Ser vi slutet för Folkpartiet (numera Liberalerna)?

Ja och det är ju inte ens runt fyra procent utan tydligt under väldigt länge nu. Hennes enda hopp är väl att väljare flyr pedofili-centern.


Ja väljarna vill ju inte ha FP/Ls politik så ibland ljuger de om sin egen politik för att få några väljare men så fort folk genomskådar det så får de nöja sig med stödröster av blockpolitisk taktisk karaktär igen.

Nu när ingen ens vet vilket block de tillhör för de inte ens stödrösterna längre utan är på väg ned mot de cirka 2 % som faktiskt tycker deras liberala skit är bra! Kärnväljarna!

Det enda de kan göra är att kapa ett konservativt parti som de (liberalerna som ideologisk grupp inte som FP) gjorde med Centern, då kan de lura fler längre om vilken politik de driver. Kanske kan de kuppa KD och driva liberal politik under en täckmantel av frireligiös mumbo jumbo.

Det intressanta med det fetade i din text. Jag tror att L nu försvagas även lokalt. Krisen är inte bara på riksplanet.

Observera att jag skrev klassisk socialliberal politik när jag fetade "garant för en funktionell invandringspolitik, lag och ordning, men med omsorg om individen". Med detta syftar jag på den politik som dåvarande folkpartiet drev i decennier, med rötter i Bertil Ohlins rationella socialliberalism, en politik som låg nära sossarnas vision av folkhemmet, men ett mer liberalt sådant.

Den politiken övergavs dock steg för steg under Jan Björklunds ledning och partiet rörde sig i en alltmer nyliberal riktning. Den funktionella invandringspolitiken ersattes med naiva visioner om en gränslös värld och vissa nyliberaler - som Birgitta Ohlsson - pläderade till och med för nationalstatens upplösning. Samhällets omsorg om individen sattes på undantag och man hyllade i stället marknadslösningar och New Public Management i alla sammanhang.

Valet av Sabuni var en socialliberal reaktion mot nyliberalismen. Under Ullenhags ledning skulle partiet ha utvecklats till en klon av det nyliberala centerpartiet, men den vägen avvisades av en majoritet av ombuden, som i stället ville se en återgång till klassisk socialliberal politik.

Tyvärr fick dock inte Sabuni ett tydligt mandat att genomföra den nödvändiga kursomläggningen. Partiet var uppbundet av JÖK:en och den nyliberala falangen som fortfarande är stark inom partiapparaten, särskilt i Stockholm, motarbetar varje försök till förändring.

Därför ser det mörkt ut för liberalerna. Det borgerliga tåget håller på att lämna stationen inför valet 2022, och liberalerna vet fortfarande inte om de ska stiga på. Snart är det för sent.

Om du kan läsa så är det LUF Stockholm som föreslagit detta - inte LUF. Och Liberalerna har tagit avstånd. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/p6lLKw/liberalernas-ungdomsforbund-tillat-incest-och-nekrofili)

Jag är fortfarande nyfiken på varifrån du får att Liberalerna förespråkar detta, men det lär jag aldrig få en källa till.

Och vad jag röstar på... Liberalerna, eller något annat parti. Det enda du kan vara säker på att av riksdagspartierna är det inte SD.

Vaa!?!

Nu låter du nästan som en boomer som drömmer sig tillbaka till svunna tider.

Hursomhelst, den av det här partiets ledare som stått längst till höger vad gäller ekonomisk politik och därmed borde löpa störst risk att få det tämligen tomma epitetet ”nyliberal” klistrat i pannan av sossar et al är väl i så fall Lars Leijonborg. Hur man däremot kan få ihop det epitetet med Björklunds tid som partiledare fattar jag inte. Björklund med sin rätt hårda fokus på små symboliska och känsloladdade moralfrågor flirtade väl snarast med potentiella högerpopulistiska väljare och sköt kanske därmed till och med upp SDs inträde i riksdagen med någon mandatperiod eller två. Särskilt liberalt åt något håll blev det då inte.

