Citat:
Varför går det så dåligt för liberalerna? Frågan är aktuell i många länder, men inte minst i Sverige. Partiledare och samarbetsformer kommer och går, men den krympande trenden för Liberalerna och Centerpartiet består.
Ställer man frågan till liberalpartister – vilket jag gjorde i veckan, när partiledare Johan Pehrson gästade vår podd Politikrummet Extra för en längre intervju – talar de hellre om ”polariseringen” och hur den klämmer den stackars liberala mitten.
Alla har ju hört talas om den förskräckliga polariseringen. Men hur är det med det där, egentligen?
Alla partier stöder Ukraina, alla partier stöder upprustningen av försvaret. Rättspolitiken ska skärpas och invandringen minska och den minoritet som inte håller med pratar hellre om annat. I det mesta väsentligt har den partipolitiska polariseringen faktiskt minskat i Sverige de senaste åren, utom möjligen på en plats: I liberala politikers huvuden.
https://www.expressen.se/kronikorer/viktor-barth-kron/liberalerna-borjar-fa-slut-pa-ursakter/
Relevant poäng. Rent sakpolitiskt har det inte skett någon större polarisering bland riksdagspartierna, utan alla tycker ganska lika i de stora frågorna. Problemet för Liberalerna är att deras politik hade sin peak i slutet på 00-talet. Då kunde man fortfarande flumma runt utan att de politiska besluten direkt påverkade deras väljare. Man kunde vara för massinvandring, energiomställning, privatiseringar osv eftersom de som röstade för den politiken inte blev direkt påverkade av konsekvenserna.
Man levde i sin trygga verkstad och kunde vara progressiv världsmedborgare eftersom nationalstaten fortfarande fungerade för de som hade råd att slippa sitta på grenarna som man själva såga av. Efterfrågan på den typen av politik är närmast obefintlig numera men det verkar inte partiledningarna i L och C har begripit ännu.