Är det nån som verkligen mår bra på riktigt?

Jag mådde som sämst när jag levde under vanföreställningen att jag var onormal som inte ALLTID var så där jollrande lycklig och helt euroforisk av livsglädje.
Min lycka infann sig när jag fattade att alla har sina egna demoner, sina egna problem, stora som små.
Alla genomlever sorg, motgångar och större eller mindre depressioner.
Saken är ju den att en del vågar prata om det medans andra väljer att upprätthålla sina fasader.

Vem är egentligen lyckligast?
De som grämer sig över olyckanoch förgäves försöker mota bort det eller som accepterar den och vet att den går över den med?
Jag lider mig inte igenom alla regnmoln längre, jag lever mig igenom dom eftersom jag vet att det när som helst är soligt igen.

Dom som säjer att dom gör det mår bra alltså dom gör det.

ehhhh, kan vi få in en tolk här

Vad faaan e det frågan om, läs inläggen först!

Ok, sry for that!

Vi tar en ny funderare!

Min fundering e så här: om du är född till att vara bög/homo och liksom dras sexuellt till det egna könet e det då nått fel på din hjärna?

Hjärnan e komplex eller hur. Vad är det som säger att hjärnan måste vara lycklig hela tiden? OK, det finns positiva hjärnor och motsatsen negativa hjärnor, eller väljer vi?

Om du då är född till bög så är det ju ganska enkelt att bara tänka sig fri från sin homosexualitet. För kom inte och säg att hjärnan sitter där nere i ollonet.

Många pappor och mammor skulle bli extremt lättade om detta fungerade. Landets psykologer skulle få mycket att göra.

Till saken iallafall. Att vara lycklig är inget man väljer, det är förutbestämt.

Det går såklart att lura sig själv men det är inget som håller i längden.

Fast det är väl ändå ganska individuellt, det är inte säkert att det stämmer bara för du tycker det. Jag hade aldrig varit "deprimerad" innan den här depressionen. Visst en dålig dag här o där kanske men överlag var jag jävligt lycklig. Det finns säkert miljontals sätt för mig att bli lycklig på det är bara att något begränsar mig eller jag vet vad som begränsar mig men vågar inte ta tjuren vid hornen.

Jag kan sitta o komma på hundratals ursäkter till varför jag mår som jag gör o blablabla men långt där inne vet jag att bara jag kan göra det till det bättre.

Men det är ju min erfarenhet och den behöver inte stämma överens med dig.

Fick mig en tankeställare när jag läste ditt inlägg. Du har ju varit lycklig en gång i tiden. Kan man ha varit bög en gång i tiden eller?

Du bögade nog lite med dina kompisar när du var mindre det är jag ganska säker på.

ha haaaa,

åter till ämnet din lilla förbannade bög

Det är troligtvis normalt. Jag känner mig själv så för det mesta. Har dock ett tydligt minne av att jag under en viss period i livet tänkte att "nu är jag lycklig".

Allt handlar om din egen inställning, självklart faller det sig fullt naturligt att det går upp och ner här i livet, men det är din egen inställning till saker och ting i din omgivning och så som påverkar hur bra du mår som människa.

Gör t.ex. det du mår bra av och låt dig inte begränsas av vad andra inte vill att du ska göra, så ska du se att du mår mycket bättre än om du sprang runt och oroade dig för att andra inte uppskattar det du gör.

Men...det är ju det som ÄR att leva, att vara glad och ledsen i en lagom harmonisk blandning. Att vara "lycklig" och euforisk hela tiden tyder på psykisk ohälsa, likaså om man är deppig, ledsen och nedstämd utan andra nyanser.

Klart man måste få vara ledsen och deppig mellan varven, hur ska man annars kunna uppskatta livet?


Det är fullständigt normalt att bli ledsen, att bryta ihop och kura ihop sig. Ett tag, sen tar livet fatt igen.

Varför göra så stor grej av att man är glad eller ledsen?