Lite kort om mig:
Jag är en liten tjej som levt ca 20 år, haft taskigt självförtroende stora delar av min uppväxt men alltid varit den som gillat att prata, suttit längst fram, pratat rakt ut. Älskade skolan, älskar universitet än idag. Varit med om ganska mycket, vill inte gå djupare men gett mig fler perspektiv på saker och ting, som på misshandlade barn eller barn som varit med om krig. Alltid varit en känslomänniska och står inte ut när en annan mår dåligt. Jag har fått höra att jag är intelligent hela mitt liv men att jag är mycket känslosam, kan t.ex börja gråta från ingenstans när jag ser en hemlös man prata om gamla minnen.
Idag har mitt taskiga utseende förbättrats betydligt, min blyghet har övergått till självförtroende och jag låter inte folk köra över mig längre. Men tack vare min uppväxt har jag på något sätt låst in mig. Bortsett från min familj har jag aldrig någonsin haft en vän som jag kan säga kände mig. Känner än idag att sådana som dem som har bestämda middags tider inte hade riktigt försåt mig.
Tack vare min väldigt religiösa uppfostran tagit avstånd från allt som närmar sig ämnet. Har nästan aldrig haft någon killkompis och känns alltid fel när vi ska kramas i vårt gäng för att säga hejdå.Har alltså aldrig blivit kysst eller så. Känner att det är fel även om mina flesta vänner är ateister och jag tycker att nästan hela religion grejen är dum, men det är en annan sak när man är uppvuxen med det.
Nu till saken. Jag har börjat känna mig så fruktansvärt ensam. Och dem jag har nu, bortsett från min familjs som jag älskar över allt annat, alltså mina vänner dem känns inte tillräckligt. Killarna vill en sak och pratar flummigt i min närhet och tjejerna ska alltid jämföra sig med mig som ibland leder till avundsjuka och jag orkar inte.
och alla jag får lära känna känns inte tillräckliga. Det är då jag har börjat närma mig främlingar. Oftast betydligt äldre människor kvinnor som män. Oftast dem ensamma typerna. T ex i bussen, känns nästan bra när mina armar vidrör en annan kvinnas. Det är beröringen, vill nästan be om en kram och typ gråta ut eller något. Absolut inte att jag tänder på det missförstå mig inte. Oh vad ska jag ta mig till? Har gått igenom saker som jag inte ens vill skriva ner för mig själv. Är rädd att jag alltid kommer se denna världens brister och vill verkligen vara lycklig och glad och fri en dag.
Jag är en liten tjej som levt ca 20 år, haft taskigt självförtroende stora delar av min uppväxt men alltid varit den som gillat att prata, suttit längst fram, pratat rakt ut. Älskade skolan, älskar universitet än idag. Varit med om ganska mycket, vill inte gå djupare men gett mig fler perspektiv på saker och ting, som på misshandlade barn eller barn som varit med om krig. Alltid varit en känslomänniska och står inte ut när en annan mår dåligt. Jag har fått höra att jag är intelligent hela mitt liv men att jag är mycket känslosam, kan t.ex börja gråta från ingenstans när jag ser en hemlös man prata om gamla minnen.
Idag har mitt taskiga utseende förbättrats betydligt, min blyghet har övergått till självförtroende och jag låter inte folk köra över mig längre. Men tack vare min uppväxt har jag på något sätt låst in mig. Bortsett från min familj har jag aldrig någonsin haft en vän som jag kan säga kände mig. Känner än idag att sådana som dem som har bestämda middags tider inte hade riktigt försåt mig.
Tack vare min väldigt religiösa uppfostran tagit avstånd från allt som närmar sig ämnet. Har nästan aldrig haft någon killkompis och känns alltid fel när vi ska kramas i vårt gäng för att säga hejdå.Har alltså aldrig blivit kysst eller så. Känner att det är fel även om mina flesta vänner är ateister och jag tycker att nästan hela religion grejen är dum, men det är en annan sak när man är uppvuxen med det.
Nu till saken. Jag har börjat känna mig så fruktansvärt ensam. Och dem jag har nu, bortsett från min familjs som jag älskar över allt annat, alltså mina vänner dem känns inte tillräckligt. Killarna vill en sak och pratar flummigt i min närhet och tjejerna ska alltid jämföra sig med mig som ibland leder till avundsjuka och jag orkar inte.
och alla jag får lära känna känns inte tillräckliga. Det är då jag har börjat närma mig främlingar. Oftast betydligt äldre människor kvinnor som män. Oftast dem ensamma typerna. T ex i bussen, känns nästan bra när mina armar vidrör en annan kvinnas. Det är beröringen, vill nästan be om en kram och typ gråta ut eller något. Absolut inte att jag tänder på det missförstå mig inte. Oh vad ska jag ta mig till? Har gått igenom saker som jag inte ens vill skriva ner för mig själv. Är rädd att jag alltid kommer se denna världens brister och vill verkligen vara lycklig och glad och fri en dag.
