omkring dig, det finns nästan inget värre. Försök hjälpa honom men låt honom inte ta din energi och glädje. Du måste se till att du har det bra och kommer klara dig innan du hjälper honom.
.
