En upplevelse jag undrar om..

Jag hoppas verkligen att jag kan förklara det här på ett bra sätt och att någon har ett bra svar, vilket ni säkert har, så ska försöka ta detta ifrån början.

Det hela började med att jag inte hade sovit på flera nätter, inte överdrivet många, men säkert 2 dygn i alla fall. Sedan var det en kompis till mig som ville att jag skulle se en sjukt bra film som hon hade sett, vilket jag då gjorde. Filmen hon ville att jag skulle se heter ”The hunger games”, om ni vet vilken det är?

I alla fall, jag såg filmen och helt plötsligt drogs jag med av filmen utan att jag riktigt märkte det på något sätt(?). Jag var som inne i filmen, istället för att jag bara satt hemma och kollade på filmen som normalt.

Jag har alltid haft en viss distans mellan mig och filmerna jag har sett, verklighet och påhittat (som i filmer), men i det här fallet blev det en connection, världarna flöt samman mer eller mindre. I alla fall, jag såg klart filmen, märkte inte någon jättestor skillnad då. Utan det är det som kom efter som är väldigt obehagligt och annorlunda från vad jag någonsin tidigare har upplevt.

Hela min värld blev jättekonstig. Efter att jag hade sett klart filmen pratade jag med den här personen på skype, blev helt avslappnad (är rätt spänd normalt, både fysiskt och psykisk).. I alla fall, när vi pratade så gled jag in i vårt samtal, vad vi pratade om minns jag inte perfekt, men jag nämnde filmen har jag för mig, det är hur som helst helt oviktigt. Jag gled in i samtalet och bara fokuserade på texten när jag skrev, samt när hon skrev och vad som hade skrivits. Det var helt plötsligt som att sitta i en biosalong och skriva med henne? Som att texten kom upp på en jättestor bioduk? Istället för att ha en distans och se en datorskärm, sen en lite mindre ruta för skype där man skriver, så var det som jag var där och texten var rakt framför mig, framför ögonen, om ni förstår? Typ helt inzoomat. Hade verkligen 100% fokus på det och stängde av allt annat.

Helt plötsligt slog det mig vad häftigt det var! Jag blev helt "WOOOW WOOWW WOOW!!", vilket jag också skrev mer eller mindre bokstavligt. Skrev alltså ”WOOW WOOW WOWW”, var en helt underbar känsla jag aldrig känt förut. Fick världens rus i hela kroppen, kände mig helt till mig på något sätt, det bara rusade i hela kroppen, blev helt uppslukad och galen på något konstigt sätt.

Jag bara fortsatte att skriva och skriva och skriva och tyckte det var såå sjukt coolt allting, för detta hade jag ju aldrig upplevt tidigare, och då har jag ändå suttit på skype sedan det kom ut mer eller mindre?!

Helt plötsligt sa det mer eller mindre bara "PANG" och jag blev jätterädd verkligen, det var som att jag vakna upp typ. Som att vakna ur en dröm, trots att jag var vaken, och verkligen inte sov, eftersom jag satt på skype. Kände mig EXTREMT närvarande i min kropp, i min själ, i hela mig, jag var verkligen HÄR och NU och då blev jag asrädd.

Eftersom att jag precis hade sett filmen så hade jag fortfarande kvar den i huvudet och trodde det var verkligheten. Om ni har sett den, eller vet vad den handlar om så är det typ att man blir jagad och så, samt att den handlar om att döda eller dö. Så kände mig sjukt jagad, kände att jag inte kunde lita på någon, eller att jag inte borde prata med någon, utan att det var jag mot världen, att alla behövde klara sig själv. Fick verkligen överlevnadsinstinker till MAX. Så jag bara kastade mig ifrån datorn för att jag blev så rädd, det skrämde mig verkligen, även om vi inte hade pratat om någonting speciellt på skype, utan detta tog helt över mig! Kände mig sjukt levande och mänsklig, men sjukt ensam och vågade inte lita på någon överhuvudtaget. Sjukt skum känsla.