Björklund och Ohlsson stod i opposition mot varandra inom partiet och Björklunds linje gällde utåt. Ohlsson blev mer en (oppositionell) debattör.

Har Ohlsson någon gång drivit att partiet skulle ha nationalstatens upplösning på sin agenda? Måste rört sig om något mer visionärt yttrande och en personlig uppfattning, eller?

Att förespråka återgång till någonslags ”folkpartism” i stil med Bertil Ohlin finns nog inte utrymme för någonstans utanför socialdemokratin idag eftersom Bertil Ohlin med dagens mått mätt blir placerbar en bit till vänster om Mikael Damberg. Vilka väljare skulle man ha chans att plocka åt sig med en sån politik? Fast om sossarna splittras i framtiden så kanske höger och mittensossarna kan komma bilda just ett sånt parti men några rester från Liberalerna.

Idag ser de flesta borgerliga väljare nog C som det socialliberala alternativet oavsett om vänstern kallar dem ”nyliberaler” eller inte. Men vad som helst kan förstås hända. Politiken är ologisk och det enda vi vet är att Nyamko Sabuni är på efterkälken.

I stället för att bråka internt i partiet om man ska sno idéer från Socialdemokraterna eller Moderaterna skulle man faktiskt kunna tänka sig någonting så drastiskt som att man formar sin egen politik. Vad Sverige minst av allt behöver är ännu ett parti inom den liberalmarxistiska rödgröna sörjan, dit L, C, S, V, Mp definitivt hör. Vi behöver heller inte ett till parti i den pissliberala ljusblå sörjan, dit M, Kd och Sd hör.

Vad L behöver är att satsa allt på ett kort och bli hårdföra libertarianer. Idag tävlar ju L med S om hur många förbud man kan fantisera ihop. Det är dags för L att släppa det tänket och löpa linan ut och ta bort alla förbud i stället. Hur svårt kan det vara? Superlåg platt skatt, inga som helst lagar som reglerar arbetsmarknaden, tillåta knark, ha helt öppna gränser, privatisera välfärden, flytta över alla former av samhälleligt stöd till frivillig välgörenhet, etc.

Nog fan skulle man klara 4-procentspärren med en sådan politik? Frågan är bara om man har majoritet i partiet för en sådan omsvängning. Jag tror inte det. Sedan ska man ha en partiledare som förkroppsligar den nya politiken, och då åker Sabuni, och resten av partiledningen som egentligen är gamla trötta sossar i sinnet, på soptippen. Man har (eller hade?) ett par helgalna Cecilior i partiet med libertariansk aura, men deras personliga utstrålning är så motbjudande att de skulle skrämma bort alla väljare.

Klyftan mellan nyliberaler och socialliberaler finns trots att en del inte vill låtsas om den, och den har spelat en stor roll i svensk politik ända sedan den nyliberala vågen i början på 1990-talet, som i varierande grad påverkade alla de borgerliga partierna. Det är inte heller bara en ekonomisk höger-vänsterfråga. Dagens politik är flerdimensionell, och andra frågor är ofta viktigare för väljarna.

För mig handlar det framför allt om synen på demokratin, och vad som bäst garanterar ett genuint folkstyre. Jag anser att makten ska ligga så nära människorna som möjligt. Större kommunalt självstyre i olika frågor och beslutande folkomröstningar. Det skulle säkert leda till en del mindre kloka beslut, men om demokratin ska överleva måste folk ha förtroende för den, och det får människorna bara om de upplever att de kan påverka besluten både i smått och stort.

Nationalstaten spelar i mina ögon en viktig roll som folkstyrets garant mot hot från olika håll. Inte bara militära hot utan även ekonomiska och andra påtryckningar, som blir allt vanligare i dagens globaliserade ekonomi. En kommun är för liten för att klara sig på egen hand, och därför behövs nationalstaten.

Dessutom förvaltar nationalstaten en levande demokratisk tradition. Folket känner sina politiker och vet var de står, och det förs ett demokratiskt samtal i olika frågor. Detta till skillnad från EU, där beslutsfattarna för de flesta väljare är en anonym grå massa. Demokratin lever i nationalstaterna men dör på EU-nivå.

