Ser igenom alla andra, inte roligt längre

Det här blir mitt första inlägg på Flashback. Jag har tidigare bara läst i trådar som intresserat mig av olika anledningar men det här är ett ämne som jag tror att jag även kanske kan ha lite att bidra med i.

I mitt jobb träffar jag ofta människor med olika psykiska diagnoser som asperger, mani, narcissistisk personlighetsstörning och psykopati. Att sätta dylika diagnoser på en människa tar tid och kräver en större utredning. Jag är själv inte yrkesmässigt kvalificerad att göra sådana bedömningar, även om jag har läst några grundläggande psykologikurser, men jag har en lång praktisk erfarenhet av hur dessa människor agerar och reagerar. Jag blir inte längre särskilt förvånad när jag ser ett återkommande avvikande beteende utan kan för det mesta koppla ihop det med någon typ av störning.

Det jag reagerar mest över i TS första inlägg är att TS "tycker synd om" andra människor när TS jämför med sig själv. För mig representerar det en ytlig form av empati som gränsar till överdriven grandiositet. En normal reaktion på att vara mer snabbtänkt, logisk, intellektuell etc. i relation till andra människor skulle jag säga är ödmjukhet och hjälpsamhet. Ren dumhet från andra människor kan såklart vara tröttsamt i längden men då måste man själv ta ansvar för att byta sammanhang (jobb, utbildning, umgänge etc.). Att i en konkurrenssituation vara "bättre" än andra människor, som samtliga inblandade är införstådda med, är en normal reaktion att känna personlig tillfredställelse. Ett tydligt exempel på detta är någon form av tävling eller karriärsituation. Ett mått av ödmjukhet i en dylik situation är också sunt.

Om ovanstående stycke är begripligt för TS skulle jag säga att problemen inte är av allvarligare karaktär utan löses enklast genom miljöombyte (mer utmanande jobb, utbildning, belevat umgänge etc). Om det däremot verkar fullkomligt ologiskt eller till och med kränkande rekommenderar jag kontakt med en psykolog. De kan reda ut begreppen och arbeta med problem som behöver lösas. De flesta diagnoser kan lindras över tid så det finns stora möjligheter att få en bättre livskvalitet.

I övrigt tycker jag att TS ska vara snällare mot sig själv, det är absolut inget fel på att vara bra på olika saker. Sådant ska man ta vara på och odla!

+1 Som jag skrev i ett tidigare inlägg i tråden så har ts förmodligen någon diagnos. Jag tyckte dock den låga empatinivån bottnade i aspergers, men kan ju också vara narcissism som du föreslår. Att jag ändå sätter några mynt på aspergersdiagnosen är ju för att hon formulerar sig väldigt knäppt i tråden som tyder på dålig förmåga att integrera med andra människor.

Det här blir mitt första inlägg på Flashback. Jag har tidigare bara läst i trådar som intresserat mig av olika anledningar men det här är ett ämne som jag tror att jag även kanske kan ha lite att bidra med i.

I mitt jobb träffar jag ofta människor med olika psykiska diagnoser som asperger, mani, narcissistisk personlighetsstörning och psykopati. Att sätta dylika diagnoser på en människa tar tid och kräver en större utredning. Jag är själv inte yrkesmässigt kvalificerad att göra sådana bedömningar, även om jag har läst några grundläggande psykologikurser, men jag har en lång praktisk erfarenhet av hur dessa människor agerar och reagerar. Jag blir inte längre särskilt förvånad när jag ser ett återkommande avvikande beteende utan kan för det mesta koppla ihop det med någon typ av störning.

Det jag reagerar mest över i TS första inlägg är att TS "tycker synd om" andra människor när TS jämför med sig själv. För mig representerar det en ytlig form av empati som gränsar till överdriven grandiositet. En normal reaktion på att vara mer snabbtänkt, logisk, intellektuell etc. i relation till andra människor skulle jag säga är ödmjukhet och hjälpsamhet. Ren dumhet från andra människor kan såklart vara tröttsamt i längden men då måste man själv ta ansvar för att byta sammanhang (jobb, utbildning, umgänge etc.). Att i en konkurrenssituation vara "bättre" än andra människor, som samtliga inblandade är införstådda med, är en normal reaktion att känna personlig tillfredställelse. Ett tydligt exempel på detta är någon form av tävling eller karriärsituation. Ett mått av ödmjukhet i en dylik situation är också sunt.