Började känna mig väldigt rädd, jagarinstinkt, alla såna instinker, så som jaga, som om jag var ett djur mer eller mindre? Och att jag måste jaga och kriga och slåss för att överleva, precis som i filmen, döda eller dö, helläskigt. Kände dock sjukt mycket andra känslor med så som åtrå minns jag (alltså kåthet, sexlust osv, vilket jag inte gör i vanliga fall).. Lite mer på det djuriska planet tror jag dock, att jag ville jaga mitt byte så att säga. Inte våldsamt, absolut inte, men ni kanske förstår. Men blev helt enkelt sjukt kåt, helt galen och till mig och ville massa saker, hjärtat pumpade till 100 och man kände i hela mig liksom hur allt bara dunkade typ. Samtidigt som jag hade dessa känslor så var jag samtidigt sjukt rädd, visste inte vart jag skulle ta vägen, gömma mig eller någonting?! Ville bara bort och få det att gå över samtidigt som jag ville vara där?!

Jag hade hela tiden tankar i huvudet som antagligen är något åt det filosofiska hållet om jag inte har helt fel? "Hur kan jag leva?" "Vad består livet av egentligen?" "Vad är jag? Hur fungerar det egentligen".. För det jag menar här är ju.. Vi är ju människor och jag vet hur just JAG har blivit till, men från första början? Atomer och allt, sen blir vi liv och så, men hur blir det människor hit? Hur kan jag känna som jag gör? Hur kan jag finnas? Livet består av vilka val man gör? Och sedan gick tankarna om alla människor känner såhär? Tänker såhär? Är det såhär människor upplever världen normalt? Eller är jag i något form av konstigt tillstånd? För där och då, kände jag mig sjukt levande, vaken, närvarande, allt som jag inte gör i vanliga fall, utan det jag är i vanliga fall, kanske är helt fel. Eller så är det som jag upplevde en illusion?

Sen läste jag någonstans att hela livet är en illusion? Och alla upplever livet olika? Och detta skrämmer mig verkligen, och detta leder bara till fler frågor. Är det såhär folk känner när de är kåta? När de är förälskade? Eller när de blir helt till sig? Eller bara helt normalt, dagligen? Är det så livet är för alla andra människor? Att de upplever allt i vår värld såhär häftigt och spännande som jag gjorde så länge detta höll i sig? Att de får dessa ”WOW-upplevelse” så fort de prova något nytt och spännande? Eller är det bara jag som var helt borta och hade någt form av tillstånd? Jag har verkligen så många frågor och varje fråga jag har och varje svar jag kommer få, lär ju leda till fler, men måste verkligen ha svar på detta, blir helt galen av att inte förstå någonting!

Är det jag beskriver någon form av psykosliknande tillstånd? Eller kan detta förklaras av filosofin? Är det någon annan som har upplevt något liknande och har samma erfarenhet som jag? Eller som känner igen sig och känner såhär ofta eller dagligen? Eller är det bara jag som känt såhär? Jag vill gärna prata med någon om detta, därav jag skriver detta, jag tror inte ”normen” av människor skulle förstå detta, så länge det inte är såhär alla har det och det är jag som är helt annorlunda när jag inte upplever saker på detta sätt (vilket jag inte gör normalt), därav jag skriver här istället för att gå till en läkare eller psykolog med denna upplevelse. Jag vet helt enkelt inte vem jag ska prata med, eller om det ens är vanligt. Därav jag försöker här, så kanske någon här har något svar som gör mig något klokare eller har några tankar om detta. Jag finner detta extremt intressant.

Jag visste ärligt talat inte om jag ville leva eller dö när det höll på. Visste inte om jag ville vara kvar i den världen som då var min verklighet, så pass obehagligt och verkligt kändes det, det var så pass sjukt, var som i trans, och har ingen aning om vad det berodde på eller vad som hände med mig. Det kanske bara är tvärtom som sagt, att det är jag nu som är helt konstig och alla andra är vana med att känna sådär och att det är därför jag till vardags har svårt att finna saker roliga, sköna, trevliga och svårt för att känna kärlek, svårt för att känna attraktiv, sexlust, kåthet, åtrå, glädje och allt det. Det kanske är en förklaring till hela den biten i så fall. Eller också ska det vara mer åt det hållet, men inte så pass extremt som jag upplevde alla dessa känslor under dessa 1-2 dagar detta höll på, som man kanske ska kalla en ilusion, förvrängd verklighet, psykos eller vad vet jag? Ni kanske har ett bättre svar än jag? Antagligen, då jag är helt ny och detta är helt nytt för mig.