Observera också att jag som socialliberal inte ser staten som något ont i sig, förutsatt att den står under demokratisk kontroll. Jag tror på det Goda Samhället som värnar om utsatta grupper och ser inte heller något problem i att viss skattefinansierad verksamhet, som vård och skolor, i huvudsak drivs i offentlig regi. Ytterst handlar även det om att vi måste ha en levande demokrati där beslut som är viktiga för människorna och betalas av dem själva tas av folkvalda politiker, inte i slutna styrelserum.

Mot denna socialliberala vision står den nyliberala visionen av ett slimmat samhälle där det mesta läggs ut på bolag eftersom det är "effektivare". Effektivare för vem kan man fråga: entreprenören eller väljarna? Den som har erfarenhet av offentlig upphandling under New Public Management vet svaret. Nyliberalen ser staten som något ont som inkräktar på människornas frihet och därför bör hållas kort. Alla går kanske inte lika långt som Newt Gingrich, som hävdade att hans mål var att banta staten tills dess han kunde dränka den i badkaret, men misstänksamheten mot staten finns alltid där som en underton.

I den nyliberala visionen heter det därför ofta att nationalstaten ska vittra bort, och ersättas av olika överstatliga organ. Birgitta Ohlsson sa det som många nyliberaler tänkte när hon skrev i Expressen för snart 20 år sedan:

Avskaffa Sverige!

Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar av sin nationella suveränitet. Genom en global rättsordning kan mellanfolkliga konflikter lösas fredligt. En världslag ska stiftas av ett demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis.

https://web.archive.org/web/20100207173534/http://fc.birgitta.nu/skriver/I006FE608

Tanken är som sagt att människorna ska bli friare när nationalstaten vittrar bort, men vad Ohlsson och andra nyliberaler glömmer är att makt aldrig försvinner, den bara flyttas någon annanstans. I bästa fall till anonyma teknokrater i Bryssel, i värsta fall till ett styrelserum i New York. Hur som helst längre bort från människorna, vilket är en förlust för demokratin.

För att återgå till liberalerna så står de inför ett vägval, och deras öde kommer att avgöras av vilken väg de väljer. Antingen kör de på i det nyliberala spåret med globalism, EU-federalism, privatiseringar och en slimmad gemensam sektor, eller också söker de sig tillbaka till partiets socialliberala rötter och plockar upp den boll som sossarna tappade när de övergav visionen om folkhemmet.

För mig som socialliberal är svaret givet av ideologiska skäl, men det finns även objektiva skäl att välja den socialliberala vägen. Sverige har redan ett nyliberalt parti, centerpartiet, och att profilera sig som en klon av centern är knappast en klok valstrategi. Å andra sidan finns det gott om missnöjda sossar som nog skulle kunna rösta på ett tydligt socialliberalt parti.

Ja visst finns det skiljelinjer mellan höger och vänster inom det liberala spektrat. Men för en politisk analys behöver man egentligen inte några värdeladdade begrepp för att åskådliggöra det. Det koncept du vill lansera för Liberalerna, socialiberalismen, bör om det är en genomtänkt ideologisk inriktning, kunna förses med självständig innebörd istället för att formuleras som en motsats till något annat. Ett positivt tilltal är lika viktigt för Liberalerna som för alla andra partier. Att måla fan på väggen med hjälp av en överdimensionerad fiende hör populisterna till och blir som jag ser det egentligen inte värdigt någon form av liberal rörelse.

Begreppet nyliberal ser jag inte som fruktbart för politiska analyser idag då det sen länge urartat från ursprunglig betydelse till att bli ett skällsord för typ allt man inte gillar sett ur en viss synvinkel. Vad jag vet så uppstod begreppet långt innan 1990-talet och användes frekvent redan under 1980-talets sk högervåg. Innebörden i praktiken (i samband med sättande av politisk agenda) har dock förskjutits över tid.

