Ser igenom alla andra, inte roligt längre

Jag är själv den genuinaste person jag känner. Ingen är eller kan någonsin vara genuinare än jag. Tro nu inte skryter för jag är oerhört ödmjuk. Den ödmjukaste person jag någonsin träffat var mig själv. Jag är speciell och höjd långt över den gråa massan. Ingen är som jag men ibland har jag förmånen att träffa någon som närmare sig min nivå en aning. Mötet med mig är alltid givande för dem.

Vad jag läser så känns det som att du har någon sorts personlighet störning som inte klarar av att acceptera vad du är , utan hittar på ursäkter genom andra för att lösa dina egna problem som du inte ens själv vet vilka det är .


Dessa stämmer 100% på mig , jag har lätt att se igenom folk men jag går inte runt och inbillar mig att jag är bättre, visst har jag plus och minus på visa ämne men när man har fel så har man fel och man måste lära sig att acceptera det för att vi inte lever ensam i denna planet för att påstå eller inbilla sig saker som inte skulle stämma på verkligheten.



Om du är så begåvad som du säger , Varför tar du inte ställningen för att utnyttja det istället för att må av dålig.
Du tror du är så begåvad då borde du kunna göra något stort, som att starta eget för att hjälpa fattiga människor som inte har en tak att ha över sig ?.

Det borde inte vara så svårt för en sån begåvad person som kan se igenom alla människor att bli berömd och göra något med stort betydelse ?

Du skrev följande i ditt första inlägg:

"Av många försök har jag nu därför kommit på att det är lättare många gånger att hålla tankarna för mig själva. Jag är väldigt analytisk, djup, väldigt sensitiv (HSP, som jag hanterar bara med kärlek och inte mår dåligt över). Att hålla tankarna för mig själv gör att ju mer jag tänker/ lär mig så känner jag att jag glider långsamt längre och längre bort från majoriteten av människor."

Jag tolkade detta, framför allt den sista meningen, som att du drar dig undan. Är det inte så ber jag om ursäkt. Det som är intressant i den här tråden att du får speglingar som stämmer med hur din livssituation faktiskt ser ut. Även om du inte drar dig undan i fysisk mening tycker jag ändå det låter som att du gör det mentalt. Att distansera sig på det sättet från majoriteten kan jag tycka är aningen destruktivt. Inget jätteallvarligt men lite varningsflagg ändå.

Med tanke på hur du beskriver din världsåskådning är det fullt naturligt att du distanserar dig (mentalt). Det hade jag också gjort om jag sett världen som du gör. Som jag har uppfattat det du har skrivit är det det du vill ha hjälp med att komma ifrån. Har jag fel?

Jag och flera andra här har gett vår syn på det du berättar och kommit med vissa förslag på vad du skulle kunna göra. De flesta har varit välvilligt inställda, med några undantag. Om du är öppen för att lyssna på andra kan jag tycka att det finns en hel del matnyttigt för dig att ta till dig. De flesta människor i de flesta sammanhang är som sagt rätt normala, välvilliga och konstruktiva individer.

Kommer jag med en liten halvdom här men du kan bara ignorera det om du vill såklart

Kan känna igen mig i mycket men varken att jag är mer speciell eller bättre än någon direkt utan istället kan jag känna att folk i sin naivitet är mer lyckliga då dem inte går och tänker på saker som jag gör.

Dvs en sådan Jack of all trades, master on none

Generellt kan man säga att sägnen om Aristoteles, där Greklands smartaste man vars kunskap alla såg upp till ansåg sigsjälv som okunning, är ganska talande för intelligens. Ju mer man vet ju mer inser man att det man vet är kraftigt begränsat eftersom man kan se en glimt av hur stor och komplex världen verkligen är. Detta är oftast inte sant för folk som halvsmarta som anser sig i princip veta "allt" då deras förmåga att inse hur mycket kunskap som finnas är väldigt begränsad. Dvs övervärderar sitt vetande.

Kraftig intelligens går inte heller ihop med fantastisk social förmåga heller, ungefär som att de båda förmågorna inte får plats i samma hjärna. Enda sättet för dig att bli mer ödmjuk är att sluta jämföra dig men icke vetgirigt folk och börja fördjupa dig i de ämnen du finner intressanta och tala med folk som är väldigt kunnande. DÅ kommer du märka att du inte kan mäta dig med dem på deras ämne och att för dem är du lika okunning som dina vänner är gentemot dig.

Om detta inte fungerar har du antagligen narcissistiska drag.

Allt handlar om vem/vilka man jämför sig med helt enkelt. I de blindas värld är den enögde kung

lycka till

ändring

Jag känner igen mig ganska mycket i det här. Jag kan också se igenom vad människors motiv är och hur dom är som personer väldigt enkelt. Jag känner mig själv väldigt väl och vet vad mina brister är och vad mina positiva sidor är.
Grejen för mig är att jag stänger in mig själv i en liten bubbla, inte för att jag påstår att jag är bättre än andra utan för att jag orkar inte med alla andras problem och hur dom beter sig. Jag har helt enkelt svårt att lita på folk för jag tycker alla är så falska.

Jag återupplivar denna tråd då jag har haft liknande känslor. Jag känner igen mig i allt av en så kallad "högkänslig" person så jag tror att det kan ha att göra med detta.

Jag vill dock inte påstå att jag känner mig överlägsen eller mycket smartare än andra som TS i denna tråd nästan påstår om sig själv. Jag vill inte heller säga att jag ser exakt vad det är människor "gömmer". Det är bara löjligt att leka som att man vet hur allt fungerar.

Men vad jag ser när jag tittar på vissa människor är en insida full med den "riktiga" personens sidor, en sårbar, komplex, vacker och bristfällig människa som sätter på sig en mask i sociala sammanhang och det gör att jag känner att allt blir påklistrat och fejk.
Jag har en kompis som känner igen sig i högkänslighet han också och vi båda har genom livet (speciellt skoltiden) kämpat med att på något sätt "tolerera" denna ytliga, bekfräftelsesökande och påklistrade status hets.

Jag vill att saker och ting ska vara uppriktigt och sant, därför klarar jag inte av stora grupper där folk beter sig som får och som härmar och säger saker som de säger bara för att passa in. Låtsasskratta åt andras skämt är något av det värsta som finns, då ska jag heller inte låtsas som att jag inte gör det själv ibland men det och många andra subtila signaler i sociala sammanhang gör att jag känner att jag bara vill fly.

Som tur är så finns det mycket fina och ärliga människor också som inte försöker vara något de inte är, dessa människor respekterar jag djupt. Det är så lätt att bli missförstådd som högkänslig, sedd som pretentiös, narcissistisk osv när det är långt ifrån vad jag är. Självinsikt är ändå det viktigaste i livet för att man ska kunna förbättra sig själv och jag har många svagheter som alla andra.

Nej, de här är inga narcissister. Det är fårskallar som vill klä sig i titeln "intellektuellt begåvad".
Sluta ta det så seriöst så har du inte tråkigt. Hur svårt ska det vara att komma på liksom?

Klart man är dum om man alltid tror man vet bättre än alla andra, men ibland har man precis gått igenom samma saker och vet precis hur det slutar. När man inser hur efterblivet allt är, då är man dum som inte ger upp. Det är helt ok att fortsätta leva och leka som man vill. Har man onödigt många IQ och tycker det är så tråkigt får man använda dem till något roligare bara.

Antingen är man en Einstein eller så är man en ärthjärna, och vi är ingen Einstein...
Alltså är man en Einstein.