Om ovanstående stycke är begripligt för TS skulle jag säga att problemen inte är av allvarligare karaktär utan löses enklast genom miljöombyte (mer utmanande jobb, utbildning, belevat umgänge etc). Om det däremot verkar fullkomligt ologiskt eller till och med kränkande rekommenderar jag kontakt med en psykolog. De kan reda ut begreppen och arbeta med problem som behöver lösas. De flesta diagnoser kan lindras över tid så det finns stora möjligheter att få en bättre livskvalitet.

I övrigt tycker jag att TS ska vara snällare mot sig själv, det är absolut inget fel på att vara bra på olika saker. Sådant ska man ta vara på och odla!

Kul att det är ditt första inlägg! Är inte sådan van deltagare på flashback heller.

Jag tror jag förstår vad du menar ovan. Jag tycker inte direkt "synd" om människor, det handlar mest om att jag tycker människors inställning till mycket är osund för deras eget bästa. Då anser jag de borde tänka positivare i de olika situationerna, de som inte gör det verkar fara lite illa och de gör lite ont att se som observatör (speciellt som familjemedlem/ vän). Och ja man försöker få dem att se det positiva men efter försök på försök med misslyckat resultat blir det tröttsamt.

Efter ha fått ta upp detta här och diskutera med folk i tråden och vid sidan av har det redan fått mig att inte tänka så mycket på det. Det är inte ett så stort dilemma detta, som många verkar tro, men det är fortfarande ett faktum -i mitt huvud- som jag ser som något problematiskt då och då. Har tänkt endel och kommit fram till att eftersom de människor som jag önskar mig ha mer i min närhet/ de som jag verkligen klickar ihop med är så pass få ser jag "jakten" på fler sådana människor som något väldigt vackert. De jag tänker på uppskattar jag högt och att de ens finns är ett tecken på att det finns fler. Är också på god väg med miljöombyten som verkar vara i rätt riktning med.

Tack för ditt svar.

Det låter bra att ditt problem håller på att lösa sig. Att du som du säger i ditt första inlägg "ser igenom" de flesta människor och att du drar dig undan för att du tycker att de flesta i din omgivning är mindre vetande eller du inte blir förstådd, gör att jag ändå tror att du har rätt allvarliga problem. Om det fortsätter kommer du hamna ännu mer utanför och det kan leda till andra typer av besvär.

Det finns en enkel levnadsregel som säger "lev och låt leva". Vuxna människor får och ska välja sina egna liv, så länge de inte kränker andra människor eller hamnar i missbruk eller får allvarliga psykiska problem. Då måste omgivningen kliva i på olika sätt för att förhindra att det destruktiva fortsätter, men detta är ytterligheter som som tur var inte inträffar så ofta. De flesta är som sagt normala och blir inte destruktiva och det är så man ska se på människor runt omkring sig, på samma gång som man ska vara respektfull och snäll mot sig själv.

Detta kan vara ett förhållningssätt att ta fasta på när du betraktar din omgivning, då kanske andra människor framstår som mindre enfaldiga. När det handlar om intelligens och logisk slutledningsförmåga är det egenskaper jämförbara med att kunna springa fort eller spela ett instrument, människor har olika färdigheter helt enkelt. Det har inget med normalpsykologi att göra utan är mer en förklaringsvariabel när det gäller intressen, val av utbildning och karriär, och i viss mån umgänge.

Får jag fråga vilket program du läser på universitetet? Det kanske till viss del kan förklara varför du känner att dina studiekamrater inte förstår dig. En estetisk personlighet kanske inte skulle känna sig riktigt hemma på en teknisk utbildning och en företagsekonom kanske skulle känna sig lite utanför på en socionomutbildning om du förstår vad jag menar.

Vad är det egentligen som får dig att tro att du är mer speciell än andra?
Hur är andras syn på dig?

Ganska lustigt. Har nyligen brutit kontakten med en person som hade samma självbild av sig själv som du har.
Det sorgliga är att personer runt omkring henne inte har densamma.

Hon är en person som gör sig omöjlig överallt bl.a pga av att hon alltid pratar om sig själv, sitt liv och aldrig släpper in någon i samtalet.
Hon är ensambarn.
Hon tål inte att bli emotsagd.
Det är alltid alla andras fel när det händer henne något. Hon själv kan aldrig ha fel, aldrig göra fel osv.