Ska liberalismen och några liberala partier t.ex Liberalerna som här diskuteras, ha en framtid så krävs ju att liberaler på bred front tar upp kampen mot vår tids fascistoida och auktoritära högerpopulistiska strömningar. De är ett av de stora hoten idag mot det fria, demokratiska och öppna samhället och värt större uppmärksamhet än fortsatt fokus på nyliberalismens påstådda fasor. imho.

Fast nu går du själv i den fälla du varnar för när du använder ordet "populism" som ett epitet. Populismen har en lång och stolt historia som går tillbaka ända till det antika Rom och kampen mellan folkets parti, Populares, som företrädde plebejerna och Optimates, elitens parti.

Man kan med fog hävda att populism är inget annat än demokrati som den är tänkt att fungera. Om folket är missnöjt byter man ut makthavarna. I många fall leder det till ett sämra styre (case in point: USA de sista fyra åren) men maktskiftet sker utan blodsutgjutelse. Och det är just det som är poängen med demokratin, inte bästa möjliga styre, som Churchill en gång påpekade.

I USA finns det för övrigt en ny vänsterpopulistisk rörelse, Movement for a People's Party, som bildades av besvikna anhängare till Bernie Sanders. De höll sin första kongress on-line i somras med över 400 000 deltagare, och har nu gått vidare och bildat ett nytt parti med namnet People's Party, dvs. Folkpartiet på svenska. Du kan se vad de står för här:

https://peoplesparty.org/platform/

De flesta punkterna är sådant som en svensk socialliberal skulle kunna skriva under på. Reformer som eftersatta grupper i USA länge förgäves väntat på medan republikaner och demokrater tävlat om att gå Wall Streets och krigsindustrins intressen till mötes.

Kommer People's Party att lyckas bryta tvåpartiväldet och reformera amerikansk politik innan det är för sent? Det är det för tidigt att sia om, men jag tror att de har betydligt större chans än de etablerade småpartierna (libertarianerna och de gröna). De appelerar nämligen till samma arbetslösa och underbetalda proletariat som Trump gjorde, men med ett budskap som är progressivt, inte reaktionärt.

Så all populism är inte av ondo. Kanske borde Liberalerna byta namn till Folkpartiet för att locka tillbaka väljare.

Nej, jag tycker inte att partiet vi diskuterar, Liberalerna, ska byta namn till Folkpartiet. Jag anser inte att konceptet med ”folk” är passande för ett liberalt parti som vill fortsätta att vara liberalt. Det är ett alltigenom kollektivistiskt begrepp.

Populism är en term som används inom statsvetenskap ungefär i den betydelse jag använder det här på forumet och man brukar ju oftast inte sätta likhetstecken mellan populism och demokrati i sådana sammanhang. Men det väl ändå hedervärt att du försöker tänka utanför ramen lite även om det låter hemkokt i mina öron, teorianknytningen brister lite eller hur man nu ska uttrycka det.

Det är väl knappast att epitetsklistra att kalla en spade en spade även om man gör det här på Flashback? Då tråden handlar om Liberalerna får jag dock svårt att bemöta det du säger fullt ut eftersom diskussionen lär spåra ur och handla om begrepp och inte om det som står i TS.

Tyvärr är svaret. Folkpartiet hade många bra idéer, och i grund och botten är socialliberalismen något positivt.

Att folk ska försörja sig själva i största nån och få vara fri är ju underbart. Så länge man sköter sig. D.v.s. blattar skulle inte ha något i Sverige att göra. Observera att jag gör skillnad på blattar och invandrare.

Nu har de blivit nyliberala och på tok för styrda av media. Sabuni är på tok för svag som partiledare. Det skulle behövas en karlakarl som rensade upp i partiet och deras politik.

Finns väl inte annat än så kallade Betamän inom FP/L?
MalajMajoren var väl det närmaste de kom en man inom FP/L men vi såg ju hur kass han var.

Jag hoppas de försvinner för gott, de har spelat ut sin roll, finns redan knasliberala/knassocialister så det räcker och blir över i Riksdagen, åtminstone 2 av partierna är överflödiga, räcker med C och S, FP/L och MP kan lägga ner.