Eller så låter detta helt sjukt för er alla, men jag behövde verkligen skriva av mig och hoppas verkligen att någon har något svar. Måste passa på att be om ursäkt för ett sjukt långt inlägg, men kände att det bästa var att skriva och förklara så gott jag kan från början, men om jag har missat något, varit otydligt eller ni undrar något så får ni så klart fråga, så ska jag göra mitt bästa för att förklara mer ingående.

Om ni inte vill skriva ett inlägg här av någon anledning, är ni fritt välkomna att skicka iväg ett PM, fungerar vilket som för mig. Är heller inte helt säker på att tråden nu hamnade i rädd del av forumet, men ifall den hamnade fel så får någon flytta på den bara, annars hoppas jag verkligen att någon har något svar.

OBS! Jag tar absolut inga droger överhuvudtaget. Ingen alkhol, snus,cigg eller något heller. Har aldrig gjort och har inga planer på att göra det heller. Så detta är alltså inte drogrelaterat på något sätt. Inte något jag självmant har försökt skapa eller råkat ut för när jag tagit någon drog eller råkat tagit någon drog, utan detta hände mig när jag var hemma och inte sovit på 2 dygn, enda förklaringen jag har. Tar enbart medicin som läkaren skrivit ut, vilket är absenor för tillfället. Visserligen hade jag slarvat lite med den, vilket jag även gjort förut utan att det händer något, så tror knappast det beror på det.

Som sagt, läs gärna texten, skriv gärna utförliga svar, jag gillar att läsa om sådant som intresserar mig, tack för din tid och hoppas du också finner det lika intressant som jag gör!

Jag tror (är övertygad) om att det finns en psykologisk förklaring för detta.

Dels för att jag har upplevt känslan själv flera gånger, och diskuterade det med min läkare efter att jag gått in i väggen och blivit utbränd.

Jag har ett eget företag, vilket i början av sommaren drog all min tid och var extremt stressigt. Fick ytterst lite sömn - och det är här vi båda möts.

Efter att inte ha sovit på flera dagar så började jag få en känsla av "overklighet". Att jag inte är "här", utan någon annanstans. Det är lite svårt att förklara, men din text är ett bra exempel på hur man kan känna. Jag har fått det förr i mitt liv, och kommer nog att få det igen. Lite roligt kan man nästan tycka att det är i början, men det kan bli obehagligt.

Jag fick hur som helst starka sömntabletter tillfälligt för att kunna få min välbehövda sömn, och efter en kortare tid gick det över. Nu tar jag inga sömntabletter och allt är normalt och gött igen

Detta fenomen kallas "derealisation" (http://sv.wikipedia.org/wiki/Derealisation) och kan vara en psykologisk reaktion på stress, sjukdomar, droger/mediciner eller sömnbrist (som jag tror var orsaken både för dig och mig).

Se till att du får sova gott, så bör dessa ibland obehagliga känslor gå över.


Edit:
En "eftereffekt" av detta var också att jag fick en panikångestattack något dygn efteråt. Jag tror inte att du får det eftersom du inte varit utsatt för stress eller depression, men om du får känslan av att ha svårt att andas så kan det bero på detta. Man kan utlösa panikångestattacker efter att ha varit utsatt för stress eller depression under en lång tid och sedan får vila ut.
Jag tror inte att du får det, men om du skulle uppleva det så läs lite om panikångestattacker, så kan du vara lugn och veta att det snart också går över

Okej jag förstår. Men du är säker på att det inte är tvärtom? Att det tillståndet jag är i nu, är en illusion av verkligheten? Och det jag var i, är den riktiga verkligheten hur den ser ut egentligen? Den verkligheten där man inte fattar någonting, hur allt hänger ihop med universum, hur man kan finnas och allting? För där hade jag "fria tankar" så att säga..

Nu känner jag mig mest kontrollerad av mig själv, blockerad osv.. Och har noll känslor vad jag kan känna typ? Vet du vad det kan bero på ? Särskilt det här med lusten och det, känslorna i helhet, att vara i "nuet", det är jag ju inte nu heller, även om detta är mitt "normala jag" så att säga..

Något som är lite intressant är att när jag sitter och läser om detta, att verkligheten är en illusion och allt, så känns det lite häftigt på något sätt.. Vet inte varför..