Jag lyckades lura iväg henne till psykolog.
Men hon har redan blivit osams med två psykologer på kort tid. I give up!

Den här personen blir mer och mer ensam. Men hon kommer ALDRIG att kapitulera och kliva ned ifrån sin piedistal.
Med andra ord, en typisk narcisist.

TS, tycker att du ska börja med att skärskåda dig själv och ditt beteende.
Kanske lider du av en depression eftersom du har så negativa och nedsättande tankar om din omgivning?

Vad får dig att tro att jag drar mig undan de jag redan känner och så? Har inte uttryckt det så alls? Så är det i alla fall inte.

Jag läser ekonomprogrammet, läste på gymnasiet naturvetenskapligt program. Båda dem har varit en rätt vändning när jag valt de, men jag tror det någonstans är där jag finner mig själv växa, bland människor som inte riktigt är som jag. Jag tycker i alla fall om det, och är medveten om att många är rätt likt mig.



Jag lider inte av något och jag mår mycket bra. Har många fina vänner. Bor ihop med två för tillfället.

Jag är väldigt omtyckt av de flesta jag möter. Folk tycker att jag är "rolig". Något jag tycker är viktigt är att inte ta stor plats i samtal, pratar nästan aldrig länge om mig själv, om det inte är med någon nära vän det vill säga. Har varit hos en terapeut i mitt liv, två gånger, och det var inte alls något bråk om du tänkte jag var likadan. Jag började till och med ställa frågor till henne så hon började fundera.

När jag umgås med andra försöker jag alltid se de andra människorna, och få dem att känna sig sedda. Genom att till exempel ställa frågor och verkligen lyssna på vad de säger. Så jag sedan kan analysera, placera i de fack jag har eller skapa nya.

Det jag skrev i tråden här är något jag inte talar med någon om, har kanske nämnt det för två personer som jag litar på. Det är väl därför jag går ut anonym med det på internet och inte snackar om det med vem som helst Jag vill inte verka dryg eller så, vilket jag kan förstå att det låter som när jag skriver att jag känner mig "smartare" än andra osv.

Tack för visat support i alla fall. Och var inte oroliga. Det är inte ett stort problem. Stör mig lite på alla som börjar döma mig och tro jag är narcissist och att jag är egoist med mera. Jag är själv den genuinaste person jag känner. Så kanske alla tänker om sig själva, men aja, det lät kanske med drygt men det är så jag känner.

Det finns något "osunt" självupphöjande och motsägelsefullt i din självbeskrivning. (skryt luktar illa)

Känns som om du har ett inlärt beteende (inte naturligt) eftersom du rabblar upp dina förmågor på detta sättet.
Förmågor som bör vara självklara hos de flesta.

Du skriver t.ex att du kommit längre än andra människor när det gäller social kompetens.
Jag tycker snarare tvärtom.

På din beskrivning låter du mycket omogen och behöver nog massor av livserfarenhet för att komma i närheten av där du tror du är idag.

För det första är det SJÄLVKLARHETER för de flesta normala människor att inte vara dryga, inte vara egoister, låta folk prata till punkt, vara empatisk osv. Det är inget man ens tänker på. Än mindre skryter om.

Har man ÄKTA social kompetens så ser man inte ner på de som kan eller förstår mindre än man själv gör. Det är tur att du pluggar ekonomi, så att du då förmodligen inte skaffar ett yrke där du träffar barn, förståndshandikappade, sjuka eller socialt utsatta.
De skulle DIREKT känna av att du ser ner på dem.

För det första är det SJÄLVKLARHETER för de flesta normala människor att inte vara dryga, inte vara egoister, låta folk prata till punkt, vara empatisk osv. Det är inget man ens tänker på. Än mindre skryter om.

Vad fan är du för en människa? Först anklagar du henne för att vara en dryg oempatisk egoist, ok det kan jag gå med på man skulle kunna tolka hennes inlägg på det sättet även om jag inte gör samma tolkning. Dock, sen när hon sen förklarar att hon inte håller på med de sakerna du anklagade henne för att göra så tolkar du det som skryt? Hur tänkte du där egentligen? Är det någon här som saknar kompetens så är det du!