Tja, jag kan aldrig bevisa för dig på något sätt att livet är vare sig en illusion eller ej - men vad jag kan garantera är att det inte spelar någon roll (som jag skrev i den förra tråden) eftersom både alternativ A och B är möjliga.

Om det vore så att allt är en illusion så kommer du att få reda på det när illusionen/verkligheten är över. Därför bör du ta tillvara på livet/illusionen/verkligheten under den ganska korta, temporära tid den faktiskt utspelar sig. Då får du ut det mest möjliga av båda A och B (om B skulle stämma).

Anledningen till att jag pratar i såna här termer är för att såna här tankar ofta brukar vara kopplade till andra, ologiska eller destruktiva tankar

Dock leder det till fler frågor. Hur tar jag då vara på livet och lever det, om jag inte kan? Som du säger, även det är en illusion, att allt är i mitt huvud, eller om det inte är det, så upplever jag det på något sätt som verkligt? Men i alla fall..

Detta var bara under de få dagarna jag kände sådär. Sedan nu, är det tillbaka i mitt gamla, meningslösa liv. Vilket jag inte skriver pga depression (vilket jag inte tycker jag har just nu), utan för att det är till 100% sant. För vad är egentligen meningen med ett liv där du inte kan uppleva något (uppleva = känna glädje, tillfredställe, känslor, ledsen, glad, osv.. sinnesintryck typ?), utan att allt bara är helt blankt oavsätt vad du gör?

Hur kommer jag tillbaka till en verklighet där jag har någon form av balans? Där jag kan känna och uppleva saker, utan att bli helt galen? Vill ju leva med ett öppet sinne, där jag kan ta till mig saker, njuta av livet så länge det varar som du skriver, och leva i nuet, vilket jag inte kan när det är såhär.

Vad är det jag behöver för att komma dit?

Låter vettigt att det berodde på brist av sömn. Mycket crazy shit kan hända då.
Lite konstigt att din upplevelse triggades av pgd av just den skit filmen dock

I alla fall, intressant läsning. Ja, jag läste allt men om det inte återupprepas så är svaret nog självklart

Betyder detta även att jag kan återkomma till samma stadie om jag håller mig vaken i några dygn? Eller var det en ren tillfällighet?

Du har inget bra svar på mina andra frågor? Så som, hur man blir mer närvarande och har "fria" tankar?

Det finns många mindfucks som gör sådär med en. Allt mellan determinism och M-teori kan göra så.

Att komma ur den inställningen brukar gå över av sig självt för mig. Jag har tittat på många dokumentärer på Youtube det senaste om universum, relativitetsteorin, strängteorierna och kvantfysik. Det hjälpte mig att komma ur tankarna kring determinism när det var jobbigt.

Jag vet inte vad som skulle hjälpa för dig, men jag tror att man kan vänja sig efter ett tag när tankarna inte är lika nya och främmande

Ingen bra idé att göra ofta såvida du inte vill må piss både fysiskt och psykiskt.

Då jag inte har haft en så pass kraftig uppenbarelse efter brist ett par dagars sömn så kan jag inte uttala mig om du kan uppleva det igen på samma vis (Tvivlar jag på) likväl kan jag inte göra det ang. dina andra frågor.

Hade en liknande "tripp" för några år sedan, eller i alla fall av samma orsak, men inte i närheten av vad du kände.

Vilka tankar är det du syftar på att jag ska vänja mig vid?

Nej, det är nog ingen bra idé att ta sig dit igen, det har du rätt i. Men vore ändå härligt att få njuta av livet som de flesta andra människorna i denna värld.

Att tanken livet skulle kunna vara en illusion eller ej båda är möjliga

De flesta av oss andra människor njuter av livet utan att hallucinera. Så du når inte att njuta av livet den vägen utan det är snarare ett sjukdomstillstånd där du riskerar att ta skada.

Däremot tror jag att du är uttråkad vilket troligen hänger ihop med ensamhetkänsla och depression.

Mitt råd är att gå till en läkare och kolla att dina kroppsvärden är ok. Sen kolla om det finns något som du skulle tycka var kul. Mitt förslag är att vara öppen nyfiken och positiv och prova på de olika aktiviteter som finns. Även att arbeta ingår här. Var inte så feg utan prova på lite mer.