Tänk dig den här situationen:
Bertil: "Jag är väldigt laglydig"
Pelle: "Bertil, du måste vara en biltjuv, annars skulle du inte påstå en sån sak!"
Bertil: "Nej, jag har gått förbi massa bilar utan att stjäla en enda!"
Pelle: "Vem fan skryter med att inte stjäla bilar? Du är helt klart en brottsling i sinnet! Riktiga laglydiga personer skryter inte med att inte stjäla bilar, det kommer till dem naturligt!"

Vad jag är för en människa? Svar en helt vanlig människa med fel och brister.

Du har tydligen inte läst igenom tråden ordentligt.
Jag har inte anklagat någon för att vara dryg osv.

Det är däremot TS som beklagar sig att människor runt henne är dryga, negativa osv.
Hon tycker uppenbarligen att hon så mycket bättre än alla jordens människor och det gör mig irriterad.
Kom ner på jorden lilla prinsessa.

Hej!

Jag inser att trots mitt positiva tänk i allt finns det ett litet dilemma som jag stöter på frekvent, något som jag inte verkar komma undan. Jag vet inte hur jag ska lösa det..

Kanske någon där ute känner lika som mig, eller på något sätt kan ge mig tips på vad jag kan tänka på eller förändra i mitt liv.

De flesta människor som jag möter anser jag mig -se igenom-. Se igenom på det sättet att jag anser mig själv ha kommit ett steg längre i... social kompetens, vad som är viktigt i livet, intelligens, filosofi, psykologi, med mera.. Det jag känner är att jag ser igenom deras mönster så lätt och kan tycka så synd om dem (är väldigt empatisk så jag själv mår dåligt av det) då jag ser hur de gör problem av "ingenting" osv. Men det som främst är jobbigt är att jag känner mig "smartare" än de flesta, det är inte alltid något roligt.

Jag drar mig ofta för att berätta saker jag tänker, har varit med om eller kommer på då jag tror att de inte kommer förstå vad jag menar, och om de säger det så känner jag direkt att de faktiskt inte gör det. Av många försök har jag nu därför kommit på att det är lättare många gånger att hålla tankarna för mig själva. Jag är väldigt analytisk, djup, väldigt sensitiv (HSP, som jag hanterar bara med kärlek och inte mår dåligt över). Att hålla tankarna för mig själv gör att ju mer jag tänker/ lär mig så känner jag att jag glider långsamt längre och längre bort från majoriteten av människor.

Att känna sig "smartare" än andra är jobbigt för jag känner mig ensam i det. Det finns några människor som jag känner förstår mig och som jag klickar perfekt med, men de är så sällsynta och ofta träffar jag dem bara en kortare stund eller så flyttar vi ifrån varandra. Det är oftast bara bekanta och inga nära vänner. Jag trivs med mina vänner förutom den här punkten.

Jag läser mycket på nätet om det mesta som rör människan och jag har givit mig tanken nyligen att jag kanske borde dra ner på det/ sluta för att jag ska ha en större chans att träffa någon i framtiden som jag anser vara något på min "nivå". Hur sjukt låter inte det! Berättade det för en av de få som jag klickar med som jag träffade ute och gick hem med, vi var oerhört lika i sinnet och denne sa att ju mer jag lär mig, desto mer kommer jag att "sticka ut" och att det bara är bra och något vackert. Men i min sits är det faktiskt inte alltid roligt om ni förstår.

Vad tänker ni? Finns det någon som mig?

Mer om mig: Jag är läser tredje året på universitet. Det starkaste personlighetsdraget är nog att jag är väldigt utåtriktad, väldigt social. Kritisk. Ifrågasättande. Endabarn. HSP, vilket 1 av 5 personer är och det innebär att man tar in fler sinnesintryck åt gången vilket i sin tur kan resultera i att man behöver återhämta/ smälta intrycken och vila lite mer än andra. Många som tar in mycket, HSP-draget, kan ofta må dåligt lätt och se det som problem, men det gör jag verkligen inte. Jag tyngs av det jag skrev innan. Den empatiska delen är inte ett problem, bara tråkigt att vara omkring människor som sänder ut negativ energi.

Jag vill inte byta vänner bara rakt av, eventuellt utöka min vänkrets men jag känner lite, var "fan" hittar jag någon som är mer som mig? Kanske svaret är att sluta tänka på det? Vad tänker ni?